2012-02-29

Bildlös

Alltså, när jag läser Jennys och Amandas bloggar harmas jag nog hemskt över att jag inte själv kan illustrera min texter. T.ex. Nummer Fem tror jag skulle må ypperligt av lite svarta linjeteckningar inför varje kapitel... Och att beställa dem från en illustratör är inte riktigt samma sak som att kunna plocka dem ur mitt eget huvud. Plus att om boken blir ens lite mer illustrerad måste jag dela rojaltyn med illustratören...

2012-02-28

Porten till Narnia är stängd...

Kommer ni ihåg min morgonpromenad till jobbet med Narnia-gatulampan? I morse gick jag på jobb ännu tidigare än då - och det var ljust! Gatulampan saknade all romantik i snöstormen. Fast istället hade jag sällskap.
Jag vet inte varför lamporna blev så sneda, jag lovar att jag inte var full!
På "jobbet" ritade jag kartor (bara för eget bruk) och funderade kring länder och inser att jag fastnat lite i realism. Måste kasta loss och låta fantasin ta över.

Det var kämpigt att gå hem igen efter att det snöat i flera timmar och ingenting var plogat. Bra motion i alla fall.

Så inspirerad att jag inte kan sova

Mitt jobb är så roligt så när sonen somnat igår kväll fortsatte jag jobba.
Så här:
Jag ville inte alls gå och lägga mig! De två böckerna till vänster är för Nummer Fem, Kinaboken råkade mina ögon falla på på biblioteket och den är bara allmän inspirationskälla. Fotoböcker, böcker om andra länder och andra länders historia är bland mina favoriter då det gäller att få idéer till fantasy.
Jag läste introduktionen till Kinaboken i sängen (fast den är egentligen alldeles för stor och tung för att fungera som sänglektyr) och blev så upprymd av alla idéer jag fick att jag måste byta till en annan bok och lugna ner mig så att jag kunde somna.

2012-02-27

Arbetsdagen

Jag anlände till arbetsrummet med lite oro i magen. Nummer Fem känns inte riktigt... rätt. Jag kunde inte sätta fingret på varför. Satte mig med papper och penna och försökte i ord ringa in vad det är. Hittade problemet, tror jag: att jag inte vet hur det stora klimaxet skall ske. Och inte hur vi skall komma dit heller.

Sen talade jag om för mig själv hur dum jag är. Hur skall jag kunna veta det utan att bege mig till den där ön jag skapat och vistas där och ta reda på det?

Arbetsveckan kommer att vara lite trunkerad på grund av brödjobbsmöte som jag också måste förbereda mig för, så jag kände också en viss motvilja mot att sätta mig in i Femman igen, eftersom jag vet att jag snart måste "falla ur" texten på nytt. Bara två fredade arbetsdagar för den denna vecka.

Sen talade jag om för mig själv hur dum jag är. Två hela dagar! Man kan ju få massor gjort på två dagar. Satte ett mycket blygsamt mål för dagen: att läsa igenom de få sidor jag hittills har.
Och det tog mig fler timmar, för plötsligt dök det upp en massa saker som måste kollas, fixas och researchas. Kvistiga problem, intressanta möjligheter. Huvudpersonen verkar ha fått sitt namn nu. Jag måste skaffa böcker om Ungerns medeltida historia. Kopplingar mellan Fyran, Femman och den möjliga Sjuan (om sexan blir vad jag tänkt, nu råddar jag till det för er, sorry!) dök plötsligt upp och gjorde mig handsvettig av iver. Jag måste läsa de där böckerna jag redan skaffat. Jag måste fundera över ett språkproblem som gjorde sig gällande. Och jag satt i mitt vackra vackra arbetsrum och bara njöt av att det är detta jag får ägna mina dagar åt.

Måndag, hurra!

Det blev en enda sportlovsdag i alla fall! Alla i familjen hade igår hämtat sig så pass att vi kunde ta pulkan och hunden och gå ut i en hel timme. Vilket är mycket för oss.
Annars hade vi slappsöndag med mycket bus i soffan, dans, färska semlor (frallor för svenskarna), högläsning (The Fantastic Mr Fox för E, som var måttligt intresserad av sin fars högläsning och istället kröp upp i min famn, såg mig stint i ögonen och förklarade något långt på sitt eget obegripliga språk, senare på kvällen när E sov läste jag högt ur A Game of Thrones för maken), pasta med getost och parmesanost (som sonen åt med glupande aptit, fast han helst hade ätit bara parmesanost).

Och idag är E hos dagmamman igen och efter att ha betalat lite räkningar och skött annat adminjobb far denna mamma för första gången på eeevigheter till sitt underbara arbetsrum för att SKRIVA! Oj så skönt det skall bli.

2012-02-25

Hur sälja in en fantasy-trilogi?

