2011-10-31

Enter Sandman (dubbelreferens! åh!)

Igår kväll skrev jag ner lite idéer till en bilderbok på min mobil innan jag somnade. Sedan drömde jag om ni-vet-vem. Sammanträffande? Knappast!

It's that time of year again!

Hej, ni har väl inte missat att Nanowrimo börjar i morgon? Skriv en roman på 50 000 ord på en månad tillsammans med tiotusentals andra galna och underbara människor! Läs mer här!

Sadly skall jag inte delta i år. Hinner bara inte, ligger massvis efter med brödjobbet (detta att jobba hemma med litet barn = svårt...). Men jag har deltagit tre gånger, varav jag "vunnit" (det vill säga avslutat ett manus) två. Och kan bara säga att det är roligt, svettigt, vansinnigt och givande.

2011-10-30

Råddig och inte ens full

Lite tyst här på bloggen, jag vet: pga renovering av kök och WC har vi bott borta ett tag. Och vår söta lilla son hade sönder mokkulan. Utan mokkula, inget internet. Så.
Jag kan rapportera att jag under min internet-tystnad nästan glömt hunden utanför affären (hann gå en bit innan jag med hjärtat i halsen råsprang tillbaka) och borstat tänderna med handkräm. Utan att ens vara full. Är lite orolig för min hjärnas tillstånd.
Jag har också gått på bokmässa, lånat och köpt och läst ganska många böcker, kommit på en massa bra saker att blogga om och ätit mängder med god mat.
Det skall med andra ord bloggas igen så fort jag hinner.

2011-10-27

Att skriva för att bli bra och fina skolbesök

I går hade jag ett av mina finaste skolbesök så här långt. Och nu skall jag berätta varför jag tror att det blev så bra:

Alla elever som var med var det av fri vilja. De hade alla läst en eller flera av mina böcker, och de ville komma och lyssna på mig prata. Det var en blandad grupp av högstadie-elever vid Lönkans högstadium i Helsingfors, och framför allt mot slutet ställde de jättebra och intressanta frågor.

En sak som en pojke frågade har jag funderat ordentligt på sen träffen. Han sa att Stephen King säger att han bara skriver för sig själv, inte för läsaren, och att han själv tänker likadant. Därför undrade han varför man skall ändra och stryka och fixa i sin text om man ändå bara skriver för sig själv?

Och jag skriver nog också främst för mig själv, på så sätt att jag inte har en läsare i tankarna medan jag skriver. Då skriver jag på berättelsens premisser, ingen annans. Men när jag sedan redigerar texten kan jag nog tänka på läsaren, och vad som kanske är för svårt (om jag skriver för yngre), eller inte lämpar sig, eller så. Men det är inte alls med det främst för ögonen som jag redigerar.

Min strävan är ju att alltid bli bättre. Jag vill bli bra på det jag gör och lära mig så mycket jag kan om det. Vad jag vill då jag redigerar min text är ju att göra den så bra som möjligt. Och då fortsätter jag redigeringen på berättelsens premisser: jag stryker till exempel det som inte för berättelsen framåt, som inte tillför något till karaktärsutvecklingen, och så vidare. Och jag lägger till där det behövs: där det går fort, är oklart, där något uppenbarligen fattas. Jag vill att allt som är med är nödvändigt för just denna historia, och att inget extra fläsk finns med.
Min frågeställare påpekade, mycket riktigt, att i Liftarens Guide till Galaxen finns det mycket med som egentligen är helt onödigt för själva historien, det leder ingenvart. Men då talar vi om en speciell genre: humor. Då måste man bearbeta sin text inom de ramar som finns i den genren: det som är med skall vara rappt, roligt, fartfyllt kanske. Det gäller alla genren, i thrillern till exempel skall det vara spännande (naturligtvis inte konstant, men lagom mycket).

