2012-03-31

Hur och var skriver du?

Hej, det här var ett roligt sällskap att få vara med i! Läs om 18 svenska författares skrivvanor på Mörkersdottir förlags hemsida!

Veckans topp fem

Inspirerad av Linn börjar jag lördagsmorgonen med en lista över veckans höjdpunkter:

- Sonen har helt klart börjat prata nu. Spiller han på golvet pekar han på hushållspappersrullen och säger "pappää" eller "pappa" (här i huset säger vi ju Dad om barnets far, inte pappa) och får han sedan ett ark torkar han ordentligt upp. Han ropade just på hunden med namn också, när vi stod i dörren och skulle få in henne, han säger "butt-ah" om smör (butter) och nåt som låter som "titta" och så mamma. Och nåt som kanske betyder banan, "bna". Han fick också läkaren att skratta sig igenom hela 18-månaderskontrollen genom sitt beskäftiga pladder.
- Snart är gården snöfri, jippii! Bara jag inte själv varv förkyld skulle jag stå och skyffla bort det sista av snön från påskliljerabatten.
- Många av mina skrivande vänner har fått arbetsstipendier, det är roligt!
- I torsdags hittade jag underbart söta koppar som jag unnade mig, se föregående inläggs bild.
- Trots mycket annat på agendan har jag lyckats hålla kontakten med mitt manus denna vecka, tills förkylningen slog till. Och på torsdag skrev jag i min anteckningsbok hela vägen in till stan på tåget. Trots ivrigt tjattrande tonårsflickor bakom mig. Det blev något helt nytt som jag är nyfiken på att utforska vidare.

Bottennappen är sånt som att jag är förkyld och ikväll är det författareföreningens årsfest som jag anmält mig till men inte vet om jag orkar släpa iväg mig på. Men jag ja, shit happens. Det är roligare med sonens prat!

2012-03-30

Casa elände

Nå så farligt är det kanske inte. Men natten gick åt till att sonen blev apförkyld och inte kunde sova ordenltigt, och så fick jag stanna hemma med honom idag. Han är mer förkyld än han nånsin varit förr och kan inte sova pga täppt näsa och hosta, dagssömnen blev "hela" 40min lång.

Under eftermiddagen började min hals värka och nu på kvällen rinner näsan... Vi var ju sjuka just hela bunten. Suck.

Då tröstar man sig bäst så här:

2012-03-29

Mig generar man inte så lätt

Det är skönt att vara gammal.

Jag går på agility med hunden. Ni vet, hunden hoppar över och igenom diverse hinder och ägaren springer bredvid och viftar och hojtar och fånar sig. Det hör till att man innan man ger sig ut på banan går igenom banan på egen hand flera gånger. Så att man vet hur man skall springa och hur man skall visa hunden vad man vill att den gör. När man springer där med sin hund (min terrier är t.ex. snabb) är det inte så lätt att hålla huvudet kallt och ha koll på vart man skall, därför är det bra att nöta in banan utan hund först.

Men jag är lite dålig på det, för jag är så ivrig att försöka tillsammans med hunden. Igår frågade instruktören lite strängt "har du sprungit banan utan hund?" och jag måste erkänna att bara en gång... "Tycker du att det är pinsamt?" frågade hon.

Pinsamt? Nej, tanken har inte ens slagit mig.  Jag har inga problem med att fåna mig hur mycket som helst på banan. Dessutom finns det inget pinsamt i att öva, även om det kanske för en oinsatt ser lustigt ut med människor som springer och viftar bredvid en massa hinder utan att ha med sig en hund. Men det visade sig att en del av de yngre deltagarna kanske upplever det som genant att göra det.

Oj så förbenat skönt det är att inte vara tonåring och bry sig så mycket om vad andra tycker längre... Och vad skönt det skall bli att bli ännu äldre och verkligen ge blanka fanken i det.

Jag blåser på glöden

Det är väldigt viktigt för mig att hålla kontakten med mitt manus.

Förra veckan hade jag gott om tid att skriva och bra flow. Jag skrev flera tusen ord.
Denna vecka har jag haft brödjobb och radiointervjuer och en massa annat. Jag har inte haft förmånen att få gå från säng till skrivande utan ofta har det varit morgonsysslor, förning till dagmamma, brödjobb och cykeltur till arbetsrummet innan jag fått sätta igång. Vissa dagar har jag bara haft 45-60 minuter skrivtid. Men jag ser till att utnyttja också den korta tiden. Ibland läser jag bara igenom det jag senast skrivit eller planerar en liten stund. Gör kanske en namnlista, något liknande. Får jag mera gjort när jag har fyra timmar ostörd arbetstid? Heck yeah! Men också den korta skrivtiden är viktig. Nu när jag väl haft så bra flow en gång vill jag inte tappa kontakten med texten. Jag vill försiktigt blåsa på glöden så att den hålls brinnande och inte helt dör ut. Så att den finns där, de dagar då jag har tid att mata den med bränsle och få lågor att dansa och spraka och värma mitt ansikte.