Fabulösaa Oxford-Amanda, vars blogg jag stalkar, inbjöd nyss sina läsare att ställa frågor kring skrivande och publicering. En av frågorna fick mig att också vilja försöka mig på ett svar, nämligen denna:

Jag har skrivit en fantasybok för ungdomar. Ett problem jag ser är att det är den första boken av tre. Har du något tips på hur jag ska formulera följebrevet? Jag har hört att bokförlag automatiskt tar avstånd då någon opublicerad vill ge ut flera böcker i en serie.

Böckerna kommer tyvärr vara lika självstående som t.ex. Harry Potter. Läser du andra boken i serien utan att bry dig om den första kommer du att förstå sammanhanget men du får inte något djup.

Jag har skissat på en plotline för de båda kommande böckerna i trilogin. Jag vet precis hur den ska sluta, hur alla röda trådar ska knytas och vad som ska hända.

Hur övertygar jag förlagen om att jag verkligen har tänkt igenom detta och hur visar jag dem att jag har en plan utan att skicka med 20 sidor presentation?
(Hur skriver man ett bra presentationsbrev!?)

Ska jag nämna att handlingen till bok två och tre redan är skissad?

Att lämna in alla tre böcker som en bok är tyvärr inget alternativ. Den första boken är på 75.000 ord och bok två och tre kommer att landa på något liknande.




Nu är jag ju inte förläggare, och egentligen kanske en förläggare bäst kunde svara på detta. Men ungefär så här tror jag att de tänker: Som debutant kan det nog vara svårt att få en trilogi antagen. Förlaget vill först se att du kan leverera manus, att du klarar av att arbeta igenom det i samråd med förlaget, och sen är de naturligtvis intresserade av hur boken säljer. Att ta sig an en hel trilogi av en obeprövad är en stor risk. Men om boken blev bra och ert samarbete fungerat är de säkert förtjusta i en fortsättning. Därför skulle jag ge två råd: antingen debuterar du med något annat och sparar trilogin till lite senare. Eller så ser du till att den första boken totalt och fullständigt kan stå på egna ben. Den måste fungera som ensam bok. Och sen kan du drämma till med böcker 2 och 3.
Jag tror inte att det ligger något problem i att nämna att en fortsättning finns planerad, men de vill (knappast) förbinda sig att ge ut alla tre. Du behöver alltså inte bekymra dig så mycket för hur bok 2 kan läsas, som du skriver om, utan det är ettan som måste funka som stand-alone.

Jag vill ändå sticka in ett litet men: det börjar finnas förlag som specialiserar sig på att ge ut fantasy eller åtminstone gör det i stor utsträckning även om de inte uteslutande publicerar fantasy. På ett sådant förlag kan förståelsen för fantasy-trilogiernas dilemma vara större. Var mycket noga med vart du väljer att sända in!

Sjuk vecka

Oj oj. Familjen har varit sjuk sen tisdags - sonen sen lite tidigare. Nåt virus som först drabbar magen och sen blir till förkylning - fast förkylningsbiten verkar sonen ha sluppit, ta i trä. Min mamma var här må-to för att sköta sitt barnbarn då dagmamman hade sportlov - tanken var att jag skulle få jobba förmiddagarna och sen skulle vi göra trevliga sportloviga saker tillsammans på eftermiddagrna. Simma, åka pulka, gå på café...

Men istället fick hon sköta sjuklingar och koka hönssoppa. Så kan det gå. Och oj så tungt det hade varit utan hennes hjälp. Hon blev själv smittad till slut och gårdagen fick vi klara på egen hand - och naturligtvis är detta veckan då min man haft MASSOR med jobb, det snöat infernaliskt, all snö halkat ner från taket och blockerat carporten men ingen haft tid och ork att röja... Och så vidare. Ja och så köpte vi en garderob förra helgen som är halvt uppmonterad och det är paket och delar i hela hallen. Hunden har återvänt och med henne hundhåren över allt. Huset har sett ut som... Ja. Jerusalems förstörelse. Det är helt hemskt. Tvättberg, snuskigt kök, oskrubbad WC, saker överallt.

Min tappra make röjde det värsta i morse medan jag apatisk och snörvlande satt i en stol och höll ett öga på sonen. Som var på sitt mest soliga humör: han sprang runt i cirklar med en bok i handen och skrattade och fnyste. Ibland dansade han Riverdance: stampade jättejättesnabbt på stället med båda fötterna och såg pillemarisk ut. Så här höll han på minst en halv timme.

Nu är sonen och fadern till butiken och bibban. Och den här mamman skall försöka vila lite till. Måste bli frisk...

Slut på denna högst osammanhängande och urtrista rapport.

