För att ni skall förstå resten av historien måste jag förklara, att jag i september förhandsbeställde John Greens nya bok, The fault in our stars. Detta är boken som John Green lovade att han skulle förhandssignera för alla som beställde boken innan den kom ut (vilket den gjorde den 10.1.12), och till slut fick han lov att signera 150 000 ex - så populär blev boken. Detta alltså för en ännu icke utgiven ungdomsbok. Det var något ganska oerhört.
Nå, denna vecka fick jag äntligen boken.
Den är väl skriven, vacker och otroligt sorglig på samma gång. Jag kom på allvar in i boken i tåget på väg till Åbo. På Hanko Sushi plockade jag fram den för att avnjuta den tillsammans med mina 14 bitar sushi, min miso-soppa och mitt gröna te. Och ve och fasa! Mitt päron i väskan hade mosats mot boken :-( Okej, den är ju inte mer värd ekonomiskt sett för att den är signerad, eftersom 149999 andra också är det, men för mig är den värdefull. Jag har alla John Greens böcker.
Nå, jag läste och åt och plockade ihop mina saker och gick till tåget. Satte mig ner, glad över att ha en hel ostörd timme tillsammans med boken.
Och ve och fasa! Den var inte i väskan!
Jag ringde till Hanko Sushi (där man för övrigt blir betjänad på svenska) och jo, där hade jag ju lämnat boken. Och jag är inte på väg till Åbo inom en snar framtid. Vad göra?
Jo, den snällasnälla flickan på restaurangen lovade att hon skickar boken hem till mig, denna vecka eller nästa. Jag står naturligtvis för kostnaden, men det är ändå jättejättesnällt. Vad jag kallar service!
Nu får jag bara försöka stå ut utan boken ett tag. Just som det blev så spännande...
I nästa blogginlägg skall jag berätta vad jag gjorde på tåget eftersom jag inte hade något att läsa.
Usch för päronmos på fel ställe, Jag fick en gång en plast-päronförvaringsburk av mina kollegor, jag borde skänka den åt dig, jag äter så sällan päron (eller frukt öht).
SvaraRaderaSka testa Hanko Sushi nästa gång jag är i kulturvaggan - bra service ska premieras:-) Vad man blir glad av såndär extra vänlighet.
Jag tappade en gång ett smycke på en teater i Fredrikshamn, av alla ställen. Vi var där ett gäng släktingar för att se på en pjäs om en skådespelande anmoder som bott i staden och smycket i fråga var arvegods från henne som jag satt på mig dagen i ära. Jag var naturligtvis hemskt olycklig, men några dagar senare ringde de från teatern att de hittat det och skickade det till mig helt utan extra kostnad. Så snällt!
Koko, vet du vad det ironiska var? Att jag också hade med mig en banan - den klassiska skurken då det gäller klott i väskor. Men se den hade jag i ett praktiskt bananfodral så den ställde inte till med något...
SvaraRaderaVilken tur att de hittade ditt smycke!