Dagens skrivtips är alltså: skriv också då du tycker att du har alldeles för lite tid på dig. Din text kommer att tacka dig genoma att inte slockna. En heldöd text är det mycket svårare att få liv i.

2012-03-28

Lite till måste jag såga

Vet ni vad jag påminns om när jag läser Jean M.Auel? Jo, TV-programmet Little Britain? Jag tänker på den där sketchen med Dame Sally Markham som dikterar sina kärleksromaner för sin sekreterare och alltid frågar "How many pages is that?" och sen försöker komma på bisarra sätt att förlänga historien. Utom att Auel gör det genom att upprepa upprepa upprepa. Till exempel att varje ny person Ayla möter förundras över hennes accent - och många av dem hon mött förut får göra det igen, för det är ju spännande med hennes annorlunda sätt att tala!

(Och nej, jag har inte kommit speciellt långt i boken.)

Sött och nött

Jag har för första gången blivit ombedd att blogga om en bok. Eftersom det var min vän Karin Erlandsson som frågade sade jag gärna ja, men jag vill på nåt vis klargöra att detta är den första beställda recension jag någonsin skrivit här på bloggen.

Nu när jag visat mina kort kan jag skriva att jag såg mycket fram emot att ta emot Sött och nött i postlådan. Jag tycker om mat, bakning och kokböcker, och jag tycker mycket om Karins blogg. Eftersom jag läser den dagligen borde jag ha förstått vad som väntade mig i kokboken, ändå var jag inte riktigt förberedd.

Detta är den mest egensinniga kokbok jag läst. Den följer inga mallar. Det syns redan i layouten som är färgstark och lite respektlös. Konceptet bakom boken är Karins kärlek till dels bakning, dels att fynda på loppis. Hon matchar loppisfat och koppar med bakrecept. Och vilka recept! Jag kan ärligt säga att jag aldrig skulle kunna närma mig bakning med samma fantasi och oräddhet som Karin. Boken öppnar lite försiktigt med vit chokladmousse med lime och salt, men sen blir det spralligare och spralligare, sida för sida. Vaniljmuffins med champagneglasyr avlöses av kolapaj med choklad och flingsalt som följs av basilikarulltårta. Maten är upplagd på Karins loppisfat och förtjänstfullt fotograferad av Jonas Edsvik.

Mellan recepten finns Karins texter om loppisar och loppisfynd. Hon påpekar att bruksföremål finns till för att användas, inte sparas i skåp, och jag som just pantar på farmors bröllopsservis i ett vitrinskåp (det fulaste ordet i svenska språket enligt Karin!) känner mig träffad. Över huvud taget känner jag att jag lär mig något när jag läser Karins bok. Allt behöver inte se perfekt ut, varken faten eller maten. Jag skulle vinna på att våga vara lite mer uppknäppt i köket. Våga lite mer. Satsa på oväntade smakkombinationer i kreationer som får vara lite sneda och vinda, på porslin som har karaktär.

Sött och nött är en befriande kokbok.

2012-03-27

Blev med böcker igen

Dessa bara fastnade i min hand när jag var på bibban och endast skulle återlämna en bok, inte släpa hem ännu fler.

Titta på pärmen på den första. Åh! Vill ha alla klänningarna! Detta är alltså en roman från femtiotalet om kvinnor i kontorsmiljö, som nu ges ut i nyutgåva. Högst antagligen med anledning av Mad Men-fenomenet. Notera citatet längst ner på pärmen:
"This is fascinating." Don Draper.
Don Draper som alltså är en fiktiv karaktär i en TV-serie...

Pullman-boken tog jag för att jag vill läsa allt av Pullman.

Hemligheter

Wil Wheaton skriver annars att alla människor borde ha:


  • A nemesis.
  • An evil twin.
  • A secret headquarters.
  • An escape hatch.
  • A partner in crime.
  • A secret identity.

Ja! Jag har det mesta på listan. När jag skriver blir jag liksom en annan, det är ju inte vardagsMaria som sitter där med huvudet bland molnen. Och jag har mitt hemliga högkvarter (=arbetsrummet - oops nej nu avslöjade jag ju det! Nu är det inte hemligt mera, arrgh). Min "flyktlucka" är att kasta mig in i mina egna världar - där kan ni aldrig hitta mig! Och min man är nog min partner in crime.

Men en ond tvilling skulle vara ganska coolt att ha. Så där som Phoebe hade Ursula i Friends.

Åter till det förflutna

Sådär. Nu har jag pratat om Tidspiraten i radio. Lite tidigt var de nog ute, boken skall komma ut till läsåret 2013-2014, men visst är det bra att väcka nyfikenhet innan dess, tycker jag!

Märkligt att besöka sin gamla arbetsplats så där. Mycket har förändrats. Och morgonsändningen sänds från en del av Radiohuset där jag inte varit förr. Men några gamla kolleger lyckades jag hitta att snacka med en stund. Lite roligt var det när den ena unga trevliga programvärden efter intervjun sa "du har blivit intervjuad förut, du var väldigt självgående". "Jag har jobbat på radion i fem år", sa jag... Och därefter dessutom några år som frilans.