2012-02-24

Estelle-association

Förlåt nu Victoria men det jag kommer att tänka på när jag hör namnet Estelle är Joey's agent:

2012-02-22

Paus

Blogggen har sjukledigt pga influensa som drabbat hela hushållet.

2012-02-20

Den fyrbenta familjemedlemmen

Hunden har varit på stugsemester med sin morrmorr i en dryg månad.
Igår kom hon hem igen. Det känns nästan underligt: vem är det som svansar omkring här mitt i allt? Aj man måste ju mata det där lilla djuret också.
Men hon har genast gjort sig hemmastadd igen.

2012-02-19

Söndagsblues och sånt

Snön yr där ute. Dagens simhallsbesök inhiberat. Tröstar mig med att vräka i mig ungdomsböcker. Alltid när jag läser bra realistiska ungdomsböcker blir jag väldigt sugen på att skriva såna själv. Men sen när jag skriver kan jag aldrig hålla mig till vår verklighet utan annat kryper in genom sprickorna och invaderar texten. Dessutom skulle jag helst skriva en amerikansk ungdomsbok. En där sextonåringar kör bil, äter på I-HOP, simmar i pooler (okej tydligen en kalifornisk ungdomsbok), sitter på Borders och studerar (innan Borders gick i konkka) och sådär. Och låter tuffa och coola och alldeles för gamla för sin ålder på engelska, à la Dawson's Creek och John Greens böcker.
Det skulle bli lite tillgjort om jag försökte mig på sånt.

2012-02-18

Lördagssynder

Fixade lördagskvällen med hushållschoklad och filmen Crazy, Stupid, Love som var mycket bättre än jag trott och gav mig en mjuk och varm känsla i magen. Till skillnad från chokladen som mest gav mig klibbiga tänder och dåligt samvete. Jag menar, hushållschoklad? Hur ghetto är det.

Heg

Ibland ligger en hel lördag och söndag framför mig och jag bara inte vet vad jag skall göra av dem.

2012-02-17

Och så lite fler böcker...

Gårdagens biblioteksbyte:
Odd och frostjättarna har jag redan läst ut - en liten Gaiman som den var valde jag ju den först. En alldeles trevlig historia, jag saknade kanske lite mer gaimanitet i den, och översättningen gjorde inte riktigt hans språk rättvisa. Nu håller jag på med Augustprisvinnaren Pojkarna.

2012-02-16

Årets läsupplevelse?

Jag har nyss läst en riktigt sjuhelksikes bra bok. The Fault in Our Stars av John Green.


Jag är en beundrare av John Green sedan tidigare, min favorit bland hans böcker är lite otippat kanske An Abundance of Katherines för att jag tycker att den är väldigt rolig. TFiOS är inte rolig. Eller jo... den har humor. Den är varm. Och den är väldigt sorglig, för den handlar om tonåringar som har cancer i olika stadier och och olika stadier av obotlighet.
Men den handlar om så mycket mer än så. Den handlar om hela livet, och hur det är värt att leva det, och hur vi vill leva det. Det är en av de mest genomtänkta böcker jag läst på väldigt väldigt länge, man känner verkligen att denna bok har John Green arbetat med länge och omsorgsfullt. På många sätt känns den, tycker jag, som hans livsverk, hans tour de force. Men han har inte stoppat den full med Djupare Mening och samtidigt glömt bort berättelsen, nej. Den är väldigt svår att lägga ifrån sig när man väl börjat, och den har underbara, oförglömliga karaktärer. Jag vill också lära mig att skapa sådana karaktärer...
Jag läser sällan om böcker, och aldrig direkt efter att jag avslutat dem. Men den här är jag nog på vippen att plocka upp igen nu genast.

2012-02-15

Författaren som kändis

Jag har nu läst ut boken Författaren som kändis av Torbjörn Forslid & Anders Olsson.



Det är en bok som tar upp en mycket intressant frågeställning. Sen vet jag inte om det är en lika intressant bok. Texten är ganska akademisk och lite snustorr, medan pärmen ger rakt motsatt budskap: den signalerar snarast veckopress och sensation. Det som jag tycker är anmärkningsvärt är att författarna till boken helt väljer att bortse från internet som författarexponerande arena. De fokuserar enbart på press och TV. Idag sker minst lika mycket av kändisskapsbygge och -tillblivelse på nätet.

Forslid&Olsson börjar med att diskutera författaren som celebritet och sedan exemplifiera med analyser av Kristina Lugn, Horace Engdahl, Jan Guillou och Selma Lagerlöf och deras roller i offentligheten, med Daniel Sjölin i epilogen.

