2011-11-30

Ledig plats

Vi har ett avhopp från fantasykursen, så nu finns det åter en plats ledig! Skynda dig att hoppa på!

2011-11-29

Fantastiska historier som inte är fantasy?

Jag var av och an in till Hfrs idag för ett möte för brödjobbets räkning. På flit hade jag inte med mig något att läsa annat än översättningen av Underfors (det går långsamt för mig att läsa på finska) och lite jobbpapper.

Men så hade jag lite tid över på hemvägen och fastnade i Pocketshopen på stationen... Aj aj.
Nu har jag antologin Stories i väskan. Sammanställd av min idooool Neil Gaiman och Al Sarrantonio. Läste den med fröjd och njutning på hemvägen. Framför allt Gaimans förord, som jag önskar att jag fick citera i sin helhet här. Han fångar så på kornet exakt vad jag tycker om berättelsens vikt, och varför jag älskar fantasy, men inte all fantasy. Jag får nöja mig att erbjuda er några guldkorn:

Så här säger Gaiman om hur han och Sarrantonio sammanställde volymen:

"We wanted to read stories that used a lightning flash of magic as a way of showing us something we have already seen a thousand times as if we have never seen it before."

Och jag ger till ett utrop av frändskap då jag läser hur viktig Gaiman tycker att storyn, berättelsen är. Han tycker att den narrativa motorn ofta saknas i det han läser.

"I would read beautiful prose, and I would simply  not care."



Ja! Det måste finnas något bakom de vackra orden också. Det viktigaste är dessa fyra små ord, skriver Gaiman:"Och vad hände sen?"


Det är det som är livsblodet i allt bra berättande.

Gaiman har alltid inspirerat och fascinerat mig med sin talang för att aldrig fastna i en genre, att vara mycket svår att definiera då man skall beskriva vad han skriver. Så här skriver han om genren:


"Talking to Sarrantonio I realised that I was not alone in finding myself increasingly frustrated with the boundaries of genre: the idea that categories which existed only to guide people around bookshops now seemed to be dictating the kind of stories that were being written. I love the word fantasy, for example, but I love it for the almost infinite room it gives an author to play (...) I do not love it for the idea of commercial fantasy (...) G.K. Chesterton compared fantastic fiction to going on holiday - that the importance of your holiday is the moment you return, and you see the place you live through fresh eyes."


Det som är intressant är just att berättelserna i boken alla är fantastiska, magiska, det som kanske kan kallas för fantastik. Men det utannonseras bara som snabbast på bakpärmen, och då används uttrycket imaginative fiction. Boken heter ju kort och gott Stories, ordet fantasy finns inte på pärmen och den är också mycket saklig och andas inte alls fantasy till sin utformning heller.






Är det så att fantasy-trenden är på nedåtgående? Har det gått inflation i begreppet?

2011-11-28

Nu drar det ihop sig

Eftersom jag nu börjat ta er med på min resa genom Inheritance så fortsätter jag: Kring sid 370 börjar det äntligen hända något. Nu känns det inte längre helt förutsägbart, klichéaktigt eller tråååkigt. Är faktiskt lite intresserad. Synd bara att det tog så länge innan historien kom igång. De första 300 sidorna var dött kött.

Vilket förfärligt uttryck förresten! "Dött kött", uäh.

Laxvariation, brysselkål

Eftersom sonen åt lax med så god aptit på lördag blev det lax idag igen. Den här gången kryddade jag den bara med salt och stekte den (vilket blev lite trist). Men till fisken gjorde jag en smaskig stuvning. Jag kokade potatis tills den var nästan färdig och ovanför den ångkokte jag brysselkål. Jag kylde potatisen i kallt vatten och skar den i mindre bitar (skalade först). Brysselkålen var ganska liten, den halverade jag. Jag satte åt sidan sonens portion av brysselkål och potatis - han åt sex brysselkål! - och kokade sen upp grädde, dijonsenap och salt i en kastrull. När det kokat ihop lite lade jag i potatis och brysselkål, rostade senapsfrön i en gjutjärnsstekpanna och hällde i. När det nästan var färdigt (puttrade långsamt i kanske 10 minuter) hade jag i ett litet knippe fryst dragon. Och det blev väldigt väldigt gott!

Adalminas pärla

I dagens Hbl recenserades en nyutgåva av Topeliusklassikern Adalminas pärla. Där funderar recensenten "Är det så här vi vill uppfostra flickor ännu på 2000-talet?"

I korthet, och jag ber om ursäkt om alla detaljer inte är rätt, handlar berättelsen om prinsessan Adalmina, som i dopgåva får en pärla. Så länge hon har pärlan växer hon varje dag i skönhet, vishet och rikedom, men om hon tappar pärlan förlorar hon gåvorna. Men en annan fé ger henne gåvan, att om hon tappar pärlan så får hon istället ett ödmjukt hjärta.

Naturligtvis tappar hon pärlan, och upptäcker hur högmodig och hemsk hon varit och hur mycket lyckligare hon är utan sina tidigare gåvor, men med sitt ödmjuka hjärta. Som prinsen säger i slutet av berättelsen:
"Adalminas pärla är mycket skön, men mycket skönare är ändå ett ödmjukt hjärta!"

