Jag skriver mycket mer långsamt och okoncentrerat med datorströmsladd än utan.
Twining's Chai Green Tea smakar nästan ingenting.
Ibland är det mycket dumt att inte ha gjort någon form av synopsis och bara glatt skriva på. Plötsligt börjar allt det dramatiska hända utan att huvudpersonen alls är inblandad eller aktiv. Hon gör ingenting. Andra gör. Inte hon. Dumt. Så kan man inte ha det. Men jag vet inte heller vad hon skall göra. Så vad är då poängen med hela historien? Resultat: ångest.
Just nu skulle jag helst skriva något helt annat. Typ modern viktorians saga. Eller steampunk.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ta nu den där bilderbokssagan. Cara väntar på jobb.
SvaraRadera:-)
RaderaJag har hela dan tänkt på att jag vill skriva något roligt och lätt. Gått igenom i huvudet vad det kunde vara.
Kommit fram att det inte finns något som är lätt att skriva. :-/ Att skriva är svårt. Punkt.
= Mer ångest.
Egentligen kunde man kanske ifrågasätta genrekonventionen som säger att huvudpersonen alltid ska vara mitt i smeten och rädda världen. I andra genrer skulle man väl kunna skriva en bok om den store hjältens sekreterare eller f d klasskamrat och då lägga fokuset mer på vad världsräddandet och det tråkigare vardagsslitet egentligen gör med folk? Den scottska romanen handlar om en bifigur för att slippa ta ansvar för den historiska huvudintrigen. (Nu börjar jag snart babbla om Novik igen fast då har jag definitivt spräckt mitt resonemang.)
SvaraRaderaNej, jag menar inte att du inte bör göra något åt ditt problem. Antagligen är det också mer problematiskt om det är hjältinnan som är passiv.
Men jag tyckte det var en lite rolig tanke att vända på det där någon gång.
U.J.
O nej, huvudpersonen måste inte alls vara den som räddar världen/gör något stort, inte ens i fantasy. Den kan absolut till exempel vara den som återger vad som sker - men måste ju då vara på plats då det sker, vilket kan bli svårt. Men då måste det ske något annat med huvudpersonen tycker jag, också hens liv måste påverkas av skeendet.
RaderaDet är bara det att just den här berättelsen jag arbetar med inte är uppbygd så.
Nu var jag på väg att backa och ta tillbaka allt för som du antagligen märker på måndag är jag egentligen inte särskilt inläst i genren. Men jag tror ändå att jag har en poäng.
SvaraRaderaHuvudperson och berättare är ju inte nödvändigtvis samma person även om det krånglar till analysen lite. Men jag har fått intrycket att jag-berättare som skildrar förloppet från sidan (a la Sherlock Holmes) inte är så hemskt vanliga i fantasy. (Jag har ganska lätt att komma med kategoriska påståenden - å andra sidan räcker det med ett par motexempel för att få tyst på mig en stund.)
Vad man kan kräva av en huvudperson är att personen har något som liknar en dramaturgisk kurva. Den kan sedan förhålla sig till en större kurva någon annanstans.
Man skulle till exempel kunna tänka sig en fantasyroman som huvudsakligen består av en olycklig kärlekshistoria mellan två kanslister i någon märkvärdig krigsapparat. De följer kriget men mest från ett tält någon mil bakom fronten och märker det mest genom transporterna som går förbi. Så går deras kurva tvärs mot den "stora" kurvan (kriget). Förslagsvis går det åt fanders i samband med att armén vinner den avgörande segern.
Fast det är ju åtminstone lite som det du skrev.
Den sortens berättelser tycker/tror jag är förhållandevis ovanliga i fantasy. Å andra sidan tror jag man ofta väljer att skriva fantasy för att man inte är så road av sådant.
Beträffande att det är svårt att skriva är det ett gott tecken om man får tro Hr Englund. Han har hänvisat till någon kollega (Torgny Lindgren?) som sagt att en författare är en person som har svårt att skriva. Tyvärr är det lite för allmänt för att jag ska kunna googla upp det med exakt ordalydelse men lite fint är det ändå.
U.J.
Jag är inte särskilt tydlig i min använding av begrepp som huvudperson, jag vet. Läser så mycket på engelska om main character, narrator, viewpoint character osv att jag tenderar att blanda ihop begreppen på svenska.
RaderaDet du beskriver skulle gå utmärkt, och det lär finnas en bra fantasyroman där the viewpoint character inte alls är the main character (=den som får saker och ting att ske), och att i just de romanen är the mc dessutom ond. Minns ej namnet på den nu.
Men ja, det ställer helt andra krav på berättarteknik och sånt. Och är kanske inte just den sorts fantasy jag själv helst läser.
Fint citat av Englund/Lindgren, det skall jag ta till mig...