Boken utger sig för att beskriva hur de fyra författarna byggt sitt kändisskap – men det är just det jag kan tycka att den inte gör. Den beskriver hur författarna uppfattas i media, vilka roller de tilldelats. Men jag skulle vara intresserad av att läsa om hur de gjort, eller inte gjort, vilka val de tagit, hur de själva reflekterat över dessa saker, eftersom jag har det prespektiv på frågan som jag har. Hur skall man som författare de facto förhålla sig till offentligheten, skall man medvetet bygga upp nåt slags medial bild av sig själv och hur gör man i så fall då?

Det här är saker jag tidigare tänkt på, till exempel i relation till den här bloggen, och det var intressant att nu konkretisera dem för mig själv.

På baksidestexten konstateras att författare idag på något sätt måste delta i det mediala och offentliga livet. Samtidigt känns tonen i texten väldigt kritisk mot de författare som gjort det. You're damned if you do and you're damned if you don't, liksom. Sydsvenskan reagerade också på den negativa tonen i författarporträtten i sin recension och skrev så här:

”Bilden som målas upp är inte vacker. Framgången för poeten Kristina Lugn kom först 1983 med ”Bekantskap önskas med äldre bildad herre” då hon med en kontaktannons på omslaget lanserade sig själv som olyckligt ensam privatperson. Åren därefter blev Lugn en litterär celebritet genom att i offentliga framträdanden spela ut sig som en autentisk loser som var tvungen att stjäla blöjor i affären när hon inte orkade gå till socialbyrån. Men Forslid-Ohlsson framhåller att inte ens Lugn själv nekat till att mycket av den hon framställde sig som var baserat på en ”iscensättning”. Eller som det kallas: lögn.
Akademiens förre sekreterare Horace Engdahls metod var en annan, att befästa sig som outsider genom ständiga hänvisningar till att ha varit mobbad som barn, och att framhålla sin känsla av olust inför den offentlighet han samtidigt ändå virtuost bemästrade. Även Jan Guillou har haft en återkommande berättelse om utanförskap, riktad mot ett påstått fientligt finkulturellt etablissemang.”

För visst är det så, att de finkulturella författarna inte skall förhålla sig till media alls? De skall bara sitta i sina elfenbenstorn och skriva. De som skriver för ”massorna”, de kan ägna sig åt PR.

Hur hårfin den här balansen är tycker jag illustreras bra i det exempel Forslid&Olsson ger i kapitlet Att konstruera en Nobelpristagare. Efter att Le Clézio fått Nobelpriset i litteratur får Horace Engdahl frågan hur Le Clézio reagerade när han fick höra om priset. Han karaktäriserar det som att pristagaren blev ”rätt så tagen”, ”en smula rörd”. Men inte ”glad”. Att bli glad skulle, för en Nobelpristagare, vara banalt. Vad jag vill visa med att lyfta fram detta exempel är hur små nyanser det är frågan om då en författarbild byggs upp. Och jag har nog reflekterat över dem själv, hur förmätet det än kan låta. Redan att jag valde ordet ”förmätet” i den förra meningen är ju av stor vikt.

Jag har tidigare tänkt en del på det där med att skapa en historia om sig själv. Jag har gjort en hel del skolbesök och liknande, och berättat om hur mina böcker blivit till. Då måste jag ju ta till lite förenklade beskrivningsmodeller, dels på grund tidsbristen, dels för att allt inte går att förklara så enkelt och rätlinjigt. Ibland kan jag komma på mig själv med att tro på det jag just berättat, så att min historia om hur en bok blivit till ersätter mina egna direkta minnesbilder och upplevelser.

Kanske det är därför Ernest Hemingways råd till unga författare är bra: Håll käften.

2012-02-14

Ordlistor, för eller emot?

Med anledning av en diskussion vi förde på skrivkursen sist startade jag en liten enkät på Facebook och frågar nu också er: Ordlistor i fantasy, för eller emot?

Jag tycker mycket om att skapa egna fantasyord. De ger en viss stämning och sätter snabbt tonen i texten, gör det tydligt för läsaren att detta är fantasy och inget annat. Vana fantasyläsare avkodar dem snabbt: detta är påhittade ord som jag inte genast måste förstå exakt vad de betyder, om de är viktiga blir det nog tydligt längre fram.

Problemet uppstår med dem som inte är så vana vid att läsa fantasy, inte kan koden utan som tar allting de läser som fakta. Jag har redan stött på flera läsare som trott att de fantasyord jag använt är ord som de helt enkelt inte känner till, alltså ord i det svenska språket. Och jag vill ju verkligen att mina böcker skall gå att läsas av alla, också de fantasy-ovanare.