Nu vet jag inte vad det skulle vara för fel att i denna vår tid där barns största dröm är att "bli kändisar", där allt mest bara är jagjagjag, lära våra barn (flickor OCH pojkar) att rikedom och yttre skönhet inte är allt.

Och dessutom: Jag har vuxit upp på enorma mängder gammaldags Topeliusberättelser, för att inte tala om min mammas och min mormors flickböcker där man verkligen kan tala om en traditionell bild av flickan och kvinnligheten. Och jag har inte blivit något annat än feminist för det. Exemplen hemifrån är starkare än någon barnbok kan vara. Barn klarar faktiskt av att läsa med urskiljning. Det viktiga är väl ändå variation i vad barnen läser. (Och en motvikt till Idols- och Talent-tävlingarna på TV.) Den kan man ypperligt väl få i de två andra bilderböckerna som recenserades på samma uppslag i tidningen, av vilken den ena handlar om en tyghund som till sist blir ensamstående mamma, och den andra om ett gammalt bögpar. Mångfald är bra!

2011-11-27

Lillajulssöndag

Många fina filmer på TV idag. Men denna vilda storm som rasar river i TV-antennen vår så att digibilden hoppar. Avigsidan med att bo här på laaande.

Så jag får sysselsätta mig själv. Ut vill man ju inte heller. Därför kalljäser nu en julbrödsdeg (recept Anna Bergenström) i kylskåpet att bakas ut i morgon. Och i ugnen gräddas tre smaskiga maltlimpor långsamt. Och så får det bli lite mer Inheritance. Som annars känns mer och mer som ett Nanowrimo-projekt när jag läser. Som att: äh, jag måste fylla ut texten lite mer, VAD skall jag hitta på? Jo! Jag låter dem ha ett D&D-äventyr* i underjordiska gångar med fällor, svarta altaren och lönndörrar... (Jag hade svårt att tro att Paolini verkligen sjunkit så lågt när jag läste DET avsnittet.)

* Dungeons&Dragons, ett rollspel

Tankar den första advent

I dagens Hbl finns det tips på billiga julklappar för nära och kära. Vad får man för 50 euro på Annegatan? Tio tips för en tunn plånbok, heter artikeln.

Så skriver en som aldrig haft en tunn plånbok. Har man det sätter man inte femtio euro på en enda julklapp, speciellt inte om man har mer än en person att ge julklappar åt.

Nyligen hörde jag också en gallup i Vega Västnyland. "Hur mycket pengar sätter du på julklappar?" var frågan. Förvånansvärt många svarade "några tusen". Några tusen euro! Wow. Ibland glömmer jag liksom att andra lever i en helt annat verklighet än jag.
Hur mycket pengar förtjänar man riktigt om man kan sätta flera tusen på julklappar? För mig är det flera månadslöner.

Ändå kan jag ärligt säga att jag inte saknar något. Det finns inget jag hett åstundar men inte kan unna mig. Jag åstundar helt enkelt ganska lite. Min mamma och jag har en lek som går ut på att vi fantiserar kring vad vi skulle göra om vi vann på lotto. Hus eller lägenhet, ny bil och färska blommor på bordet varje dag hör till standarden. Och visst hittar jag på annat också: en dröm är att ha en skräddare/sömmerska att sy alla mina kläder. Då skulle jag alltid ha kläder av god kvalitet som faktiskt sitter och passar mig.
Men det är ju inget jag egentligen behöver. Ingenting jag suktar efter dagligdags. Vi har ett hem, som är helt okej. Inget för inredningstidningar, men gott nog. Vi kan köpa den mat vi vill. Går bilen sönder och måste repareras gnisslar vi tänder, men det är inte en katastrof.

Och orsaken till detta är inte våra inkomster, för de är ganska blygsamma, utan att vi för det mesta lever sparsamt. Jag undrar om jag någonsin spenderat femtio euro på en enda julklapp? I och för sig, sammanlagt kan jag nog spendera så mycket på en persons julklappar, men då är det alltid flera saker. Ofta försöker jag göra något själv, få se om det alls går i år, det tror jag inte, men i framtiden skall det nog bli hemmalagat igen. Och i min familj är det ingen som ger sådana klappar. Ingen förväntar sig dyra presenter. Skulle någon få en enda sak som kostat flera hundra skulle den nog snarast bli generad.

Förresten, nu när jag tänker efter har jag i år faktiskt köpt en julklapp som snuddade 50 euro, den var ungefär 45. Men så kändes det också dyrt.

2011-11-26

Grandilemma

Hur gör annars ni som har småbarn med julgranen? Inte en chans att vår vilding skulle låta en glittrande, frestande gran vara ifred mer än tio sekunder.

Lax och purjo

Dagens improvmiddag blev ovanligt lyckad! Jag köpte lax och purjo i butiken. Visste inte riktigt vad jag skulle göra med den, bara. Nånstans på webben har jag nyligen sett ett recept på lax på en bädd av purjo, med en sås av créme fraîche och grädde på, men kryddningen kom jag inte ihåg.