2012-03-26

Radioprat

I morgon kan man annars höra mig snacka lite om Tidspiraten i Radio Vega, Huvudstadsregionens morgonsändning. Tidspiraten är det "brödjobb" jag hållit på med i några år nu, ett läromedel i historia för lågstadiet.
Knäpp på radion sådär kring 8.40. Hoppas morgontåget är i tid!

Solen stal min arbetsvilja

Borde brödjobba just nu. Men det är svårt med koncentrationen. Hittar all världens olika bloggar som jag inte hunnit läsa under minisemestern. Brygger te. Ser ut på den starka, underbara solen. Får för mig att lite påskgräs, det bara måste jag så nu för att hinna få nåt grönt till påsk. Gräver fram mull och ett fat, sår och vattnar.

Sätter igång med brödjobbet. Kommer på att jag inte kollat en av mina mejladresser. Gör det, svarar på mejl. Skriver ett påsk-kort till släkten i USA för det måste ju iväg idag om det skall fram i tid, kanske det ändå inte hinner. Komponerar en liten påsksaga åt mannens systerdöttrar.

Koncentrationen slinker iväg mellan mina fingrar och dansar ikapp med dammkornen i solen. Ett slags glädje spritter i kroppen. Är det detta som kallas vår?

 Barn i vårig kvällsol

2012-03-25

Nästan för trött för boklycka

Kommer hem till massor med post. Bland annat en mängd härliga paket. Med böcker i! Fantasyböcker och kokböcker. Dem skall jag skriva om när jag inte är dödstrött efter en låång resedag (totalt drygt 10 timmar på väg).

Natti natti.

2012-03-24

Au revoir, på återseende

I morgon tar minisemestern slut och det blir en lång resa söderut och hemåt igen. Som tur är blir det ett roligt stopp på vägen för sonens kusins födelsedagskalas!

Mycket har hänt här uppe i norr. Nummer Fem har tagit form inuti mitt huvud, jag vill säga "sin slutliga form" men sånt vet man aldrig. Nya ord har skrivits i själva texten också. En potentiell Nummer Åtta har börjat gro. Sonen har utvecklats enormt, börjat gå långa promenader utomhus, lärt sig förstå (eller visa att han förstår) nya ord, han har busat med sin mommo och sagt "appschii!" om apelsinen i bilderboken på biblioteket.

Det är nog något speciellt med att stampa lite på förfädernas jord och inandas rofylld österbottnisk skogsluft. Jag är ofta väldigt kreativ här. Måste se till att göra ett nytt besök snart, kanske redan i sommar.

Och på måndag stundar vardag och brödjobb igen, men nu när Nummer Fem rullat igång på allvar vill jag försöka ge mig själv lite skrivtid om inte varje dag så nästan. Vill inte förlora kontakten med berättelsen.

Ibland stiger man snett

Jag fick en natt till i lillstugan. Jag är lyckligt lottad som har en familj som alltid tagit mitt skrivande på allvar, som alltid förstått vad det betyder för mig och alltid stöttat mig i det. Jag vet att det inte är alla förunnat. Många kämpar med föräldrar eller äkta makar som tycker att det är ett slöseri med tid eller som inte förstår varför man inte får bli avbruten. Som kanske förhåller sig till ens skrivarambitioner med milt löje eller till och med hån, eller så bara totalt ointresse. Jag vet att jag har det bra som aldrig mött annat än stöd och uppmuntran.

Jag vaknade duven i huvdet, kikade ut under gardinen och möttes av en tät ridå fallande snö. Idag klär snön träden och suddar ut sikten så att allt jag kan se av anfädernas gård är en bit av det nu vita taket och en del av väggen. Resten av huset är bara försvunnet.

Jag kände på genast på mig att idag kommer det inte att rulla på lika bra med skrivandet.

Men det började bra ändå. Drack en kopp te, skrev och skrev. Kokade en kopp till, men när jag lyfte upp tepåsen var det vingar och ben överallt i koppen. Urk urk, sluta begå självmord i mina heta drycker era jäkla flyfän! Jag har varken vatten eller tepåsar för flerkoppar. Får klara mig utan bara. Fortsatte skriva. Kom till mitten av den scen jag arbetat med hela morgonen och -
började tänka. Varför upptäcker hon detta nu? Skall hon verkligen tillbaka hit sen? Varför? Det är ju inte logiskt alls!
Tog en paus. Funderade. Insåg att nej, hon skall inte alls göra detta nu. Hon måste upptäcka stället mycket senare, av en slump.
Oj då. 900 av morgonens ord måste bort. Plockar ut dem och klistrar in dem i ett nytt dokument. Bara utifall att. Ser på vad som är kvar. 500 ord efter en och en halv timmes arbete.

Suck.

Det är väl bara att skriva vidare.