Sen är det naturligtvis en annan sak att Stephen King nu befinner sig i en situation där han kan göra just jämt vad han behagar - och att en del också anser att det syns i kvaliteten på en del av hans senare böcker.

2011-10-26

Författare jämförs med klädkonsumenter

Kaj-Gustaf Bergh svarar i dagens Hbl på Claes Anderssons utmärkta skrivelse i gårdagens tidning. Han är stött över att Andersson anklagar ägarna för att syssla med kortsiktiga vinstkalkyler. Några citat längre ner avvärjer han kritiken om att författarna inte blev tillfrågade innan fusionen med att jämföra författarna med Lindex kunder då Stockmann köpte företaget - då frågade heller ingen Lindex kunder om lov.
Det här är så absurt att man inte ens vet var man skall börja. Författare går alltså att jämföra med klädkonsumenter? Dels är det att ignorera att författarna skapar innehållet - utan författare, inget förlag alls - det vill säga att om något är vi väl som Lindex designers. Men det är ju också att jämföra kultur med kläder, i just det svar som Bergh ger på Claes Anderssons kritik av att förlagsägarna bara bryr sig om det kommersiella.

I Kulturtimmen fortsätter Stig-Björn Nyberg att försvara det faktum att ingen dialog fördes med författarna innan beslutet fattades om fusionen med att säga att det bara är ägarnas sak att besluta om det här.  Men varför inte ha en dialog först? Vad är det för farligt med det?
Nyberg motiverar nämligen också beslutet med att säga "Vi har gjort det för den finlandssvenska bokens och författarens väl". Vad som är bäst för författarna vet man alltså utan att fråga dem det berör?

Bergh säger också i artikeln i dagens Hbl att det är egalt för konsumenten (och nu menar han den som köper böckerna, inte författarna...) vilket förlag boken de köper är utgiven av. Naturligtvis är det egalt! Inte funderar TV-tittaren heller på om filmen de vill se kommer på MTV3 eller Yle2. Är slutsatsen som skall dras av det att vi borde slå ihop alla TV-kanaler till en?

2011-10-25

Vrångbilden och det förträngda

Aj ser man på, jag är nämnd på ett ställe till i Bokextra! Pia Ingström skriver, högst uppe på sid 16, under rubriken "Sex är trollet" så snärtigt att jag måste citera:

"Fantasyformeln och den underjordiska vrångbilden av Helsingfors ger Turtschaninoff möjligheter att iscensätta allehanda konflikter och farligheter som utspelar sig inom var och en - det förträngdas återkomst och andra fina freudianska klassiker."

Alltså, det är så härligt när någon verkligen förstått och sett vad man avsett!

En dag

Lästips: Jag läste just ut One Day (nu också bioaktuell) och tyckte mycket om den.

LÄTT SPOILERVARNING:

Jag grät som en fontän på slutet. Och insåg att gråtböcker borde jag inte få läsa i sängen innan jag ska sova, för jag blir så täppt i näsan att det blir svårt att somna.
Till skillnad från The Time Traveler's Wife, där jag hade svårt att förlika mig med att slutet var sorgligt, förstod jag i One Day varför det måste vara så. Den handlade så tydligt om livet i alla dess variationer, och ingen klarar sig genom livet utan sorg och förluster. Det är bara så.

Bokextra

Jag måste förtydliga en sak jag säger allra sist i artikeln i Bokextra som kom med Hufvudstadsbladet idag. Det ser ut som om jag menar att det finns enstaka finska manliga författare som skrivit en barnbok men ingen som gör det till sin grej. Vad jag avsåg, och hoppas att jag sade, var att det finns många finska manliga författare som skriver barnböcker, men att det bara finns enstaka finlandssvenska manliga författare som skriver en eller två barnböcker men ingen som satsar på barnlitteraturen helt och hållet - så där som det finns många kvinnliga barnboksförfattare på svenska i Finland. Och att det skulle vara viktigt att satsa på återväxten av läsare. Det sade på sin tid redan Mika Waltari, läser jag i senaste numret av Onnimanni. Han talade om vikten av god barnlitteratur över huvud taget.

