2012-01-31

Resa i tid och rum

Nu hände det.
Jag tittade upp från datorn och var förvirrad en stund. Pappershögen framför mig, rosenljusets flämtande låga, snötäckta träd utanför fönstret. Vad är klockan? Var är jag?
Jag hade varit där. I berättelsen. På den solbelysta stenlagda gårdsplanen. Med doften av hav och tång i mina näsborrar.
De skrivstunderna lever jag för.

2012-01-30

De första osäkra stegen

Sonen har nyligen lärt sig gå. Han stapplar nu omkring överallt som en Chaplin, med lite för stora sockor dessutom så han ser verkligen ut som Chaplin.

Just nu känner jag mig likadan med det nya projektet. Lär mig hur man går. Från början. Först bara öva sig i att ens stå upp. Sen ta några stapplande steg medan man håller i något. Sen modigt kasta sig ut: två steg utan stöd! Och sen är man där, stapplandes fram, osäkert och ostadigt och man vet aldrig om och när man faller.

Men man går ändå, oavsett om man faller, för bara så lär man sig. Bara så kommer man fram till den där underbara punkten: då man kan springa.

2012-01-27

Vackra ord

Nej men titta så vackert Gull Åkerblom säger om mig på sajten Spektakulärt!

Tack Gull!

Bok-klockan the continuing saga with a twist

Jag hittade något bättre än bok-klockan när jag igår besökte Fiskars!
Vi tar det från början.

Igår besökte jag Fiskars för att handla ekologisk mat från Brukets Potis och Lök. Sen stack jag mig in till Onoma-shoppen för att köpa ett par doftljus. Under senaste skrivprojektet har jag haft ett honungsljus brinnande, nu valde jag ett rosendoftande ljus. Passar bra ihop med det nya projektet, tror jag.
När jag skulle betala såg jag dem: bok-klockorna! Men dessa var handgjorda väggklockor av gamla vackra böcker. För ungefär samma pris som den massproducerade klockan jag tänkt köpa! Men vad som var ännu bättre var att jag pratade lite med försäljerskan om vilken jag skulle välja, hon frågade vad jag hade för färg på väggarna, jag beskrev vårt kök och hon sa: Men då borde det ju vara en kokbok. Ja! Absolut! Kan man få beställa? Hon plockade upp telefonen och ringde hantverkaren som låg bakom klockorna, och hantverkaren ifråga sa javisst, det går bra, speciellt om man själv hittar kokboken.

Så nu är jag på jakt efter en vacker gammal kokbok som man kan göra om till klocka. Råkar du ha en drällande i skåpen? Eller har du några bra tips? Jag skall leta runt på antikvariat så fort jag hinner.

2012-01-26

En längtan till Narnia

Även om min idol Neil Gaimans gloria har fått sig några törnar på sistone*, så måste jag länka till hans senaste blogginlägg. Han skriver så ohyggligt bra om de tre författare han skapat sig ett personligt förhållande till redan i barndomen. Chesterton har jag aldrig läst, men Lewis och Tolkien finns inpräntade också i min själ.

"I think, perhaps, the genius of Lewis was that he made a world that was more real to me than the one I lived in", skriver Gaiman, och det fångar på pricken hur jag upplevde Narnia som barn. Jag ville så ohyggligt gärna resa till Narnia. Nej, mer än så. Jag behövde få resa dit. Om och om igen kröp jag in i garderober och tryckte mot bakväggen. Som till min verkligt djupa besvikelse fortfor att vara solid. Kanske det att jag ville bli författare egentligen var ett uttryck för min önskan att resa till Narnia?

Och Gaiman fortsätter: "I came to the conclusion that Lord of the Rings was, most probably, the best book that ever could be written, which put me in something of a quandary. I wanted to be a writer when I grew up. (That’s not true: I wanted to be a writer then.) And I wanted to write The Lord of the Rings. The problem was that it had already been written."
Också precis detta kände jag som barn. JAG ville ju skriva Sagan om ringen! Hur kunde mitt liv vara så drabbat av olyckor, att inte bara var det omöjligt för mig att komma till Narnia, men dessutom var jag nekad möjligheten att skriva Sagan om ringen??






*En av törnarna kommer sig av att A Little Gold Book of Ghastly Stuff som jag fick i julklapp, är en riktig besvikelse, till största del bestående som den är av blogginlägg jag läst på herr Gaimans blogg och bokrecensioner som känns oerhört inaktuella i bokform. Boken känns på alla vis som ett sätt att göra lättförtjänta pengar.