2012-03-23

Mina anfäders mark

Cyndi frågade i en kommentar till förra inlägget hur lillstugan ser ut. Så här är det:

Det är en liten stockstuga på 4x2 meter. Fönster på de två långväggarna och ett fönster i dörren på kortsidan också, så stugan är mycket ljus. Längs den bortre kortsidan finns den väggfasta sängen. Under det södra fönstret finns ett klaffbord. Det är där jag sitter och skriver. Stugan är fullt utrustad: ström, litet kylskåp, vattenkokare, spisplattor. Inget rinnande vatten dock. Flera lampor, ett litet fristående batteri (värmelement) som håller huset varmt och skönt. På väggarna en karta, min mormors broderade ros, lite bilder. En radio. Mattor på golvet.

Allt man behöver inom fyra väggar, utom en toalett.

Jag ser ut över snötäckta åkrar. Det droppar från taket, talgoxarna hoppar omkring i björkarna vid stenröset utanför. På andra sidan åkrarna rinner bäcken, nu med ett täcke av is, och på andra sidan bäcken ligger vägen, och bortom vägen ligger mina anfäders gård. Jag kan se den bra nu när träden kring bäcken saknar löv. Huset är vitt, några hundra år gammalt (ursäkta anfäder att jag inte minns när det är byggt) och har ett rött plåttak. Vid sidan om ligger en stor rödmyllad bod. Det växer björk och gran och syren. Rabatterna är gömda under snön nu, men jag vet hur fina de är under sommaren.

Världens vackraste utsikt, tror jag.

I'm on a roll, jag rullar på

Min snällasnälla mamma gav mig den bästa gåva jag just nu kunde få: en natt till i lillstugan, en morgon till med från säng till skrivande. 7.23 satte jag mig vid datorn och skrev oavbrutet till 9. 1656 ord. Berättelsen har nu gott och väl 11 000 ord under bältet.

Det är mycket spännande det här med att jag kommit på berättelsen som utspelar sig före denna berättelse. The prequel, if you will. Det gör att jag delvis kan planera den nu medan jag håller på och skriver. Jag kan göra planteringar. Och jag är säker på att jag gör planteringar nu som jag inte ens vet om, utan upptäcker först sen när/om jag skriver the prequel.

Dessutom känns det fel att säga att jag gör planteringar. De bara dyker upp. "Berätta en historia!" säger någon, och huvudpersonen berättar, och jag tänker Åh! Var det så det gick till!

2012-03-22

Ordräknare

På ett plan skulle jag vilja ha en ordräknar-ticker här på bloggen. För Nummer Fem.

Fast sen tvekar jag. Verkar det... oseriöst? Bryr sig nån egentligen om hur många ord jag skrivit?

Och jag vet inte var man hittar snygga.

Från säng till ord

Jag är på en liten resa som bäst. Maken och hunden håller fortet där hemma, medan sonen och jag gästar min mammas stuga i Österbotten. På tomten har mamma också en pyttestuga, 4x2 meter, som förut var den enda byggnaden på tomten och där jag skrev en del av De Ännu Inte Valda. Här sitter jag nu på morgnarna och skriver, medan sonen leker med sin mommo.

Eftersom jag fick så lite sömn förra natten då sonen sov dåligt erbjöd sig min mamma att ta honom den här natten och så fick jag gå och lägga mig i pyttestugan. Jag packade med färdigt bredda smörgåsar, en vattenkokarkanna med vatten, tepåsar, socker och min dator. Så när jag vaknade (av mig själv!! inte av enn gråtande bebis!!) satte jag på tevatten och knäppte på datorn. Gick direkt från säng till skrivande.

Det är något magiskt med att få göra så. Dagen har ännu inte hunnit tränga sig på och kanalen till det undermedvetna är vidöppen efter nattens drömmar. Jag kan se upp från skärmen, smutta på mitt te, lyssna på vårfågelsången över snöklädda åkrar och sedan dyka ner i texten igen. Jag funderade på när jag senast fått göra detta, gå från säng till skrivande, och insåg att det nog var när jag vistades i Visby två veckor våren 2010 (besöket har etiketten Visby här på bloggen).
Det är ett skrivsätt jag varmt kan rekommendera. Just nu i mitt liv är det snart sagt omöjligt - men kanske om några år när sonen är större. Och de få gånger jag kan få göra det nu uppskattar jag dess mer.

Dessutom är det effektivt. 1119 ord senare kan jag på allvar konstatera: ja, denna berättelse är i gång på allvar nu. Det är inte bara planering längre.

2012-03-21

Min mörka sida gör sig åter gällande

Tack för era glada kommentarer igår!
I natt har jag sovit drygt fyra timmar. Den unge mannen var vaken mellan 2 och 4 och efter det sov han lite men inte jag. Men jag häller i mig två baljor te och sätter mig vid datorn nu i alla fall. Den inspirationsvåg jag haft de senaste dagarna måste ridas, hur trött jag än är. Igår kväll föll nämligen ännu en liten detalj på plats. Verkligen inte en stor en denna gång, bara ett drag hos en karaktär. Men det är ett nöje utan like när allt fortsätter att säga klick på det här sättet.