Så jag saltade laxen, stötte vitpeppar och fänkål i morteln och kryddade fisken med den. Stjärtbiten lät jag bli att krydda så mycket, för den fick sonen. Jag skar det vita på en purjo i strimlor och bredde ut i en ugnsform och lade fisken ovanpå, skinnsidan upp. Så blandade jag en liten burk (hyla-sorten) créme fraîche med grädde och 1-2 tsk riven ingefära på burk, och lite lite fiskbuljong upplöst i hett vatten. Hällde över fisken och hade i 200 graders ugn i drygt 20 minuter. Kokade lite god mjölig potatis till. Och det var gott i all sin enkelhet! Purjon blev härligt söt och ingefäran gav en fin fräsch smak. Ettåringen åt säkert 100 gram fisk och 2½ potatisar. Också vi vuxna åt så att vi höll på att spricka. En bra alternativ lillajulsrätt!

Köket Redux

Tja, köket som skulle vara klart igår är ju INTE det.
Nehej.

Två beställda glasskivor hade gått sönder i tillverkningen. Med lite tur får vi dem om en vecka i stället.
Fast nu räknar jag inte längre med det.

2011-11-25

Underbar gruvlighet

På tåget till Åbo idag läste jag äntligen ut Cecilie Ekens Valravnen. Vilken bok! Jag rekommenderar den varmt. Skulle kategorisera den som gotisk fantasy. Riktigt gruvlig är den, på ett häärligt sätt!

Finns alltså enbart på danska, men låt inte det avskräcka.

2011-11-24

Kvällen är räddad!

Åh! Nu kom julnumret av Glorian Ruoka & Viini. Som av en händelse köpte jag hem lite nya ekologiska rödviner från Alko idag. Ikväll skall det bli bad, vin & så skall jag planera årets julbord!

Den som väntar på något gott...

Köket börjar låångsamt, lååångsamt bli färdigt... Med lite tur är det foto-färdigt i morgon!! Annars nästa vecka.
Fast jag borde säkert säga peppar peppar ta i trä.

Paolini går från nja till nej

Jag tar lite tillbaka vad jag sa om Paolini och bra rytm: Inheritance håller på att tråka ut mig. Det kommer jag inte ihåg att de andra böckerna gjort. Det är som att Paolini nu har ett helt galleri av karaktärer, och då måste han hitta på lite olika små fiffiga äventyr för dem, som inte har något med huvudhandlingen att göra. Jag kan ju ha fel, kanske det mot slutet visar sig att allt var oerhört betydelsefullt - men jag betvivlar det starkt. Oddsen är inte heller tillräckligt uppskruvade, så jag bryr mig inte om hur det går för Roran, t.ex.

Och what's up med alla dessa åldriga mentorer som kommer med korta kryptiska uttalanden och sen aldrig förklarar sig? Ett knep som var billigt redan i Star Wars.

2011-11-23

Bliven icke bländade

Idag kom klänningarna!!
Jag är riktigt nöjd. En av dem är jättesnygg men kanske liite liite tajt (framför allt kring ärmarna). De andra är riktigt bra, och sitter perfekt. (Tack Amanda för hjälp med storlekarna.) Dessutom kom klänningarna ända hem i postlådan, jag slapp hämta dem från posten, och leveransen var gratis!

Jag avskyr att lägga upp bilder på mig själv, men när jag nu en gång pratat så mycket om mina klänningar så kan jag visa upp den bästa. Notera den ansträngda minen: jag vet inte hur man skall se ut på dagens outfit-bilder. Och nej, jag har inte blekpudrat benen. Novembersol på vinterben och resultatet blir så där bländande...

Liten läslus

Sonens morgonläsning: Das Kapital och Bibeln.
Hm. Vad skall av detta bliva?

2011-11-22

Billös men inte rådlös

Det bidde inget möte med Åsa
På väg till tågstationen stervade vår bil. Strömmen försvann och bilen var heldöd. Så jag fick sitta och vänta på bärgningsbil istället.
Däremot inser jag nu hur beroende jag är av bil. I morgon skall jag göra ett biblioteksbesök i Sökö, på fredag är det meningen att jag skall köra till Pargas - jag kan inte ens hinna till skolan med tåg och buss. Och ännu har reparationsfirman inte hört av sig om hur länge de tror att det tar att fixa bilen.
Och jag cyklade till bibban och biblioteket idag istället och mina ben var som gelé efteråt... Uj uj uj så dålig kondis jag har.

Men Åsa och jag tog vårt möte per telefon, och det gick utmärkt det också, och vet ni vad? Det kommer att bli en superbra kurs det här! Jag ser så fram emot alla diskussioner vi kommer att ha och alla spännande texter jag kommer att få läsa. Kursen är redan nu full, så om det kommer fler anmälningar får vi lov att ha en väntelista. Det kan ju alltid hända att någon hoppar av före kursstart.

Kursplanering

På dagens agenda: Planera fantasykursen tillsammans med Åsa! Det ser jag fram emot.

2011-11-21

Lite om Paolini

Är lite på hundra sidor in i Inheritance nu. En sak jag börjat irritera mig på hos Paolini är att han gjort en massa research. Va, är det inte bra det då? Jo, men han vill verkligen visa läsaren allt han kan. Eragon kan inte öppna ett bläckhorn utan att Paolini skall få fram hur bläcket luktar, vad det är gjort av, hur Eragon använder det osv. Det är inte viktigt för storyn. Eragon-serien är nog ett gott exempel på faran av att researcha för mycket.