Hur tysta den gnagande rösten?

Jag svarade ju igår på Karins fråga om hur jag gör när jag tar mig an ett större projekt. Nu har jag fått en till fråga angående skrivandet. Det kom ett mejl häromdagen, av en bloggläsare som undrade hur jag gör när jag tycker att det jag skriver blir dåligt. Han skrev så här: "Jag undrar hur du gör när den tanken slår dig, att det inte blir bra, det du försöker skriva? Att språket är för dåligt, eller att berättelsen i sig inte är bra? Hur får du tyst på den rösten som gnager på en som en parasit?"

Jag svarade så här: (EDIT: Det här ser helt normalt ut när jag skall publicera inlägget, men sedan blir radbrytninggen åt helsicke när jag ser det i Google Chrome. I Firefox blir det normalt, så testa en annan webbläsare om du har svårt att läsa.)

För mig tog det väldigt länge innan jag fattade att jag ju måste öva mig i
att skriva. Som yngre hade jag bilden av, att varje gång jag satt mig ner
för att skriva måste det bli En Bok. När jag besöker skolor nuförtiden
brukar jag säga att det är lika smart som att säga att man spelar ishockey
men man spelar bara matcher, man tränar aldrig, eller att man spelar piano
men man ger bara konserter, man övar aldrig. När jag väl fattade att jag,
om jag verkligen vill satsa på skrivandet, måste skriva hela tiden, så
lärde jag mig mycket. Dels om vad jag ville skriva för sorts berättelser -
teman började dyka upp, bland annat såg jag att allt jag skrev blev mer
eller mindre fantasy. Och dels utvecklade jag så småningom en egen stil,
ett eget språk. Dessa övningstexter hjälpte mig också bort från den dumma
föreställningen jag hade om att allt skulle bli bra från början - det var
ju bara övningar som ingen annan skulle se, det gjorde ingenting om de
blev dåliga. Det viktiga var att öva, att hålla igång. Jag sysslar
fortfarande med dem!

Visst drabbas jag av tvivel ibland. Ganska ofta, egentligen... Men om jag
då arbetar med något projekt så försöker jag, så gott det går, lägga
tvivlen åt sidan. Jag tänker: Nu skall jag skriva den här berättelsen och
göra den rättvisa, och inte sitta här och ha ångest över om den är
tillräckligt bra, tillräckligt originell, om nån vill läsa den... Bara
fokusera på att få historien berättad.
Sen, när jag börjar med omarbetningarna, är min uppgift att fixa och
putsa, stryka det dåliga och göra resten så bra jag bara kan. Då ber jag
om feedback av en god vän, och sen i slutändan ger ju förlaget också
feedback. Ingenting är bra från början!! Det ligger ju mycket jobb bakom.
Jag tror att den största björntjänsten man kan göra sig själv som skribent
är att tro att det man producerar genast måste vara strålande.

Sen hjälpte det också mig att gå en kurs i att skriva för barn och unga.
Då märkte jag att mina texter stod sig, att jag klarade mig lika bra som
de andra, och jag lärde mig mycket, också genom att läsa och ge kritik på
de andra kursdeltagarnas texter. Så om du verkligen vill satsa på att
skriva skulle jag varmt rekommendera det! Jag drar just nu en kurs i att
skriva fantasy på Axxell i Helsingfors, Axxell ordnar många olika sorts
skrivarkurser.

Hoppas du fick lite svar på dina frågor här!

2012-01-25

Säg mig gott folk, är jag värd det?

Ska jag unna mig den här som belöning för att jag fick min bok antagen?
Är vansinnigt sugen... Jag älskar allt som ser ut som böcker men inte är det.

Hur börjar man?

Karin bad mig i en kommentar på sin blogg att berätta om hur jag gör då jag börjar på en längre text och var man riktigt skall börja. Just nu sitter jag ju inför ett nytt projekt, och den där rosiga smekmånadstiden verkar vara över och jag är tacksam för allt som distraherar mig från jobbet, så jag skall försöka!


