2012-05-22

Långsamt kravlande tar jag mig fram

Förkyld släpar jag mig på jobb idag. Jag skulle verkligen verkligen verkligen inte vilja vara sjuk denna vecka. På lördag skall jag nämligen iväg på en tvådagars skrivretreat i idyllisk miljö. Två hela dagar att ägna sig åt skrivande och skrivsnack med andra skrivande kvinnor! Underbart. Skall skriva mer och berätta om detta senare.
Så på lördag skall jag vara frisk. Basta.

Skrivandet har annars gått okej nu ett par dagar. Men jag har inte vågat andas om det, av rädsla för att jaga orden på flykten. Kanske dumt att säga något om det alls. Men nu ser jag vad som skall hända då jag tittar några scener framåt. Jag har alltid ett litet mål, och skriver mig fram till det, och när jag då stannar upp och kisar ut i dimman ser jag åter en liten sträcka framåt. Inte långt, mind you, men just så långt att jag kan kravla mig fram ytterligare en bit.

5 kommentarer:

  1. minna lindeb22 maj 2012 09:00

    Låter fint. Dimman är ganska trygg. Den omsluter en på ett mysigt och spännande sätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker om dimma! Att sitta i en båt på dimmigt hav, allt är helt stilla, men vet inte riktigt vart man är på väg men ingen kan se en där man driver fram...

      Radera
  2. Ta hand om dig själv nu så du orkar på veckoslutet! Ska bli så roligt att träffas :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag dricker grönt te och honung! Är gudskelov inte (ännu, knack knack ta i trä) sådär förkylningstrött. Rätt pigg egentligen men med väldigt täppt och rinnande näsa.

      Radera
  3. Retreater är grejen!
    (Fast för mig låter det lite kyrkligt så därför kallar jag det kollo eller - om jag är obetänksam - arbetsläger.) Det enda som behövs för en fantastisk skrivarvecka är ju faktiskt några vänner så man kan turas om med maten och en sommarstuga som normalt inte används den säsongen.
    Och så har man 2000 ord om dagen och god mat varje kväll ända tills någon måste göra något annat så man måste åka hem.

    Emellanåt tänker jag att om folk insåg det och lade hälften av allt som läggs på exotiska skrivarutbildningar på att hyra någon gammal hembygdsgård i Småland istället skulle betydligt fler manus bli färdiga.
    Jag tror inte det finns något så tydligt sätt att förena nytta och nöje. Bortsett från att man måste kunna kasta ut allt annat ur sitt liv ett litet tag då...

    U.J.

    SvaraRadera