Det är också lite väl mycket svärdfajtande-detaljer för min smak, men där förstår jag att det är något som kan tilltala yngre, kanske manliga, läsare mer än mig. Jag kan skumma igenom fajtscen nummer fem och femtiofem utan problem. Illa berörd blir jag ändå av att det är så lätt för samtliga att avdagata så många människor. Inga samvetskval här inte, bara stick och hugg och blod och stritt.

Däremot blev jag nästan lite upprörd av Paolinis iögonenfallande Monty Python-referens. Dels föll den ur ramen för historien, och dels - leave my heroes alone!! Om du är Terry Pratchett går det kanske för sig, men nu, come on.

Högt och lågt

Har kommit med posten idag: Den finska översättningen av Underfors. Håller på och smälter titeln. Vet inte ännu vad jag riktigt tycker om den.

Har inte kommit med posten idag: Mina klänningar. ÅååÅååÅÅÅÅÅÅÅÅ!

2011-11-20

Tillägg till fantasydiskussionen

Jag frågade min man i går kväll vad han tycker att utgör god fantasy. Han hade en ypperlig point: Samma regler gäller naturligtvis som för all litteratur. Man måste bry sig om personerna i boken. Även om man klär av berättelsen alla fantasy "gimmicks" (i brist på ett bättre ord), så måste det finnas en mänsklig berättelse där under som fångar läsaren.

2011-11-19

Vad är bra fantasy egentligen?

Cyndi frågar i en kommentar: Beskriv en bra fantasy. Som du tycker. Hur ser den ut? Vad gör den originell? Bara nyfiken... :-) 

En bra och svår fråga! Det är alltid lättare att säga vad som utgör dålig fantasy än bra. Men jag skall försöka.

Fantasy är en genre full av klichéer. På ett sätt vill vi ju ha dem när vi läser fantasy: vi läser för att vi tycker om att läsa berättelser med drakar, hjältar, kanske magi och svärdsfajtande, kanske något annat. Utmaningen för en fantasyförfattare blir då att servera dessa klichéer på ett verkligt eget och unikt sätt, så att de känns välbekanta på rätt sätt för läsaren, och ändå helt nya och fräscha. Ingen liten uppgift minsann... Det är en orsak till att jag t.ex. inte skrivit om drakar ännu. Drakar är så använda att det är väldigt svårt att komma på en egen vinkel på det (tycker Naomi Novik lyckats, men hon är en av få på sista tiden. Paolini t.ex hör inte till nydanarna). Tills jag kommer på något unikt lämnar jag drakarna ifred.

Bra fantasy innehåller för mig något mer än bara ett spännande äventyr. Visst vill jag gärna ha action, men det är inte helt nödvändigt. Det kan också handla om mer inre äventyr. Men det skall finnas något under ytan (Ursula LeGuin är ju mästare på det här). Och god fantasy, med flera lager, talar till läsare i alla åldrar. Jag brukar, när jag talar inför publik om skrivande och fantasy, berätta om mitt eget förhållande till Michael Endes Den oändliga historien. Som barn älskade jag äventyret: en pojke drogs in i den spännande och underbara bok han läste! Om bara det någon gång kunde hända mig! Sen har jag vid varje genomläsning, som ju alltid skett då jag varit äldre, hittat fler och fler lager och fler och fler berättelser i berättelsen. Varje gång har den gett mig något nytt, något jag inte sett då jag läst den gången innan. fungerar riktigt bra fantasy.

Bra fantasy skall också ha ett hjärta. Det är ju delvis samma sak som ovan, men inte helt. En av orsakerna till att jag bara kom knappt en fjärdedel in i China Mievilles Kraken är just att hjärtat saknas. Det är en mycket intressant och ovanlig premiss i berättelsen, väl berättad med bra dialoger osv. Men Mieville har inte alls bemödat sig om att få mig att bry mig om huvudpersonen. Och då bryr jag mig inte om hur det går, och följaktligen inte om boken. Mieville hör annars till en rörelse som vill förnya fantasyn. I boken UnLunDun försökte han att skapa något helt eget och inte alls använda sig av fantasyns klichéer och stereotyper. Detta applåderar jag, men: det ledde till att jag inte alls kände mig hemma i hans värld. Där fanns inget av det jag tycker om i fantasy.

Och bra fantasy är långt avhängigt ett bra språk. LeGuin är ju åter en av mästarna på området, med anor hos författare som Tolkien och Dunsany. Det skall höras att det är fantasy man läser, det skall kännas i hela kroppen.

2011-11-18

Skamligt fredagsnöje

Mitt Adlibris-inköp:


Ja jag vet. Lite pinsamt. Och egentligen ganska dumt. För jag tycker alltså att Paolinis serie är ganska illa skriven, extremt oorginell och förutsägbar. Hitta på något eget, liksom. Luke, I am your father... Nå. Men på nåt vis så vill jag läsa sista delen, efter att nu ha tragglat mig igenom de tre första. Och det hör ju liksom till jobbet det här. Att hålla sig à jour, också med dålig fantasy.