Så för dem har jag inkluderat en ordlista i Nummer fyra. Men redaktörs-Sara blev snarast störd på den för hon upplevde att då den finns så borde hon använda den, och hon blev trött på att bläddra av och an. Naturligtvis har jag försökt skriva så att samtliga ord skall framgå av sitt sammanhang. Detta är a och o, tycker jag. Men jag tänkte mig att då det ändå finns ganska många fantasyord så kan det någon gång vara till en hjälp att man kan bläddra fram dem ifall man glömt betydelsen. Säg om man varit tvungen att lägga boken ifrån sig en tid. Jag är inte en vän av ordlistor av sorten som fanns i Eragon-serien, speciellt den sista. Där förekom hela långa meningar, ibland hela stycken på hans obegripliga påhittade språk som man fick bläddra fram till. Det gjorde mig enbart irriterad.

Vad tycker ni?

Snyggar till

Det är märkligt. Hur många gånger jag än gick igenom manuset innan jag skickade in det till förlaget hittar jag nu massor att tajta till. Meningar som är helt onödiga och inte tillför något. Extra ord. Klumpiga formuleringar som rent ut sagt andas "nybörjare". Vem har petat in dem i min text?? Bort, bort!

2012-02-13

So busted

Jenny konstaterar här i en kommentar på mitt inlägg om min återförening med min huvudperson Anaché att jag visst gillar namn på A. Erkänns... Tre böcker på rad nu. Och det är inte avsiktligt, men de har bara hetat så. Redan med Underfors kallade jag upprepade gånger Alva för Arra när jag talade om boken, och nu gör jag detsamma med Anaché. Eländes elände. I nästa bok börjar huvudpersonens namn garanterat på en annan bokstav! Det svär jag härmed på.

Dopet

Jag har skrivit här på bloggen om min anteckningsbok som jag alltid bär med mig. Länge har jag använt svarta enkla anteckningsböcker trots att min hylla är full av vackra exemplar i alla möjliga färger. Dem näns jag sist och slutligen aldrig använda. Men när min senaste anteckningsbok blev full (den fjärde i ordningen) beslöt jag mig för att sluta vara fånig och ta i bruk en Paperblanks:

Vacker, eller hur?

Nu har jag invigt den ordentligt genom att hälla kaffe över den. Satt och glodde på mitt manus på dataskärmen och såg inte efter var jag ställde kaffekoppen...
Men så brukar det gå. En anteckningsbok har blivi döpt då en olivburk i samma väska gick sönder.

En återförening

Idag har jag fått sätta tänderna i omarbetningen av nummer fyra enligt förlagskommentarerna. Det är cirka två månader sen jag lade sista handen vid den version jag skickade in till förlaget, och det känns som om vi varit separerade en lång tid, Anaché och jag. Det är ett kärt återseende. Men för första gången har jag fått order (nå, order ger Sara aldrig, snarast stillsamma önskemål) om att kill lite darlings. Jag får i allmänhet alltid bara en önskan om att lägga till, så detta är nytt för mig. Svårt! Grymt! Slakt!
Men en författare's gotta do vad en författare's gotta do.

2012-02-12

En skrivövning, varsågoda!

Ursäkta tystnaden. Sanningen är den att två kursdagar lämnar mig urvriden som en trasa. Det är oerhört roligt och givande att diskutera fantasy och texter men det blir långa dagar med resorna inbegripna, och så är jag så oerhört fokuserad hela tiden på att ge kursdeltagarna en så bra upplevelse som möjligt att jag är helt slut efteråt.

Hur som helst, nu har vi pratat om karaktärer och vikten av att ge dem bra namn, och handling och böcker och allt. Märkliga fantasydjur har krälat över textsidorna. Visa spådomar har uttalats, djur har tämjts, forskare har blivit ivägflugna över bistra öknar och monster har bekämpats.

Det kom ett önskemål här på bloggen att jag skulle dela med mig av någon av skrivövningarna kursdeltagarna fått göra. Här kommer den första "hemläxan" de hade, som skulle lämnas in innan kursen startade.
Det är en övning jag ofta har på workshopar och skolbesök, eftersom den är kort, konkret och lätt att förstå också för dem som inte är så vana vid fantasy, medan fantasyfantaster kan breda ut vingarna ordentligt. Och den är en utmärkt utgångspunkt för att skapa en hel värld! Det kan löna sig att starta i det lilla.

Beskriv ett fantasydjur, ungefär som om det skulle vara beskrivet i en biologibok eller en faktaruta någonstans. Hur ser det ut, var lever det, vad äter det, hur förökar det sig? Är det magiskt, på vilket sätt? Lever det länge, är det farligt, har det naturliga fiender? Använder människan det till något (som riddjur, för pälsen, för giftet man kan utvinna ur en körtel osv)?

Om du vågar, publicera ditt djur i en kommentar här på bloggen eller lägg upp det på din egen blogg och ge en länk i din kommentar!