2011-10-24

Barnvänliga Domo

Vi lever ju ett ganska stillsamt liv i allmänhet, springer inte väldigt ofta på restaurang med sonen (mest för att det inte finns så många restauranger på hemorten). Men en bunt restaurangbesök med litet barn har det ändå blivit, så någon form av erfarenhet har jag.

Idag åt jag middag på nya Domo på Kalevagatan i Helsingfors med min goda vän och ettåringen. Och det var den barnvänligaste restaurang jag hittills varit på. Inte bara blev jag hjälpt in (och ut) med barnvagnen. Jag blev anvisad en plats för vagnen, och en barnstol bars genast fram. Men sen kom vår servitris dessutom med leksaker, och en Mumin-tidning, åt E. Jag blev så glad! För att inte tala om att var gång E slängde sin bok eller leksak i golvet plockade servitrisen upp den innan jag hann få upp rumpan från stolen...

10+ ger jag Domos barnvänlighet.
Maten var också god. Dessutom. Vilken fin kväll!

2011-10-23

Inte klokt

Vi tömmer som bäst köket inför vår stora köksrenovering.

Det är inte normalt för ett enda hushåll att ha så här många olika sorters pasta.

Minst 20 olika tror jag.

2011-10-22

Om att skriva trots kaos

Jag läser som bäst One Day av David Nicholls och där fanns en passus som hade hög igenkänningsfaktor. Om jag citerar fritt, orkar inte leta upp stället, står det att en riktig författare skriver på vad som helst, gamla kvitton, lösrivna pappersbitar, medan Emma (en av de två huvudpersonerna) är förlorad utan sina dyra anteckningsböcker.

Sån var jag förr. Och då avser jag inte bara anteckningsböckerna. Jag hyser en djup, lite ohälsosam passion för fina anteckningsböcker. Men det vitsiga är att jag inte skriver i dem. De billigaste svartpärmade, det är dem jag använder för att skriva i.
Nej, jag menar mer än bara anteckningsböcker: förr skulle allt vara optimalt och perfekt för att jag skulle kunna skriva. Total tystnad krävdes. Gärna i någon isolerad stuga utan nära grannar så att jag inte riskerade att drabbas av besök. Långa sjok av obruten arbetstid, gärna dagar och veckor, var absolut nödvändigt för att jag skulle kunna skapa.

Tills jag insåg, att så här blir jag ingen författare. En författare är det jämt. Hon lever och andas sitt skrivande. Hon kan skriva när som helst, var som helst, för att det är livsnödvändigt. Väntar man på det perfekta tillfället infinner det sig aldrig, eller mycket mycket sällan, och då blir det inget skrivet.

Idag klev jag in i mitt oerhört råddiga arbetsrum. Jag hade nån timme på mig medan sonen sov och maken sen skulle ta honom till butiken. Mitt bord är belamrat med papper, brev, räkningar, utbrända tändstickor, kontoutdrag och skräp. På golvet ligger böcker, osorterad post, gamla tidningar. Inte en rofylld, vacker arbetsmiljö - som jag nog så klart helst har.

Jag knäppte på datorn, tände mitt honungsljus och satte igång med manuset. Två timmar senare kan jag konstatera: bra gick det att arbeta. Trots råddet.

Skitsnygg boktrailer

En mycket snygg boktrailer för en ganska annorlunda bok. Hej Förlaget, kan inte ni producera en liknande trailer för min nästa bok ? ;-)
P.S. Dubbelklicka gärna på videon så ni får upp den i ett nytt fönster där hela syns. Min blogglayout gör den för smal.