Så ikväll, bara sonen somnat (håll tummarna för att det går snabbt trots att han vaknade från sista tuppluren kl fem!): Inheritance, ett glas Riesling och lite getost och fänkålssalami.

Pip pip

Det pep till i telefonen. Ett sms från Posten! Åh, mina klänningar, redan!
Men det var "bara" mitt paket från Adlibris. Jag har beställt en lite pinsam bok. Jag skall visa sen när jag hämtat paketet.
Klänningarna kommer nog först nästa vecka... Det är oliiidligt spännande.

I ett blomsterprytt rum skall jag skriva

Nu är det helt klart: nästa år kommer jag att ha ett arbetsrum med handmålade blombårder på väggarna, ca fyra minuters cykelväg hemifrån. Det ligger i ett hus byggt 1937 av en rektor åt sin fru. Frun påminner mig på många sätt om min mormor. Båda kvinnorna dekorerade sina hem med handmålade bilder på väggarna. Min mormor målade sjöjungfrun i badrummet och vinrankor i kvisten (=farstun). Det känns som att min mormor är starkt närvarande i det här huset. Jag hoppas hon kan hjälpa mig med min egen kreativitet om jag kör fast!

Förr hade jag inte så stora svårigheter med att skriva hemifrån, och jag har ett mycket trevligt arbetsrum. Men sen sonen föddes har det blivit svårare - det finns hela tiden så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet. Jag har svårt att skriva då jag vet att tvättberget växer och köket gror igen. Men nu får jag gå på jobb, som vanligt folk :-) och komma undan hemmet en stund.

Sonen skall gå halvtid fyra dagar i veckan hos dagmamma, och den här mamman skall få skriva hela året i en underbart inspirerande miljö!

2011-11-17

Underfors på finska

Underfors kommer ut på finska i vår på Tammi! I mars-april någon gång. I morgon borde jag få det översatta manuset på posten. Det skall bli mycket spännande att se hur översättaren översatt titeln!

2011-11-16

Fåfänglighet

I söndags beställde jag tre klänningar (för att mitt nya motto är Mer klänningar åt folket) från en för mig ny brittisk nätbutik. Jag har redan fått meddelande om att klänningarna sänts. Och nu är jag sååå otålig! Antingen visar det sig att de är precis så ljuvliga som jag föreställt mig, eller så är kvaliteten dålig och de sitter illa. Det är svårt det där med storlekar från en ny firma också.

Jag är som ett barn med julafton. Jag vill ha klänningarna nuuuu!

Så värt det

Städerska en gång om året

- because I'm worth it.

Fyn f*n så rent och snyggt här är nu. Det är som ett annat hem.

2011-11-15

Heureka!

Åh idag fick jag en LYSANDE bokidé, nästan fix och färdig! Något helt annat än jag skrivit hittills. Jag har tillbringat kvällen med att anteckna för brinnkära livet, och göra research. Denna skall jag jobba med nästa år! Parallellt med bok nr 4 och 5. Jag får börja ge mina böcker nummernamn för bloggen...

Det finns alltid annat att ta med i beräkningen

Malin borta på En gul apelsin skrev ett bra och tänkvärt inlägg om debatten hemmamammor/karriärmorsor. Men sen skrev hon ett till, som fick mig på ledset humör och jag har hela dagen gått omkring och funderat varför. Malin skriver nämligen så här:

"Finns det någon orsak att sätta små barn (mellan noll och tre år) i dagis för deras egen skull? 


Tänk på det bara ur barnens perspektiv. Ta inget annat med i beräkningen.
Inga huslån som skall betalas av. Inte den egna viljan att jobba för att förverkliga dig själv eller göra karriär eller träffa folk, de orsakerna kan jag förstå. Men jag vill ha svar på den där frågan. För den är viktig. Alla får kommentera!"

Jag tycker liksom att det är en icke-fråga. För det finns ingen situation i verkliga livet där man inte kan ta med en massa andra saker i beräkningen. Jag tror att de flesta i princip svarar nej på frågan. Av det följer då lätt att man tolkar att det med andra ord är det bästa för barnen att vara hemma, följaktligen är det illa att vara på dagis. Eller hos dagmamma.

Vi vill alla det bästa för våra barn. Det vill vi. Men i alla val vi gör i verkliga livet finns det en massa faktorer som man tar med i beräkningen och som spelar in.

Är det bästa för barnen att äta hemlagad, ekologisk, närproducerad mat? Ja. Men i verkligheten är det omöjligt för mig att som mamma hela tiden uppnå det. Vi har t.ex. genomlidit en lång och utdragen köksrenovering den senaste månaden. Nu har det inte blivit nästan någon hemlagad mat. Jag försöker trösta mig med att burkmaten för det mesta går att få ekologisk. Jag gör som förälder så gott jag kan.