Det här hör ju nämligen till ovanligheterna. Jag vill poängtera det. Sällan, mycket sällan, åtnjuter jag ett sånt här kreativt flow. Därför vill jag nu passa på.

Men varför blir det så gruvligt igen? En gruvlig historia, alltså. Jag ville skriva något ljusare och kortare denna gång och nu går det och blir mörkt och komplicerat igen...

2012-03-20

I get my kicks from... this

Det fortsatte att säga klick igår kväll. Idén som dök upp igår visade sig vara orsaken till hela berättelsen, till att den alls finns som berättelse. Och det visade sig att detta kanske leder till ytterligare en berättelse i framtiden... (Nummer nio?)
Ni kan hålla era maghisnande nöjesparksmanicker, ni kan hålla era våghalsiga bergsbestigningar, era forsfärder, era extremsporter, ni kan hålla era droger.
Ingenting på jorden kunde ge mig en större kick än det här.

2012-03-19

Det sa bara klick

Jag har låtit själva skrivandet och det aktiva planerandet vila ett tag. Bara läst facklitteratur och sett på dokumentärer, gjort anteckningar och samlat på mig intryck och tankar. Inte försökt sitta och hitta på utan bara ackumulerat saker och låtit dem gro inombords. En dokumentär om våra hav och hur olika folk fiskar i dem gav mig en bild. En plats, en liten detalj som kanske kunde hjälpa till att lösa hur "fienden skall besegras" i berättelsen. Skrev ner det i min anteckningsbok och tänkte inte mer på det.

Idag satt jag mig ner med mitt planeringsdokument. Jag gör ju ingen synopsis, men jag "pratar" med mig själv i skrift ganska mycket. Det kan se ut ungefär så här:
Jaha, vad skall hända nu. Nån scen där man lär känna M bättre. Vad måste jag få fram? Vilka egenskaper blir viktiga sen? Kanske att hon är beskyddande mot de yngre?
Så där håller jag på. Idag skrev jag ner idébilden jag fått via dokumentären. Om ett ställe dit huvudpersonen kan ta sig i en kris. Jag kastade ur mig att där kan finnas något gömt, kom på vad det kunde vara men insåg sen att det måste finnas en väldigt bra orsak till varför det är gömt och bortglömt, annars funkar det inte. Jag började lista möjliga orsaker -
och plötsligt
PANG SMACK POFF
ramlade en helt annan berättelseidé in i historien, en jag lekt med men ännu inte vetat vad jag skall göra av. Och med den fick berättelsen ett helt nytt djup, en bakgrund och en historia - och en ny berättelse dök upp för mig att skriva i framtiden...

2012-03-17

Lite barnsnack emellan

Nu över till något helt annat:
HUR får man sitt barn att sova längre än till 05.20? Han vaknar EXAKT då varje morgon. Jag blir grön, gröön av avund när jag läser t.ex. Linns blogg där hon kämpar för att få barnen att sova längre än till åtta och med gardinbyte får dem att sova till halv tio. Åtta skulle vara UNDERBART! Herreminje, jag skulle nöja mig med klockan sex, vilket var tiden då han förr vaknade. Och här hjälper inget gardinbyte för han har redan mycket mörk rullgardin i sitt rum. Att lägga honom senare funkar inte heller - lägger vi honom en timme senare vaknar han ändå exakt 05.20. Men är sen trött och gnällig eftersom han totalt sett fått mindre sömn.

5.20 är helt enkelt omänskligt. Man kan inte vara pigg grötkokare den tiden på dygnet.

2012-03-16

En blomma öppnar sig

Historien är full av små guldkorn. The Realm of St Stephen är ganska snustorr och det är välidgt mycket regenter och åratal och väldigt lite vanligt folks liv - det som jag egentligen är intresserad av. Men här och där dyker små skatter upp och jag suger girigt i mig och antecknar.

Inuti mitt huvud öppnar berättelsen upp sig som en blomma. Kronblad för kronblad. Jag visste inte alls hur blomman såg ut på förhand. Inte vet jag det ännu heller, men den har mycket fler kronblad och mycket fler färger än jag kunnat ana.

My Man Marco

Oj, det här är ju utställningen som är som gjord för mig! Jag har varit fascinerad av Marco Polo sedan jag var liten. Och nu skulle det vara utmärkt research för mig har jag på känn. Den utställningen måste jag bara besöka. Jag har aldrig varit på WeeGee förr, men detta är en bra orsak att besöka centret!

2012-03-15

Dagens punkter

Idag har jag

- jobbat väldigt duktigt med Tidspiraten
- insett att hade inte min son en så omsorgsfull far skulle han ha fått gå omkring med odiagnosticerad öroninflammation
- postat en stipendieansökan
- fyndat en blå plåtburk (jag är galen i plåtburkar!)
- druckit en cappuccino och ätit en örfil* på café
- tänkt på mitt manus
- fyndat skor på efter vintern-rea
- ätit Janssons frestelse
- gått hundpromenad i mörkret och pratat med bästa vännen på telefon HELA vägen

2012-03-14

Dagens uschliga bild

Arbetsstilleben. Med minidatorns erbarmliga kamera.
Det medeltida ungern och kaffe.