2011-10-21

H*rprydnad

Jag sitter och kör mitt manus genom stavningsgranskningen. Vilket by the way är en pain när man skriver fantasy och hittar på en massa egna ord.
Nå, ett ord som jag inte tycker är så märkvärdigt är hårprydnader. Word tycker däremot att det borde heta horprydnader. De facto anser Word att alla sammansatta ord med förleden hår- borde heta hor- istället. Hårrem till exempel, helt klart menar jag ju horrem!
Way too kinky för ungdomslitteratur, kära Word.



Nej, jag har inte köpt word än, jag jobbar med min gamla tröskmaskin till dator, den som med nöd och näppe fungerar som skrivmaskin och inget annat.

Fadderkväll

Hej, ses vi på I-Aids fadderkväll nästa vecka?
Så här skriver Sabina Bergolm:
 
Vi ordnar en fadderkväll på svenska onsdagen den 26 oktober kl. 18 i KFUK:s lokal på Arkadiagatan 33 A 13. KFUK lånar vänligt nog lokalen åt I-Aid gratis. Torsdagen den 27 oktober blir det fadderkväll på finska.

Under kvällen får ni se och höra mera om livet i barnhemmen och även allmänt om gatubarnens situation i Indien idag. Vi berättar om I-Aids verksamhet och framtidsplaner och svarar gärna på alla era frågor.

Det kommer också att finnas smycken tillverkade i Ladli-hemmets smyckesskola till försäljning. Ta med kontanter och köp julklappar i god tid!

Det bjuds på något smått och gott att äta och dricka.

Ta gärna med dig vänner och bekanta som är intresserade av Indien och fadderverksamhet!

Anmäl om du kan komma så fort som möjligt per e-post sabina.bergholm ät i-aid.fi 

2011-10-20

Tankar väckta av en recension

I dagens Hbl finns en bokrecension med en av de värsta meningarna jag kan tänka mig att få som författare. Recensenten skriver: "Jag önskar att hon hade låtit romanbyggandet ta tid, mycket mera tid".

Det här implicerar att du som författare antingen är håsig eller lat. Du har inte orkat arbeta med ditt manus tillräckligt, eller inte haft tålamod. Du borde ha arbetat på ett annat sätt än du gjorde.

När sanningen är den att du antagligen haft helt andra syften med din text än recensenten tycker att du borde ha haft. Du ville inte alls skriva den bok hon ville läsa.
För tro mig, i nio fall av tio är det nog så att författare om något tillbringar för mycket tid med sina manus. En recensent påpekade i recensionen av Underfors att den kom ut väldigt tätt på Arra (ett och ett halvt år). Men tiden mellan utgivningen av två böcker har ingenting att göra med när, och hur länge, man skrivit på dem. Ingenting. Jag har påbörjat nästa manus långt innan föregående bok kommit ut. Ofta ett halvår innan, ibland längre än så. Och när en bok kommer ut säger heller ingenting om när jag avslutat arbetet med manuset, utan mer om förlagets tidtabeller och processer.

I det aktuella fallet kunde recensenten ha fått fram ungefär samma kritik av texten (en bok jag alltså inte läst, mina reflektioner är av allmän natur) utan att behöva implicera att författaren slarvat sig genom skrivandet. Något recensenten omöjligt kan ha kunskap om.

2011-10-19

Kyl å frys

Ang renoveringen: Vi vill ha riktigt riktigt tysta kylskåp och frys. Några bra märken att rekommendera, kanske t.o.m. modeller?

Snabbrenovering

Jag försöker komma ikapp allt jag halkade efter med medan jag var förkyld. Så det är lite tyst här på bloggen. Dessutom skall vi nästa vecka renovera både kök och wc, så det är en massa sista-minuten-beslut som måste tas. Jag skulle gärna vara en av de där som länge och kärleksfullt planerar sitt nya kök in i minsta detalj, som bläddrar i kataloger och beställer in speciella tapeter från små firmor och tar veckor på sig för att välja kakel. Köket är, om ni ursäktar klichén, hemmets hjärta och vi tillbringar väldigt mycket tid där.
Men jag är nu inte sån. Vi fattar snabba beslut, bläddrar i nån katalog, väljer nåt blicken råkar fastna på och som inte känns helt fel. De där kaklen är OK, då behöver vi inte se på hundra andra alternativ.