Skulle det vara bäst för barnen att endast ha på sig ekokläder, tillverkade utan kemikalier? Såklart. Men i verkligheten är det svårt att få tag på tillräckligt med ekokläder, och framför allt är de dyra. Jag köper ekologiskt så långt det är möjligt. Jag gör som förälder så gott jag kan.
Skulle det bästa vara för barnen att endast lyssna på Mozart, leka pedagogiska lekar med mamma och pappa dagen lång och aldrig se på TV? Det är högst troligt. Och helt omöjligt, för en vanlig enkel mamma som mig. Jag låter mitt barn se på Pingu ibland när jag behöver en andningspaus, och jag låter honom ibland se på Pikku Kakkonen så att jag kan slänga i mig lite mat. Jag gör som förälder så gott jag kan.
Skulle det vara bäst för barnen att aldrig inandas smutsig storstadsluft? Att inte bli utsatt för utereklamens ibland våldsamma, ibland halvpornografiska bilder? Att inte någonsin äta skräpmat? Att bara leka med superpedagogiska ekoleksaker? Att mamma och pappa aldrig är stressade, trötta eller arga? Att...

och så vidare och så vidare. Vi vet vad som skulle vara absolut bäst för barnen i de flesta situationer, och det är helt omöjligt att alltid leva upp till det.

Vi gör som föräldrar så gott vi kan.

Allan och Udo

Grattis Minna och Linda till fin recension i Västis! Jag får stor läslust av att läsa recensionen.

Kursen börjar bli full!

Om du funderar på att gå kursen i att skriva fantasy i vår (länk till höger!) så skynda på: det lär endast finnas 1-2 platser kvar! Sen får vi börja med väntelista.

2011-11-14

Tillbaka till början

Idag har jag haft förmånen att få kura gryning med lågstadieelever i Svartå bibliotek. I skenet av stearinljus läste jag högt ur De Ännu Inte Valda och berättade om mig och mitt författarskap för en uppmärksam grupp elever.

Det är väldigt länge sedan jag tittat i DÄIV, som kom ut 2007. På sista tiden har Arra och Underfors tagit all plats. Men nu när jag läste början på kapitel 3 fann jag mig småmysa: det var ju en riktigt trevlig liten bok det här! Med en helt annorlunda ton och stil än i de följande två. Tänk att jag kan skriva så där också! Och det var ju till och med lite underfundigt och roligt. Jag kände igen ett sug efter att skriva något för lite yngre läsare, och nu tillkom en önskan om att inte glömma humorn.

2011-11-12

Min första Littfest

Tåget skakar iväg med mig från Vasa station. Ute är det redan mörkt. Jag äter hallonbåtar och sneglar på Cecilie Ekens Valravnen, som jag ännu inte läst ut. Men först en summering av mina två dagar på Vasa Littfest:

- Jag har hittat en oerhört inspirerande miljö som jag fotat och börjat drömma ihop ett finlandssvenskt Fem-äventyr kring
- Jag har gett Karl Ove Kanusgård fantasylitteraturtips (Gaiman!!)
- Jag har fått njuta hotellfrukost i lugn och ro två morgnar i rad vilket för en småbarnsmamma är HIMMELRIKET
- Jag har fått umgås med min gudmor som jag träffar alltför sällan (och ätit av hennes mans utmärkta mat!)
- Jag har, senare än resten av Finlands folk, upptäckt Maija Vilkkumaa

Men framför allt:
Jag har fått lyssna till otroligt intressanta och spännande författare. Jag har formligen badat i litteratur. Jag har fått njuta av en föredömligt tvåspråkig festival där man slapp lyssna på långa översättningar, utan där tvåspråkigheten var lätt och naturlig. Jag har blivit nyfiken på ny litteratur, jag har känt mig utmanad, jag har fått umgås med kolleger och fint förlagsfolk. Jag har haft förmånen att få berätta om mina böcker för intresserad, engagerad publik.

Vasa Littfest: TACK för en underbar upplevelse!

Klapper klapper

Till dig som började gå av och an i hotellrummet ovanför mitt i höga klackar från sex på morgonen: var det nu riktigt nödvändigt?

Fullt hus

Kvällens program på Vasa Littfest var helt fantastiskt. Karl Ove Knausgård, Märta Tikkanen, Leena Lehtolainen, Kjell Westö och Maija Vilkkumaa drog fullt hus - och lite till. Extra stolar bars in, och när de var slut satt folk på golvet och längs väggarna.

Och efteråt gick vi på krog och fortsatte kvällen och nu är det ordentligt efter midnatt. Gäsp. Jag är inte van med så sena kvällar. Men vilken givande dag det varit!

2011-11-11

Alles gut

Ett stort tack till alla som kom på de två uppträdandena denna morgon! Jag tyckte det gick riktigt bra, och publiken kändes inte så skrämmande stor heller. Och du som frågade den där sista frågan - det var klurigt! Nu är jag bättre förberedd om någon ber mig göra detsamma i framtiden.

Det katastrofala var att min Penna, den Penna jag alltid skriver med i den svarta anteckningsboken och som min man beställer åt mig från Japan (ja, jag vet, jag är inte klok), fick slut på bläcket! Så nu har jag varit till en vanlig bokhandel och köpt en ny. Nu klarar jag mig en stund igen. Hittade nämligen en så inspirerande miljö här i Vasa att jag genast måste anteckna de idéer som ploppade upp...

100!!