Först väljer jag helt enkelt vad det är jag skall skriva. Ibland är det givet, det finns något projekt som jäst och bubblat i mitt inre en längre tid och det handlar bara om att sätta sig ner och börja. Ibland har jag någon vag idé och måste bolla med flera olika idébitar för att se vilka som kan tänkas höra ihop. Jag har tidigare bloggat om att det var just så Underfors blev till. Och när det gäller nästa projekt så har situationen varit den, att jag har många (för att inte säga massor) av idéer och jag har suttit och gått igenom dem, valt ut några, funderat vidare kring dem och försökt känna efter vad som känns rätt att ta mig an härnäst. Jag tror att jag hittat rätt nu, men vi får ännu se. Nånstans har jag läst att det är bra att inte ta sig an en idé genast då man fått den utan låta den vänta några år, och jag tror att det är ett gott råd. Nu då jag gått igenom mina anteckningsböcker har jag tydligt sett hur idéer levat och förändrats under åren. De behöver mogna.




Ja, och sen då? Hur börjar man? Jag kämpar med det själv just nu. Jag gillar idén, jag tycker om miljön och jag älskar huvudpersonen. Men var börja det hela?
Nu tänker jag inte säga något om hur man skriver, var man börjar själva texten. Det vet jag att Karin kan.
Vad jag tror hon var ute efter är hur man sätter igång. Jag tror det är bra att lura sig själv. Sätt inte igång och skriv första sidan på En Bok. Då blir man genast helt låst. Jag är nog en sån som skriver väldigt kronologiskt (en del författare kan hoppa hit och dit i berättelsen när de skriver och sen sätta bitarna i rätt ordning, det kan inte jag), men det är bra att tänka sig att nu skriver jag bara lite, kanske för att lära känna miljön, karaktären, whatnot, lite bättre. Det här behöver inte vara en del av själva texten sen. Jag bara bekantar mig med, nosar lite på,  historien. Sen kanske det visar sig att man skrivit något som går att använda, men om inte så är det på inget sätt bortkastat arbete.

Sen blir man förhoppningsvis nyfiken på berättelsen man snusat på, vill skriva lite till, ta reda på mer, och mitt i allt är man igång utan att man ens märkte det!

Om man nu inte är en sån där som jobbar utifrån ett detaljerat synopsis. Men det är inte jag, så om det kan jag inte ge några goda råd.

2012-01-24

Magiska böcker!

Detta måste vara de underbaraste bokhyllor jag någonsin sett.




Och nu har jag dem på min egen WC! Flygande toalettlektyr!

2012-01-23

En riktig bok

Dagens lite fåniga sak att vara glad över: Finska Underfors (Helsingin alla) kommer att få skyddsomslag! Så där som en "riktig vuxenbok". Det blir den första av mina böcker som får det.

2012-01-22

Rent och fint

Nu är hemma-arbetsrummet städat. Så rymligt det känns! Nu står symaskinen plötsligt på sybordet igen, och jag har hittat massvis med garn i garderoben. Det kliar i handarbetshänderna... Men först måste jag få åtminstone en av alla halvfärdiga stickningar klar.

Hand och hjärna

Jätteintressant artikel i dagens Hbl om kopplingen hand-kreativitet-hjärna. I korthet visar det sig att en aktiv hand de facto utvecklar hjärnan. Dels rent evolutionärt (att vi hade välutvecklade händer i tidernas begynnelse hjälpte till att utveckla våra hjärnor), dels på det individuella planet. Musiker har mer välutvecklade kopplingar mellan högra och vänstra hjärnhalvan än vi vanligt folk, t.ex.

Men det roligaste var att jag nu har en vetenskaplig förklaring för varför jag (min man är likadan) alltid har fått en stark känsla av välbehag då jag sett på när någon annan gör något skapande med sina händer, som ritar eller liknande. Det är samma orsak som att det ger välbehag att själv använda händerna skapande - det upptar en stor del av hjärnans kapacitet. Se mitt tidigare inlägg om stickning! Nu vet jag varför det känns så bra.

2012-01-21

Blå timmen

Min vackra promenad till "jobbet" i morse.







Kan inte hålla mig borta

Jag har just pulsat genom nysnö i den blå timmen till mitt arbetsrum. Så roligt är det att jag inte kan hålla mig borta ens på en lördag. Ny soffa har jag också här! Jag tog foton av den vackra vägen hit, men dem kan jag ladda upp först senare i dag. Snart skall jag stärka mig med lite te och surskorpor, och så fortsätta mitt pysslande och planerande!