Jellicoe Road

Jag har inte bara läst usla böcker på sistone. Jag har också läst en mycket välskriven bok: Jellicoe Road av Melina Marchetta.

Jag kom att intressera mig för den tack vare Johanna Lindbäcks ivriga förtjusning. Den bara måste jag läsa, tänkte jag, och beställde den nyligen.

Den är oerhört väl skriven. Ett flyt, en poesi i språket som man kan lära sig mycket av. Fina intressanta personporträtt och en (nej, två) djupt tragisk historia som lockar fram tårar både en och flera gånger.

Problemet med att läsa en bok där man först läst något om en annan människas läsupplevelse är detta: man har liksom en förhandsinställning. Inte på om det är bra eller dåligt, i första hand, utan mera hur man läser. Låt mig förklara: Johanna Lindbäck skrev så här om boken:

"Lite varningens ord bara om inledningen: förvirrande. Ta er igenom de första 50-60 sidorna och sen flyter det fint. Det är kursiva avsnitt (men inte en mördare!) som jag inte alls var så begeistrad i först, och jag fattade inte vad de hade att göra med nutidshistorien. Men det kommer, som sagt, och boy oh boy, blir det raffinerat."

Nu tyckte jag nämligen inte alls att det var förvirrande. Jag förstod nästan bums vad det kursiva var för något, och därmed uteblev den där känslan av att det skulle vara så raffinerat. Tvärtom upplevde jag att jag kopplade ihop sammanhangen låångt innan huvudpersonen, vilket var extremt irriterande.

Sen har jag några andra invändningar kring berättelsen: vissa personer beter sig minst sagt okaraktäristiskt (Hannah, t.ex.) och andra brutalt fast de sen är såå ljuvliga (skall inte säga vem). Men de livsöden som beskrivs är sanna och berörande. Jag kan nog rekommendera boken - fast då borde du egentligen inte ha läst det här inlägget först :-P

2012-03-13

Eländet fortsätter!

Igår kväll måste jag helt enkelt läsa högt ur Land of the Painted Caves för min man för att han skulle förstå hur usel den är.
All information fås fram i dialogform. Det är som om författaren inte kände till något annat sätt. Ändå har hon den där irriterande allvetande berättaren som dyker in med ojämna mellanrum och  undervisar oss moderna läsare om hur det var på istiden. Hon har alltså en allvetande berättare som kunde förklara saker ibland - men nej, allt skall sägas i dialog - och i lååånga stela dialoger som alla ser exakt ut så här:

- Bla bla bla, Ayla said.
- Flu flu flu flu, Jondalar said.
- Kna kna, Junkelmunk said.

Det varieras inte alls. Och dessutom, och det var detta jag roade min man med igår, upprepas dialogerna nästan ord för ord, upp till tre-fyra gånger! Det stycke jag läste högt igår handlade om hur Jondalar och Ayla hjälper några barn att bygga sin sommarboning. Sen kommer några andra från stammen och frågar varför de inte kommit till samlingsplatsen. J&A förklarar varför. De får frågor som "Var var Tremeda och Laramar?" (barnens föräldrar) och de svarar på detta. "Byggde ni verkligen hela huset med lokala material?" Ja det gjorde vi för vi är såna farking superhjältar.
Nå, nästa dag går de in till samlingsplatsen och möter ytterligare människor (argh, alla dessa NAMN!). Som frågar var de var kvällen innan. De berättar - nästan ordagrant samma svar som sist. "Var var Tremeda och Laramar?", jadajadajada.
Och sen upprepas denna dialog en gång till mellan Ayla och Zelandoni. Med samma jäkla frågor och svar. Var var föräldrarna, men byggde ni huset helt själva med lokala material. Men herregud.

Jag tror faktiskt att detta är den sämst skrivna bok jag någonsin läst. Inget gestaltas, allt sägs rakt ut (i dialogform som sagt, vilket gör det så oerhört onaturligt och stelt). Inget står mellan raderna, allt skall bankas in i läsarens tjocka skalle med våld och oändliga upprepningar. Christopher Paolini är ju en gudabegåvad stilist i jämförelse.

Skulle det helst finnas en spännande historia som drev det hela framåt, men jag är på sid 100 och fortfarande har det inte hänt något. Det jamsas bara om samma förbålda spjutkastare och hur förvånade ALLA är över Aylas tama hästar och varg.

Årets kalkonpris går nog till Jean M. Auel.

2012-03-12

Stoppat och klart

Och med gåtan i förra inlägget - en strumpstoppningssvamp - har jag idag stoppat en grej jag själv stickat. jag vet inte vad den borde kallas, det är som en låång ärm som värmer armar och axlar, och också kan användas som halsduk. Idag då jag satte den på mig upptäckte jag ett HÅL, o ve och fasa! Fram med mommos strumpstoppningssvamp och stoppa hålet. Det blev okej, men jag vet inte om mommo hade godkänt det.