Jag har just avnjutit en överdådig hotellfrukost (äggröra! korv! karelska piroger! juice! te! smörgåsar!) vid torget i Vasa och gör mig nu redo för att träffa sammanlagt ca 100 elever uppdelade på två uppträdanden på stadsbibban. Jag tror nog att andra också får smyga sig in där, så om du är i Vasa kom förbi kl 9 eller 10! Det blir mycket prat om Underfors, eftersom de flesta eleverna deltar i ett specialprojekt där de läser Underfors på läsplattor och sen bloggar om läsupplevelsen. Det blir också den största publik jag någonsin haft, och jag är lite nervös. Jag har så småningom insett hur mycket svårare det är att få kontakt med en stor publik än med en liten.

2011-11-10

Jag, en turistguide

En sak som gjorde mig alldeles sprallig av glädje var att Cecilie ville använda sin dag i Helsingfors bland annat till att besöka Café Engel! Hon var mycket förtjust då hon förstod att caféet som finns omnämnt i Underfors finns på riktigt. Hon talade också om att promenera i Kronohagen där Alva och Joel och Nide rör sig. Tänk att någon vill besöka en plats för att jag skrivit om den! Det är fortfarande lite svårt att greppa.

Jag är ett nyblivet fan

Vilken fantastiskt fin fantasyträff det blev på Nifin igår! Och vad roligt det var att uppträda tillsammans med en annan fantasyförfattare. Jag hade gärna låtit bli att tala alls själv och bara lyssna på Cecilie Eken. Hon var så vältalig och hade mycket intressant att berätta. Dessutom var det underbart att höra en fantasykollega berätta om hur hon arbetade och tänkte. Det fanns så många igenkänningspunkter! Att också Cecilie växte upp med sjuttiotalets socialrealism och hade exakt samma intryck av den som jag. Grå betongförorter och problem, problem, problem och sen det värsta, öppna slut... Båda har vi revolterat mot detta slags berättande.

Cecilie, hennes man och jag fortsatte kvällen en stund över ett glas vin, men tyvärr kunde jag inte stanna länge. Dumma VR som inte har något västgående tåg kl 22, utan bara 21 och 23. Det fick bli niotåget för mig och jag måste gå mitt i en intressant diskussion om de ekonomiska villkoren för författare i Finland och Danmark. Cecilie, som gett ut omkring 15 böcker, berättade att en stor del av hennes inkomster kommer från biblioteksersättningarna och nämnde en svindlande summa (hon har ju gett ut många böcker). I Finland går det inte till på det här sättet.

Cecilie och jag hade också mycket samma syn på språkets betydelse också. Och jag lärde mig att jag nog absolut måste börja läsa mina manus högt innan jag lämnar in dem till förlaget. Det är det enda sättet att hitta till exempel de ordupprepningar jag avskyr. Nu blir det ofta så att jag först när jag läser ur en bok högt på något evenemang hittar alla små stilfel. Jag önskar bara att jag inte skrev så förbenat långa texter... Det tar en eeevighet att läsa dem högt.

Jag läser just nu Cecilies Valravnen. Det är den första bok jag läst på danska, och jag var rädd att det skulle vara mycket svårt. Men det är det inte! Visst går det långsammare än vanligt, men den spännande berättelsen drar iväg med mig. Vissa ordvalörer går säkert förlorade, men på det stora hela är det mycket lätt att hänga med. Så låt inte det att bara några av Ceclies böcker finns i (bearbetad och starkt nedskuren) svensk översättning avskräcka er! Det här är en fantasyförfattare värd att bekanta sig med.

2011-11-09

Norrut!

Idag gör jag listor över vad jag behöver packa med mig till Vasa. I morgon tar jag nämligen tåget upp till Vasa Littfest. Där deltar jag i Barnens Littfest på fredag och i den allmänna Littfesten på lördag. Det finns mycket intressant program och alla evenemang är gratis, gratuit, free of charge! Så komsi komsi. Jag tänker inviga min spontanköpta klänning på kvällsfesten. Det är säkert för kallt för den och allt möjligt, men who cares. Det är så sällan jag har tillfälle att ha på mig klänning.

På lördag ser programpunkten jag deltar i ut så här:

I KATS & LILLIS SOFFA
14.00–16.00 Nedre aula, Vasa stadsbibliotek
Katarina Gäddnäs & Lilli Loiri-Seppä intervjuar LittFest-gäster
Pia Ingström
Antti Nylén
Jolin Slotte
Saila Susiluoto & Markku Pääskynen
Maria Turtschaninoff
Kjell Westö
Maija Vilkkumaa
Saila Susiluoto: dikter & Markku Pääskynen: oud-luta

2011-11-08

Snart kommer kommentarerna...

Min vän har redan läst mitt manus. Jag fick ett mejl idag. Nu skall hon läsa det en gång till, med penna i handen. Jag är verkligt lyckligt lottad över att ha en så bra, och noggrann, första läsare. Det är guld värt.

2011-11-07

Renoveringen the continuing saga

En renovering tar alltid längre än man tror. Även då man mentalt lägger till lite extra tid. Den skulle ha varit klar förra veckan, men blir med lite tur klar denna vecka. Kanske först nästa. Och inte blir det någonsin exakt precis som man tänkt sig.