2012-02-09

Förlagsfeedback av den bättre sorten

Idag har jag varit och diskuterat det nya manuset på förlaget. Nu vet jag inte riktigt hur jag skall kunna återberätta vad redaktörs-Sara sa om det utan att låta självförhärligande (hähä, nu gjorde jag visst det i alla fall!), men kort sagt tyckte hon att det var det bästa jag skrivit hittills.
Den kommentar som betydde allra mest för mig var i alla fall när Sara sa att allt vi diskuterat under tidigare manusgenomgångar har jag tagit till mig och applicerat på det här manuset. Det gjorde mig oerhört glad. Om det är något jag vill så är det att arbeta, lära mig och bli bättre.

Sen gjorde hon igen det där som hon är så ohyggligt bra på: hon pekade på de svaga punkterna som jag själv vet att finns, men som jag försökt fuska mig igenom. I detta manus är det början. Jag vet att den är problematisk. Jag har skrivit om den flera gånger, men inte riktigt lyckats få den att fungera. Det är ovanligt för mig: i alla de tidigare böckerna är det så att början nästintill skrivit sig själv och stått ganska oförändrad genom alla omskrivningar. Slutet har istället varit det Sara fått påpeka att är svagt, går lite för snabbt el.dyl. Men nu är det alltså början som är lite för lång och långsam. Jag ser riktigt fram emot att sätta tänderna i arbetet med den - efter all positiv feedback jag fått är jag väldigt motiverad att få början att bli lika bra som resten.

Men först blir det skriva fantasy-kurs på Axxell i två dagar! Nu skall vi diskutera karaktärer och handling, samt gå igenom kursdeltagarnas hemläxe-texter. Spännande!

2012-02-08

Jag, en hare

Jag skulle vilja kommentera det här. Men vet ni vad? Nu när det bara finns ett förlag är jag för feg. Jag är inte stolt över att erkänna det, men så är det.
Läs och avgör själva istället. För er som inte har Hbl bör tilläggas att det i dagens tidning fanns en annons med en uppmaning till Nalle Valtiala att läsa bloggen (minns  inte exakt hur det var formulerat, har inte tidningen här) och bloggens adress.

En bra dag

Ibland är dagar bara så där bra. Utan att det händer något stort eller märkvärdigt.

I går på förmiddagen satt jag på mitt arbetsrum och skrev lite. Tog sedan tåget in till Helsingfors, åt en sushilunch i allsköns ro. Tog bussen till Borgå, kom fram tidigare än beräknat och unnade mig en cappuccino. Besökte en grupp mycket trevliga Ordverkstadselever och pratade om skrivande och fantasy. Trodde att jag inte skulle hinna med den buss jag planerat ta eftersom det var två minuter till avgång när jag lämnade kulturhuset Grand, men se, bussen var där tvärs över gatan och jag hann precis. Satt i bussen och kände mig som innesluten i en bubbla och försökte komma på varför det mitt i allt kändes mycket skönare och fridfullare att åka fjärrbuss, vilket jag inte gjort på evigheter, än att åka tåg, vilket jag gör någon gång i veckan. Enda svaret jag kunde komma på var det behagliga dunkel som rådde i bussen så där på kvällen. För att alls kunna läsa min bok måste jag tända lampan ovanför mitt huvud. Mörk skog och motorväg dundrade förbi där ute, men jag behövde inte stressa över trafik eller att hitta rätt utan kunde bara sitta i lugn och ro och njuta av min bok.
Väl tillbaka i Helsingfors åt jag Kung Po-kyckling på en för mig ny och mycket trevlig restaurang i Kampen innan jag satte mig på tåget hem. Alla tåg och bussar var under dagens lopp i tid, vilket jag snarast betraktar som ett mirakel. När jag kom hem sov sonen redan och min man och jag såg på det första avsnittet av den nya säsongen av Simpsons (Flight of the Conchords!) och Big Bang Theory, medan jag stickade.

Annars: den här säsongen av Big Bang Theory känns inte alls bra. Förra veckans avsnitt var lite roligt, men annars känns det inte som karaktärerna alls sitter. Sheldon gör en massa saker "out of character" och det mesta är inte särskilt roligt. Eller nytt.

Nå men hursomhelst: det var en dag då inget stort eller märkvärdigt hände, men allt som var trevlig och stillsam och rätt. Jag hade massvis med tid att läsa, vilket alltid känns bra. Hade A Discovery of Witches  med mig på resan och den är inte så dålig som jag först trodde. Jag har nog sugits in i den, men kanske mest för att den handlar så mycket om böcker. Om jag slipper läsa om snygga underbara vampyrer som ser på kvinnor som sover mer i mitt liv är jag bara nöjd. Vampyrer som studerar sovande kvinnfolk skall vara creepy!!