Bildgåta

Vet någon förresten vad det här är? Mamma får inte svara!!

Söndagsdrömmar

Idag är det vanlig måndag. Men igår var det söndag. Och brunch. Med gäst.



Väldigt amerikanskt. Corn muffins (från mix), blåbärspancakes, bacon, smör, syrup... Och en stor kanna starkt te.

Jag var så mätt att jag inte hölls vaken efteråt.

2012-03-11

En uselt skriven bok

Det har varit fantasyskrivkurs i Helsingfors igen. På hemvägen stannade jag i Pocketshop och köpte - ähem - The Land of the Painted Caves, sista delen i Jean M. Auels serie om stenåldersmänniskor.

Ja, jag erkänner, jag har läst dem alla.

De första läste jag som ung, och då tänkte jag inte på hur de var skrivna - mest var de ju lite spännande halvförbjudna pga tantsnuskfaktorn, och så var (och är) jag väldigt intresserad av historia och arkeologi. Men nu som vuxen, och speciellt efter att just ha analyserat texter och språk i två dagar, slås jag av hur FRUKTANSVÄRT DÅLIGT SKRIVEN BOKEN ÄR. På riktigt. Auel bryter mot allt det vi just har diskuterat på fantasykursen: Hon dumpar tonvis av information över läsaren i Som du vet-dialoger (dialoger där en person upplyser en annan person om saker båda känner till, för att läsaren skall få ta del av informationen), hon har ohyggliga mängder namn som det är fullständigt omöjligt att hålla reda på (speciellt som hälften av dem börjar på bokstaven J och är väldigt lika varandra) och som dessutom ibland är felstavade vilket inte precis hjälper, hon har massvis med syftningsfel och så har hon en oerhört irriterande inkräktande berättarröst som nämner vad som kommer att hända i områdena i vår tid och beskriver vårgrönskan med ord som "vattenfärg" - något personer på stenåldern knappast lär ha känt till. Ja, och så är dialogen förfärlig, och väldigt otidstypisk om jag nu får använda ett sådant ord om en tid vars språk vi inte kan känna till. Hon har inte ens försökt sätta sig in i hurudant språkbruk man kunde ha haft då.

Voj suck. Det känns lite dystert att det är sådant här som säljer så bra.

2012-03-07

Om att finna den rätta vägen

Jag har kämpat idag. Med Nummer Fem. Jag känner att jag måste ta reda på mer, mycket mer, om världen där den skall utspela sig. Klura ut saker om de två viktigaste personernas bakgrund. Jag har skrivit alldeles lite om dem, men så mycket att jag har en bild av hur de ser ut och vilka de är.

Så jag satt hela förmiddagen och planerade en kultur för den ena att komma ifrån. Drar ju just nu en skrivkurs och är imponerad av deltagarnas fantasi och kreativitet. Nu ville jag också vara superkreativ, skapa en riktigt annorlunda, cool fantasykultur för min viktiga person att komma ifrån. Med många originella detaljer, riktigt levande och spännande.

Och jag fick bara inte ihop det. Jag kunde inte SE kulturen. Och sen kände jag hur jag fastnade i det här och egentligen var otålig och ville börja skriva, men ändå tänkte att jag måste planera detta så att detaljer om kulturen kan komma fram i texten på ett lätt och naturligt sätt. Jag höll på att bli galen. Jag hade många spännande element att använda mig av, men jag fick inte ihop dem. De hörde inte till samma kultur, det kände jag, men jag ville tvinga ihop dem ändå.

Jag tog en paus, läste inlämningsuppgifter till skrivkursen - och fick lite perspektiv på saken. Insåg att problemet är att jag har en bild av personen ifråga. En tydlig bild. Och att jag nu satt och försökte hitta på en cool kultur och sen passa in henne i den. Men det gick inte, för hon var redan den hon var. 

Jag borde lita till det jag VET istället för att försöka HITTA PÅ så himla mycket. Jag måste bara skriva texten utgående från det jag redan vet, och inte fastna i det här fantasyplanerandet, för det sätter sig just nu i vägen för berättelsen. Och berättelsen, den är det viktigaste av allt. Förut, med Arra till exempel, kände jag att jag måste skapa en ram för mig att skriva inom, alltså en tydlig bild av världen så att berättelsen sedan kunde leva och frodas däri. Men så är det tydligen inte med den här berättelsen. De är alla olika, och måste berättas på olika sätt.

Skrivcitat

Ja jag vet, Gaiman är kanske inte officiellt min Hjälte längre men jag följer ändå det mesta han gör. Nu har han skrivit en bra text om writer's block på sin Tumblr. Speciellt detta är bra att ta till sig:

You’re always going to be dissatisfied with what you write. That’s part of being human. In our heads, stories are perfect, flawless, glittering, magical. Then we start to put them down on paper, one unsatisfactory word at a time. And each time our inner critics tell us that it’s a rotten idea and we should abandon it.
If you’re going to write, ignore your inner critic, while you’re writing. Do whatever you can to finish. Know that anything can be fixed later.


