I går hade jag ett av mina finaste skolbesök så här långt. Och nu skall jag berätta varför jag tror att det blev så bra:
Alla elever som var med var det av fri vilja. De hade alla läst en eller flera av mina böcker, och de ville komma och lyssna på mig prata. Det var en blandad grupp av högstadie-elever vid Lönkans högstadium i Helsingfors, och framför allt mot slutet ställde de jättebra och intressanta frågor.
En sak som en pojke frågade har jag funderat ordentligt på sen träffen. Han sa att Stephen King säger att han bara skriver för sig själv, inte för läsaren, och att han själv tänker likadant. Därför undrade han varför man skall ändra och stryka och fixa i sin text om man ändå bara skriver för sig själv?
Och jag skriver nog också främst för mig själv, på så sätt att jag inte har en läsare i tankarna medan jag skriver. Då skriver jag på berättelsens premisser, ingen annans. Men när jag sedan redigerar texten kan jag nog tänka på läsaren, och vad som kanske är för svårt (om jag skriver för yngre), eller inte lämpar sig, eller så. Men det är inte alls med det främst för ögonen som jag redigerar.
Min strävan är ju att alltid bli bättre. Jag vill bli bra på det jag gör och lära mig så mycket jag kan om det. Vad jag vill då jag redigerar min text är ju att göra den så bra som möjligt. Och då fortsätter jag redigeringen på berättelsens premisser: jag stryker till exempel det som inte för berättelsen framåt, som inte tillför något till karaktärsutvecklingen, och så vidare. Och jag lägger till där det behövs: där det går fort, är oklart, där något uppenbarligen fattas. Jag vill att allt som är med är nödvändigt för just denna historia, och att inget extra fläsk finns med.
Min frågeställare påpekade, mycket riktigt, att i Liftarens Guide till Galaxen finns det mycket med som egentligen är helt onödigt för själva historien, det leder ingenvart. Men då talar vi om en speciell genre: humor. Då måste man bearbeta sin text inom de ramar som finns i den genren: det som är med skall vara rappt, roligt, fartfyllt kanske. Det gäller alla genren, i thrillern till exempel skall det vara spännande (naturligtvis inte konstant, men lagom mycket).
Sen är det naturligtvis en annan sak att Stephen King nu befinner sig i en situation där han kan göra just jämt vad han behagar - och att en del också anser att det syns i kvaliteten på en del av hans senare böcker.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Skriver man bara för sig själv finns det ju inga externa krav på begriplighet och man missar lätt brister som en annan läsare skulle snubbla över.
SvaraRaderaKommer dessutom osökt (re Stephen King) att tänka på Anne Rice som blev sämre ju större hon blev, för att ingen till slut fick rådda i hennes manus. Den uppfattningen fick man i alla fall. Och när hennes sista vampyrbok dissades på Amazon blev hon så förbannad att hon skrev ett ilsket svar och gav fingret. /Puck
Intressant det här! Visst skriver man ju för sig själv (motivationen måste man hitta i sig själv), men det betyder inte att det man skriver på första försöket ens duger åt en själv ;) dessutom så skriver jag nog också för kommunikationen till andra (vilket delvis är för mig själv, för att jag njuter av det), men då måste de andra också förstå vad man menar och texten måste vara bra också på andra sätt, vara trovärdig t.ex...
SvaraRaderaPuck, om man helt och fullt skriver för sig själv, alltså utan avsikt att låta någon annan läsa, så kan man ju göra så. Då gör obegripligheten ingenting. Men oftast skriver väl alla för att de vill kommunicera med andra, som Jenny skriver. Och då är begriplighet, trovärdighet, logik etc viktigt.
SvaraRaderaEtt annat exempel på en författare som blev så stor att ingen vågade peta i hennes texter är nog Rowling. Syns från bok 5 och framåt, tycker jag.
Instämmer med er båda. Det är väl ganska sällan man skriver utan en tanke att nån annan ska läsa - till och med dagbok. Tänker på Anaïs Nin som visst redigerade (omskrev) sina dagböcker (?!). Och för den som vill läsa hur Anne Rice flippade ut finns bl.a. denna länk: http://encyclopediadramatica.ch/Rice_out -- och hon lär inte vara den enda. "Dear Negative Reader" a.k.a. Prinsessan på ärten. / Puck
SvaraRaderaIntressant! Den länken skall jag följa - men NU måste jag jobba :-)
SvaraRaderaTillägg till föregående: ett smakprov.
SvaraRadera"And no, I have no intention of allowing any editor ever to distort, cut, or otherwise mutilate sentences that I have edited and re-edited, and organized and polished myself. I fought a great battle to achieve a status where I did not have to put up with editors making demands on me, and I will never relinquish that status."
Det tål ju iofs diskuteras, det här med samarbetet författare/redaktör. Men blir kvaliteten lidande har nåt gått fel.
/Puck
Jag hade en skrivarcirkelkamrat vars estetik - åtminstone vid tillfället - vilade på att man skulle skriva så som man skulle skriva om man var den sista människan på jorden. Man skulle avlägsna varje spår av sådant man gör av hänsyn till andra. Själv ansåg han att det enda han gjorde som bara var för andras skull var att klippa sig.
SvaraRaderaSjälv tänkte jag väl det kanske hade varit bekvämt att klippa lite transportsträckor i sådana fall men föll inte riktigt för idén. Och om inte annat skriver man väl kanske för sig själv när man är gammal och då kan det ju vara bra att begripa hur man lät personerna komma från a till b.
(Nu är det inte så drastiskt som det låter för jag har aldrig varit mycket till omskrivare men jag tyckte det hade lite med saken att göra åtminstone.)
U.J.