Jag vet att jag inom några veckor kommer att få den första omgången feedback på det antagna manuset. Sen kommer jag att ha massor att göra med det en tid framöver. Så det är ingen idé att jag allt för mycket kommer in i detta nya projekt ännu. Men att fundera, planera och sen låta det fermenteras i det undermedvetnas skrymslen medan jag håller på med annat, är aldrig fel.

2012-01-20

Dröm + jobb = drömjobb och mer jobb

Tack för alla era glada gratulationer! Det betyder verkligen mycket för mig. Och ibland är det väldigt svårt att tro att jag faktiskt har en sån här supporterskara bakom mig. Det är också svårt att förstå, när jag tänker tillbaka på hur länge jag drömde om att skriva och publicera mig, att jag faktiskt är där nu. Jag lever drömmen. Go figure!

Igår firade vi som sagt med bubbelvatten och gåslever (som var god men inte SÅ god). Idag har jag fortsatt att fira genom att jobba - på Nummer Fem. Workoholic, who, me? Jag har insett att Google Maps och google Earth är fantastiska - nästan ofattbart bra - redskap när det gäller att fundera över kartor och miljöer. Tänk att det finns ett sådant arbetsredskap! Jag kan resa till Nunnornas Dal på Madeira och se exakt hur där ser ut! We sure live in the future.

2012-01-19

Antagen!

Ni läste det här först:

Roman nummer fyra, också känd som Nya Projektet här på bloggen, är antagen av det som ännu i några veckor är Söderströms, men som snart blir nya S&S.

Ikväll: skumpa och gåslever, vällagrad cheddar och rosmarinknäckebröd!

Ett tågnöje

Det jag sen gjorde på tåget, då jag inte hade något att läsa (se gårdagens inlägg) var att jag ritade en karta.

En riktig, hederlig fantasy-karta. En fantasy-karta av den typen jag ritade och ritade och ritade som barn. En sån där som jag i hemlighet älskar, men kanske blivit lite övermätt på i fantasyböcker och därför inte velat använda mig av själv ännu. I och för sig har det dels inte riktigt behövts kartor i de tidigare böckerna, tycker jag, och dels har jag inte ännu känt mig redo att binda min geografi i kartor. Världen som långsamt håller på att växa fram i mina texter är ännu för mycket i vardande för att jag skall vilja slå fast exakt var allt ligger. Jag vet det ju inte ens: det vet jag först när jag besökt platserna.

Men det projekt som nu verkar bli Nummer Fem utspelar sig inom ett begränsat område. Ett område som jag kände att jag behövde visualisera för mig själv. Och herreduminskapare så roligt det var att sitta och rita! Det blev en grov skiss, nu måste jag ta reda på lite mer om geografi (och kartritning) och göra om den när jag hinner. Jag är inte alls säker på att den här kommer att ses av någon annan än mig - det kanske bara så är att jag behöver kartan för att kunna skriva. Men jag är så glad över att ha hittat tillbaka till en av mina favorit-fantasy-sysselsättningar!

2012-01-18

Borttappat, upphittat

Idag har jag varit i Åbo. Och som jag nuförtiden alltid försöker göra när jag är i Åbo så passade jag på och åt lunch på Hanko Sushi, nära torget.
För att ni skall förstå resten av historien måste jag förklara, att jag i september förhandsbeställde John Greens nya bok, The fault in our stars. Detta är boken som John Green lovade att han skulle förhandssignera för alla som beställde boken innan den kom ut (vilket den gjorde den 10.1.12), och till slut fick han lov att signera 150 000 ex - så populär blev boken. Detta alltså för en ännu icke utgiven ungdomsbok. Det var något ganska oerhört.
Nå, denna vecka fick jag äntligen boken.



Den är väl skriven, vacker och otroligt sorglig på samma gång. Jag kom på allvar in i boken i tåget på väg till Åbo. På Hanko Sushi plockade jag fram den för att avnjuta den tillsammans med mina 14 bitar sushi, min miso-soppa och mitt gröna te. Och ve och fasa! Mitt päron i väskan hade mosats mot boken :-( Okej, den är ju inte mer värd ekonomiskt sett för att den är signerad, eftersom 149999 andra också är det, men för mig är den värdefull. Jag har alla John Greens böcker.
Nå, jag läste och åt och plockade ihop mina saker och gick till tåget. Satte mig ner, glad över att ha en hel ostörd timme tillsammans med boken.
Och ve och fasa! Den var inte i väskan!
Jag ringde till Hanko Sushi (där man för övrigt blir betjänad på svenska) och jo, där hade jag ju lämnat boken. Och jag är inte på väg till Åbo inom en snar framtid. Vad göra?
Jo, den snällasnälla flickan på restaurangen lovade att hon skickar boken hem till mig, denna vecka eller nästa. Jag står naturligtvis för kostnaden, men det är ändå jättejättesnällt. Vad jag kallar service!
Nu får jag bara försöka stå ut utan boken ett tag. Just som det blev så spännande...

