I Alvas och Joels fotspår

Idag har jag vandrat med en grupp översättare genom Helsingfors i Underfors och Philip Teirs Akta dig för att färdas alltför forts fotspår (hu en sån mening!).

Helsingfors visade sig från sin bästa sida: solen sken och det var varken för hett eller för kallt.  Philip Teir läste ur flera av sina noveller, bland annat den obetalbara Jörn Donner Appreciation Society och vi begrundade huset där Donner har sitt arbetsrum.

Dessutom bjöd Philip på smakprov ur den roman han just nu arbetar med, som utkommer 2013. Det var strongt, tycker jag. Jag har väldigt svårt för att dela med mig av sånt som är under arbete.

Vi besökte Tjärholmen, där Alva joggar, vi följde i Joels fotspår då han springer efter Alva och Nide och hittar nedgången till Underfors, och vi passerade många av mina barndomsmiljöer: huset där jag bodde i fjorton år, min gamla lågstadieskola, ställen där jag lekt. Det är länge sedan jag vandrat omkring i Kronohagen på det sättet och jag måste säga att nog har den stadsdelen en särskild plats i mitt hjärta. Jag är inte bara Hesaflicka i botten, jag är Kronohagsflicka. Vilken underbart vacker stadsdel det är.

Nu måste jag bara bli stenrik så att jag kan ha en lägenhet där i framtiden...

Det enda som gjorde mig lite besviken var terrassen där Joel letar efter Alva och från vilken han hoppar ner och hittar nedgången till Underfors. Den hade på de få år som gått sedan jag gjorde research där för boken piffats upp till oigenkännelighet. All spänning och mystik var borta: nu var det prydligt och gentilt. Blah.

Bland det roligaste för mig personligen med promenaden var att min danska översättare var med! Han (som står nästan längst till höger på det första fotot) har alldeles nyss blivit klar med översättningen av Arra och sade många fina saker om boken. Jag är glad över att ha någon som är så entusiastisk som översättare, och glad att ha fått träffa någon som ofta förblir ansiktslös för författaren (jag har t.ex. aldrig träffat min finska översättare).

Sen hann jag med nöd och näppe med tåget hem, bara för att upptäcka att jag inte kunde köpa biljett på tåget med mitt kreditkort för att jag inte kan pin-koden (jag använder det så sällan och bara då man kan underteckna och inte behöver kunna koden) och jag hade inga kontanter! Men jag räddades av en vänlig dam bredvid mig som lånade mig 20 euro. Tänk! Det är mycket att ge en främling, det. Hon räddade inte bara mig utan min tro på mänskligheten.