2012-02-07

Författarfunderingar

Efter artikeln i Helsingin Sanomat vet vi nu alla att medelinkomsten för skönlitterärt arbete i Finland är 2000e - inte i månaden utan om året. Nalle Valtiala funderar i dagens Impuls i Hbl kring en mycket intressant fråga:

"Hur kommer det sig att varje led i den litterära produktions- och distributionskedjan har rätt att leva på verksamheten, med undantag av den som gör att kedjan finns?"

Idag till Borgå för att dryga ut författarkassan med lite föreläsningsjobb, så vänligen, ingen snöstorm idag tack.

2012-02-06

Hemligheten avslöjad

Kommer ni förresten ihåg mitt brödjobb som jag inte fått prata om? Nå, nu är det offentligt: Jag har arbetat med ett läromedel i historia för Söderströms - från och med denna månad mer känt som Förlaget. Boken heter Tidspiraten och riktar sig till årskurserna 5-6. Jag har redan gjort nästan hela min insats - en första version av texten är levererad och en del kapitel är redan omarbetade enligt expertkommentarer. Jag ha lite bearbetning och en del faktarutor kvar. Ännu återstår mycket sådant där jag inte är direkt involverad - illsutrationer, faktatexter för nätet osv. Utgivningen blir först 2013.

Det har varit ett mycket annorlunda projekt för mig att arbeta med. Beställningen löd på ett skönlitterärt läromedel, vilket gjort att jag forskat och läst in mig och sedan omvandlat fakta till en, förhoppningsvis, spännande och medryckande berättelse som skall väcka elevernas intresse för de olika historiska perioderna, så att de vill veta mer. För hur gärna jag än ville kunde jag inte få med ens en del av all den fakta som behövs i själva den löpande texten. Därför kompletteras själva boken med rikligt med faktatexter på nätet, tillgängliga för lärare och elever. Jag har också fått vänja mig vid något som var mycket ovant och i början ganska obekvämt: att lämna ifrån mig texten, kapitel för kapitel, för genomläsning av förlaget och en arbetsgrupp lärare, innan jag ens skrivit hela boken. Jag har tidigare aldrig lämnat ifrån mig en skönlitterär text innan den är helt färdig och genomarbetad flera gånger. Det var svårt, men mot slutet var jag redan van.

Jag har lärt mig löjligt mycket genom processen, och tyvärr håller min hjärna också kvar vid löjligt lite av all den historiska fakta jag läst. Tråkigt men sant.

2012-02-04

Mer veckoslutsläsning

I morse kröp sonen och jag upp i sängen och läste min mammas gamla barnbok, som också jag fått läst för mig som barn. Och det kan nog hända att jag blev lite tårögd över att få sitta och läsa samma bok för mitt eget barn.
Två kissar med färg heter den. En underbar nostalgitripp för mig.


Sonen blev dock ganska arg när han inte fick vända sidor så där som han annars gör.

Veckoslutsläsning

Jag läser annars den här boken just nu:
Svinintressant. Den tar upp en massa saker jag inte tänkt på medvetet men på nåt sätt omedvetet ändå förhållit och förhåller mig till. Skall blogga om den sen.

Dessutom läser jag en ganska tramsig fantasy, A Discovery of Witches, Philip Teirs novellsamling Akta dig för att färdas alltför fort och så funderar jag på att plocka upp A Game of Thrones igen, efter att ha fastnat för TV-serien - avsnitt 2 höll på att få mig att aldrig se på den igen, men så gav jag avsnitt 3 en chans och då åkte jag dit. Dessutom har jag ju alla de där andra böckerna som jag fortfarande är mitt i... Ack den som kunde läsa något till slut.

2012-02-03

Stickat

Här är förresten mina nya benvärmare, stickade enligt eget huvud. Jag hade lång paus mellan den första och den andra och kom sedan inte riktigt ihåg hur jag gjort, och trots att jag räknade och räknade maskor verkar de nu vara lite olika stora... Oh well. Garnet är en ylle-torvblandning, ganska intressant. Köpte det för evigheter sen på nån hantverksmässa.

Narnia förvandlade också mig

Jag bloggade nyligen om min längtan till Narnia och det föranledde Urban att skriva ett långt och tankeväckande blogginlägg, läs det här. Han skriver några saker som jag tycker var mycket träffande.

"Narnia förvandlade mig", skrievr Urban, och Narnia förvandlade också mig. Men i Urbans fall handlade det om läsning, jag var redan en storläsare då jag hittade till Narnia - och tyvärr kan jag inte minnas när det var. Det handlar om något annat, en annan slags inre förändring som jag inte kan sätta fingret på, men som jag vet att tagit plats. Narnia skiljer sig markant från Tolkiens Midgård också på det vis att till Narnia fanns det portar. Midgård var en egen avgränsad värld, skild från vår, men Narnia var ju egentligen vår egen värld, bara tusen gånger underbarare. Jag ville dit. Kanske var det på det sättet Narnia förändrade mig: jag blev övertygad om att världen inte bara är det vi ser här och nu, utan att det finns något ännu bättre under ytan. Ett kristet budskap om något, men för mig handlar det om magin i tillvaron. Jag ägnar nu mitt skrivande liv åt att skrapa på denna yta och få fram det som finns där under.