I nästa blogginlägg skall jag berätta vad jag gjorde på tåget eftersom jag inte hade något att läsa.

2012-01-16

Hemhamnen

Det är inte den färdiga boken som ger tillfredsställelse.

Det är att arbeta som ger mig kickar. Det är själva skrivandet som gör detta yrke till det bästa jag kan tänka mig. Det är när jag skriver som jag känner mig stark. Det är när jag skriver som jag är oövervinnerlig. Det är när jag skriver som jag är mitt sanna jag.


2012-01-15

Verksamma händer

Ikväll satt jag och slöglodde på nåt dumt på TV. Kom plötsligt på min stickning som jag plockat upp efter - ja, jag vet inte ens när jag först påbörjade den. Tog upp stickandet igen för ett tag sen, men nu har stickningen legat bortglömd nån vecka.

När jag satte mig i soffan med stickningen framför Antony Bourdain eller vad det nu var, fylldes jag av en enorm känsla av välbehag. Det var så rätt att sitta där och skapa något vackert med mina egna händer. Då spelar det ingen roll att jag låter hjärnan ruttna bort.

De första intrycken

Så är då de två första kursdagarna i Skriva fantasy-förbi. Och jag är så tagen av vilken fin grupp vi fått! Ett gäng fantasyentusiaster av rang. Åsa, den andra kursledaren, har dragit många skrivarkurser i flera år. Hon sade när den andra dagen var slut att hon aldrig haft en grupp som så passionerat brunnit för sitt ämne och kunnat så mycket om det. Det överraskade inte mig - fantasy tenderar att ha den effekten på sina utövare!

För mig var det ett nöje att få tala om fantasy i två hela dagar med likasinnade - det hör inte till vardagen. Åsa och jag var också djupt imponerade över vilka oerhört kreativa texter samtliga kursdeltagare producerade under de korta skrivövningar vi gjorde i klassen. Samtliga öppnade för hela långa berättelser. Alla innehöll handling, dramatik, ingenting stampade på stället. Och gruppen var också hur samspelt som helst trots att åldersvariationen är omkring femtio år. Det skall bli ett sant nöje att tillbringa resten av våren i den här gruppens sällskap!

För er som är intresserade kan jag berätta att vi denna första gång diskuterade vad som är fantasy, vad som är bra fantasy, vilka element som bör ingå och hur man gör då man bygger en egen värld. Dessutom presenterades fantasyböcker av kursdeltagarna och jag hittade mycket nytt jag blev nyfiken på - och så började jag fundera på att kanske läsa om Philip Pullmans Den mörka materian-trilogi. Vi diskuterade kursarnas hemläxa, gjorde skrivövningar och diskuterade dem. Fullspäckade dagar!

2012-01-12

Fantasy-a-palooza

I morgon börjar Skriva fantasy-kursen! Det blir två långa dagar, men jag vet att de kommer att bli mycket givande. Jag ser fram emot att få diskutera fantasy med andra likasinnade. Kursdeltagarna har haft en hemuppgift innan kursstart och jag har idag läst igenom en bunt oerhört kreativa och underhållande texter. Jag kände genast att "these are my people"! Vi skall prata om fantasy, om specifika frågeställningar inom fantasy, om vad fantasy betyder för oss, göra skrivövningar... Fantasy i överflöd!

2012-01-11

Okreativ reklam

Jag fick ett tjockt reklamkuvert från trädgårdstidningen ViherPiha, där jag genast kände att det fanns nån pryl inuti. Hurra! Kanske ett kuvert med frön? Nån spännande specialiserad trädgårdspryl? En namnskylt för örtlandet?
I kuvertet fanns denna:

Alltså. Kan man vara lite mer kreativ med sin reklam? Jag menar nu inte gnälla på gratisprylar, om det är nån som har användning för pennor så är det jag. Men jag blir ju inte imponerad av tidningens innovativitet direkt. Inte så där att jag tänker att den där spännande roliga tidningen blir jag nyfiken på. Utan: vilken dammig, trist tidning det måste vara, som inte inom sin specialnisch kan hitta på något mer lockande att fånga kunder med.