Så där känner jag det jämt. Min bästa bok är alltid den som är än så länge bara finns inuti mitt huvud. Där är den fulländad, fantastisk, det bästa någon någonsin kommit på.
Tills jag börjar skriva på den.

2012-03-06

Vårkänslor

Jag var och handlade. Burkar, blommor, krukor och frön.






Efter att jag stajlat fönsterbrädet i köket så här vårigt och fint insåg jag att vi fortfarande har julgardinen uppe.
Oh well. Kanske vi får ner den i april...?

Ungdomsboksfrossa

Ett nytt inköp kom med posten igår:

Jag har läst en hel del ungdomsböcker på sistone - icke-fantasy! Vad har det gått åt mig? Bra har de flesta varit också. Nu väntar Jellicoe Road på mig. Den har (då den kom ut) blivit mycket omskriven i bloggosfären, speciellt av Johanna Lindbäck, själv ungdomsboksförfattare. Till slut kunde jag inte hålla mig utan beställde den från Adlibris. Ack om Lukas-biblioteken här i regionen hade lite fler böcker på originalspråken... Jag skulle spara många euron då.

2012-03-05

Den klokaste kanalen

Tänk så allmänbildad man skulle bli om man såg på Yle Teema varje dag i en vecka! Såg just med ett öga ett sjukt intressant program om engelsk barock medan sonen fick kvällsgröt, pyjamas och salvor på etc. Del tre av tre, synd att jag missade de första två.

Barnbokstävling

Har ni sett att Fontana Media utlyst en barnbokstävling? Inlämningstiden går ut i januari nästa år, så det finns gott om tid att knåpa ihop ett manus för "läsaråldern", vilket jag i och för sig inte riktigt vet vad det är. 10-12 år? 8-10? Prissumma 3000 euro plus sedvanlig royalty. Läs mer här!

2012-03-04

Sweet Sunday

Vilken skön söndag! Den fina brunchtraditionen återupprättades hos Nora (fast vi båda glömde ta bildbevis) och sen har jag i och för sig dragits med en trötthetshuvudvärk (fem timmar sömn förra natten) men å andra sidan fått ta till och med två tupplurspauser medan maken och sonen skottat snö ute plus tittat på Sesame Street. Men annars har jag fått läsa Husis medan sonen hittade på en helt egen lek: han har tagit på sig en av sina mössor, dragit ner den över ögonen och sedan försiktigt gått av och an i vardagsrummet med framsträckta händer och dessutom förberett sig alltid då han räknade med att det skulle komma ett hinder i form av en möbel emot. Ibland hade han fel, ibland räknade han rätt. Sen emellanåt fram till mamma för en kram i blindo och sen fortsätta leken :-) Denna mamma är väldigt imponerad över sitt barns påhittighet och dessutom fysiska skicklighet. Han är nu 1 år och dryga fyra månader.

Det blev ratatouille med bacon och pasta till middag och sen lek och bad i badbaljan för sonen som nu redan sover. Föräldrarna skall ta och äta något gott, se på TV och avsluta dagen med högläsning ur Game of Thrones. Vi är knäppa och vill läsa efter att vi sett serien och dessutom läser vi bara avsnitten om Daenerys och Muren. I morgon tar arbetet vid igen, nu blir det brödjobb (historialäromedlet) några dagar, det vackra arbetsrummet får vänta på mig för brödjobbet gör jag av praktiska skäl hemma.

2012-03-03

Dagarna som gått

Jag har haft några bråda dagar: långmöte om Tidspiraten, invigningsfest på det nya förlaget med mycket trevliga människor att prata med, franskalektion, storhandlande på jättemarket... Men nu är vi tryggt hemma igen hela familjen och har skottat snö i solsken och haft fina vänner på besök och i morgon blir det kanske brunch hos andra fina vänner om vi har tur och diverse sjukor håller sig borta! Och i köksfönstret står nu basilika och rosmarin och lovar mig att det nog snart blir vår. Nu saknar jag bara lite mininarcisser och pärlhyacinter.

Sonen sjunger med i Bridge over troubled water och maken planerar något nerdspel och jag surfar ikapp mig på de bloggar jag missat de senaste dagarna. Lördagsfrid.

2012-03-01

LitteraLund

I slutet av april kan man annars bonga mig i Lund! Då skall jag delta i barn- och ungdomslitteraturfestivalen LitteraLund. Jag ser verkligen fram emot det. Dels är Lund en härlig stad som jag bara besökt en gång, dels skall det bli så spännande att få diskutera fantasy och ungdomslitteratur med likasinnade! Jag skall bland annat delta i en panel som diskuterar fantasy, Fyra nyanser av fantasy, tillsammans med Elin Fahlstedt, Niklas Krog och Nene Ormes.

Festivalen är full av intressant program, klicka på länken ovan och läs mer! Visst ses vi väl där?