Det som jag däremot tror att är helt avgörande med Narnia-serien är att man måste hitta den vid exakt rätt tidpunkt i livet. Det handlar om den där bokslukaråldern då böcker kan göra ett så stort intryck på en att de bokstavligt talat förändrar ens syn på världen och litteraturen. Det är ju också då de flesta läser Narnia. Men min man, till exempel, hittade till Narnia alldeles för sent, mitt i tonåren. På honom gjorde böckerna inget större intryck.

Urban skriver att Narnia kanske stängde dörrarna till fantasy för honom. För mig gjorde böckerna inte det, men det kan ha att göra med att jag inte kände till fantasy som begrepp. Det fanns heller inget internet och jag kunde inte medvetet söka upp liknande böcker. Dem jag kom över ramlade jag över av en slump för att någon gav dem åt mig eller jag fick dem i handen på bibban. 

Den enda Narnia-bok jag ägde var den första, som väl inte skrevs först, Min morbror trollkarlen. Den avskydde jag. Djupt. Den tror jag att jag bara läst en gång. Det var de andra som var de magiska, underbara.

Dessutom nämner Urban BBC:s åttiotalsserie och lägger upp ett klipp på introt. Och oj, det träffar mig som ett slag i magen. Nej, snarare som en madeleinekaka. Den serien var fantastisk, tyckte jag då, och dagens nyfilmatisering kan på inget sätt mäta sig med den.

Inte hade jag egentligen så mycket att tillägga om Narnia. Jag ville bara skriva om det lite igen, för att få resa dit.

2012-02-02

Flavors from the USA

Dagens middagspåhitt blev så lyckat att jag vill dela med mig till er.

Jag har sett en hel del på Rachael Rays matlagningsprogram på sistone, och hon har ju snöat in på burgare. Det är burgare i en miljon olika tappningar och med olika tillbehör. Nu lever jag ju med en burgarfrälst amerikan, så jag tänkte att what the heck, han kan väl få lite hemlandstoner.

Så jag gjorde en coleslaw på ekologisk rödkål, genom att riva ett litet rödkålshuvud med matberedarens hjälp. Jag rörde ihop en dressing på majonnäs, yoghurt, kumminfrö, salt, peppar och balsamvinäger. Blandade rödkålen med dressingen och ställde i kylen medan jag gjorde burgarna.

Den gjorde jag så här: smaksatte 400gram kalkonfärs med worcestershiresås, Tony Chacheres Creole Seasoning, salt, peppar, paprikapulver och alldeles lite sambal oelek. Formade till två biffar, stekte i en het gjutjärnstekpanna i olivolja.

Förvånansvärt lätt och snabblagat och framför allt, GOTT!

Ibland får man jobba också

Jag vill poängtera att alla dagar inte är som den jag bloggade om nyligen, då jag fick uppleva att jag sögs in i texten så att jag var där. Igår var jag inte där alls, det var bara ett eländigt slit med en text som kändes död. Idag är jag någonstans mittemellan. Jag vet inte riktigt vart texten är på väg nu, men när jag väl lyckas skriva en bit landar jag nog i berättelsen.

2012-02-01

Snygg katt

Idag gick jag ensam på bio och såg Puss in Boots, originalversionen.

Först blev jag lite tårögd av trailern till Brave. Sen blev jag förtjust över att få se Bilbo-trailern i 3D. Men sen insåg jag att 3D-effekten inte tillförde något. Nästan tvärtom. Tolkien vill jag se 2D, så lite effekter som möjligt. Det får inte kännas för tekniskt, inte för tillkrånglat. Enkel, renodlad saga. Den där scenen i De två tornen (visst var det i den?) när Saruman gör uruk-hai och kameran åker ner från tornet och ner i de underjordiska "smedjorna" - den var hisnande så det räcker. Behövs ingen speciell 3D-teknik om filmen bara är välgjord i sig.

Och sen själva Puss in Boots. Den var ju bra, visst var den det. Men alla har hajpat den så att jag väntade mig något i stil med Up, eller Wall-E. Och SÅ bra var den ju inte. Bara helt rolig. Och jag undrar om inte en delorsak var 3D:n. Nu satsades det så byxorna sprack på fart och fläng och tjosan, på bekostnad av hjärtat - och den verbala humorn som ju t.ex. Shrek svämmade över av. Den humor som fanns var väldigt vuxeninriktad. Vilket ju inte störde mig, men ändå.

Så: helt okej, är min recension.