2012-01-10

Pausmusik

Bloggen har tagit det lite lugnt på grund av att bloggaren legat däckad av magsjuka. Som pausmusik kan ni få titta på Hank Green som talar om varför TV suger. Han talar specifikt om kabel-TV, men det passar in på vanligt TV också. Som det här med den irriterande pausen på flera sekunder då man byter kanal! WTF. Så var det inte när jag var barn, morr gnäll.

2012-01-07

Vinternöjen

Så har sonen åkt pulka för första gången i sitt liv! Han var försiktigt positiv. Mamma insåg dock att hennes rumpa inte riktigt ryms i små barnpulkor längre.

2012-01-06

Tacksamhet

Jag sitter på mitt arbetsrum och går igenom mina anteckningsböcker och sorterar ut idéer som jag skrivit ner i dem. An efter som jag hittar frön till berättelser, halvfärdiga noveller och spridda tankar kommer jag på fler och fler idéer. Man kunde ta den här biten och lägga till det här. Ja, och den här idén kunde jag utveckla åt det här hållet. De här två textsnuttarna hör ju ihop!
Den här känslan av kreativitet är det bästa jag vet.

Jag är gjord för det här. Det här är det jag kan. Och jag är så tacksam över att jag fått hitta det jag är bäst på, och att jag får ägna mig åt det. Det är få förunnat.

2012-01-05

Fler detaljer

Några närbilder på de vackra dekorationerna i mitt arbetsrum:



Golvet är också stiligt, rödmålad plank.

I korridoren utanför finns så här stiliga fönsternischer:

Och ett så här underbart inbyggt skåp (det är låst! Jag blir alltid oerhört nyfiken på det som finna bakom låsta dörrar):

Visst har jag tur?!

2012-01-04

Mitt arbetsrum, detalj

Här skall jag sitta och arbeta i år.
Filten och sjalen har att göra med att det idag var 16 grader i rummet, men det borde nu vara åtgärdat så att det i morgon är varmare. Ser ni orkidén? Den fick jag för flera år sedan, har skött halvslarvigt och inte alls enligt orkidéregelboken, men nu har den fina knoppar igen. Den har blommat flera gånger. Tyckte att en orkidé passar i ett gammalt hus som detta.

Min egen sanning

Det dyrbaraste vi äger är det som vi aldrig berättat för någon. Det kan inte förvanskas.

Så skriver Kerstin Ekman i Grand final i skojarbranschen. Det är något jag tänkte på när jag nyligen läste Amanda Palmers detaljerade beskrivning av sitt och Neil Gaimans bröllop. Nu äger vi ju alla det. Alla vi som läst beskrivningen har en egen tolkning av det, en egen bild, vi är delägare i det. Vi förvanskar, vi bedömer, vi lägger till och drar från. Varför vill man ge ifrån sig allt det personliga? Det är kanske det jag alltid förundrat mig över när det gäller de bloggare som skriver mängder om sitt personliga liv, som lägger ut massvis med bilder, som berättar allt (naturligtvis är det en chimär att de berättar allt, det kan man ju inte, men ni förstår kanske). Men vi är väl alla olika med våra gränser, vissa är gränslösa. Jag har mycket tidigt haft skarpa gränser. Som barn visste jag mycket tidigt att jag ville bli författare, men det var en hemlighet. Om någon frågade vad jag ville bli när jag blev stor svarade jag balettdansös eller djuphavsdykare. Jag minns en person som sade "Jag tycker du borde bli författare" och hur illa jag mådde av det, hur det kändes som om personen petat i mitt inre med smutsiga fingrar. Rört vid det heligaste, det som var jag. Ekman sätter så bra ord på det. Så fort denna sanning blev kom till andras kännedom kunde de göra den till sin sanning, med sina värderingar och tolkningar. De förvanskade den. Den var inte längre min egen.

2012-01-02

På nattduksbordet just nu

För tillfället är jag mest fast i Grand final i skojarbranschen. Det är en stund sen jag blivit så fångad av en svensk roman. Förra året talade alla om Spill (eller var det året innan?) men den blev jag aldrig du med. Den här däremot har drive, intressanta karaktärer och är både rolig och tankeväckande.