Men det blir nog bra till slut. Och detta är verkligen i-landsproblem. Jag har haft lite ångest för just det emellanåt. Här slänger man ut en fungerande köksfläkt. För att det tar alldeles för mycket tid och energi att försöka få den såld någonstans. Här slänger man mat när man byter från en frys till en annan, för att man plötsligt hittat en massa gammal mat man helt enkelt glömt att man har. Här kan man unna sig ett helt nytt kök med nya apparater när andra i världen verkligen inte är så lyckligt lottade.

Vi skall bli bättre på att inte slänga mat. Det är en av mina nya-köket-föresatser.

2011-11-06

Mitt i röran

Denna helg ägnas åt att få hemmet i skick efter köks- och wc-renoveringar. Återkommer när det inte längre är damm överallt och när man kan komma fram till sängen utan att krypa över berg av porslin.

2011-11-04

Mitt hjärta till allmän beskådan

Just nu läser en vän till mig en tidig version av mitt manus. Oj oj oj så nervös jag är.

Om nån tror att man på nåt vis vänjer sig efter att ha gett ut flera böcker så kan jag berätta att det gör man INTE. Inte jag i alla fall. När jag överlämnade manuset sade jag för första gången arbetstiteln högt, och redan det var nervöst.

Oj oj oj. Att lämna ifrån sig något första gången. Att utsätta sitt lilla blödande hjärta för andras blickar. Det är inte lätt. Därför är det väldigt viktigt med vem man låter läsa. Det måste vara nån som är en bra läsare, som har ett öga för vad som fungerar och vad som inte gör det. Och som inte är rädd för att vara ärlig och säga hur det är. Därför tror jag att det är bra om det inte är en familjemedlem. Också ur den synvinkeln att åtminstone jag har lite svårt att ta till mig kritik av familjemedlemmar. De står för nära.

Oj oj oj.

2011-11-03

Tuff tuff tåget går

Nu sitter jag på tåget på väg till Åbo där jag skall prata på huvudbiblioteket om mitt författarskap och mina böcker kl 14.15. Ses vi där?
Jag vågade inte lita på VR och ta tåget som är inne kl 14, för om det är ens lite försenat, vilket oftast varit fallet på sista tiden, så kommer jag för sent. Trist att man inte kan lita på tågen... Men i alla fall finns det trådlöst internet nuförtiden. Så jag tänker ägna tiden åt att jobba i lugn och ro. Obruten arbetsro i några timmar är en raritet dessa dagar. Just nu har jag kupén för mig själv, men det är väl för bra för att vara sant så snart stiger det nog på nytt folk...
Håll tummarna för att det är tyst folk.

2011-11-02

Fantasy på Nifin

Nästa veckas onsdag deltar jag i en diskussion om fantasy på Nifin tillsammans med den danska fantasyförfattaren Cecilie Eken. Mer om Cecilie Eken kan du läsa här, och mer info om diskussionen hittar du här.

2011-11-01

Vems är ansvaret för korrekturfelen?

Jag har nyligen läst ut en nyutkommen, finlandssvensk bok utgiven av ett av de två stora förlagen. Min mening med det här blogginlägget är inte att hänga ut nån, peka ut nån eller göra nån ledsen, så därför tänker jag inte tala om vilken bok det är.
För den kryllar av korrekturfel. Det är ord som fallit bort, ord som kommit till, ord som tappat bokstäver och ord som fått fel genus.

Jag skrev ett inlägg angående en bokrecension nyligen där vi i kommentarerna diskuterade vems ansvaret för texten sist och slutligen är. Ibland förekommer det ju i recensioner kommentarer som ”här önskar man att en bra redaktör hade vågat säga åt författaren att stryka/tajta/utveckla lite” och jag tror att vi kom fram till att visst kan redaktörer göra det, men att ansvaret för texten i slutändan ändå är författarens.
Så vet jag att det varit med mina texter: min redaktör är noga med att poängtera att hennes och lektörens förslag är, just det, förslag. Och att det är jag som bestämmer vad jag ändrar, och hur jag ändrar.

Men än korrekturet då? Så vitt jag vet har inget av våra förlag en äkta korrekturläsare. Språkgranskare, ja, men också där får man som författare vara på sin vakt, så att inte länstolen blir en länsstol. Men när det gäller korrektur har det fungerat så här på mitt förlag: jag har läst, min redaktör har läst och jag har haft min mamma att läsa, för hon har ett utmärkt öga för sådant. Tyvärr har vi ofta gjort det under tidspress, vilket ledde till att till exempel Arras första upplaga hade en del fel. Dem uppmärksammade en observant recensent i sin recension av boken, varpå jag prompt rättade dem för den andra upplagan.

Vems är ansvaret för korrekturet då? Som det nu är så kan jag inte se annat än att det sist och slutligen är författarens. Men det är olyckligt, och jag tycker inte det borde vara så. Alla författare är inte bra på att hitta omsvängda bokstäver eller andra tryckfel. Alla har inte så skarpögda mammor som jag att be om hjälp.

Kanske det nya storförlaget kan hålla sig med korrekturläsare? Det vore strålande!