Däremot påminns jag om en sak. Baserat på de renoveringar vi gjort är min man och jag totally meant to be. Vi har samma smak om allt. Vi grälar aldrig om val av kakel, färgen på skåpluckorna eller vilka handtag vi skall ha. Okej, delvis beror det nog på att min man är väldigt laid back och, om han inte har nån större skillnad, låter mig få som jag vill. Men igår i järnhandeln blev det nästan skrattretande uppenbart hur lika smak vi har: han pekade på de kakel jag just fastnat för.

Vi får se hur vår hastigt valda renovering blir. Spis, ugn och kylskåp väljer vi i alla fall med omsorg!

2011-10-17

Kalasets håvor

Vi hade alltså ettårskalas i går. Och kakan, den hade Baka liten kakas Tove gjort. Hon gör så otroligt fina tårtor, och nu vet jag att de är goda också! Vår var en chokladkaka med chokladsmörkräm och hallonsylt. Mäktig som den...
Vårt önskemål var en höstig tårta med en bebi i en vagn på, och om vår lilla hund rymdes med var det ett plus. Eftersom tårtan vi beställde inte var så stor rymdes sen Sookie inte med, men Tove fick med henne på ett hörn i alla fall - se tassavtrycken i "gräset" på kanten av tårtan!


Enda problemet var att tårtan var så fin att gästerna undrade om det säkert var meningen att man skulle skära i den.

Vi hade annat gott också. Jag bakade mini-cupcakes för första gången i mitt liv. Receptet, ja det tog jag också från Toves blogg. Det var hennes lingoncupcakes med kinuskifrosting. Hallå hallå så goda de var... (Fast så fina som Toves kunde jag nog inte få dem.) Och födelsedagsbarnet själv han åt en cupcake (utan frosting) med god aptit. Han fick nog smaka på tårtan också, men den förstod han sig inte riktigt på.



Herrn i huset han bakade också, en traditionell amerikansk pumpkin pie. Och så dekorerade han den:


Allt var en stor framgång! Och det var verkligt roligt att baka mini-cupcakes. Det vill jag göra igen. Men nu önskar jag mig en form för mini-muffins, en sån där nonstick att sätta pappersformarna i. Nu måste jag ha dubbla pappersformar för att de inte skulle ge efter, och det innebär att jag använde 100 formar för 50 muffins.

Kalaset

Jag vill blogga om kalaset och lägga upp bilder på allt det goda vi åt -
men först måste jag försöka komm ikapp med jobbet. Kanske ikväll när sonen (ettåringen!!) sover.

2011-10-16

Ett år

Grattis på födelsedagen underbara unge!
För ett år sen.

Nu äter han redan själv. Ofattbart.


Och ingen har så blå ögon som vår E.

2011-10-15

Helgliv

Busy helg nu! Idag skall vi både baka och gå på kalas. Vår bebi håller på att bli stor och fyller ett år i morgon, och idag skall vi på hans gudfars sons ettårskalas. Vi var faktisk på BB samtidigt, i rummen bredvid varandra, lilla Ls mamma och jag.
Es pappa bakar pumpkin pie - lite amerikansk touch skall det såklart vara på kalaset - och jag skall koka kinuski. Mer säger jag inte nu ;-) Det är så spännande! Och otroligt roligt att få ordna sitt barns första kalas. Jag är så tacksam över att vi får det.

Jag tror att jag i morgon bryter min policy att inte lägga upp så många bilder på lillgubben och foto-bombar bloggen lite. Dagen till ära.



Äh, ett kommer redan nu :-) Vinka åt bloggläsarna, E!

2011-10-14

Mitt medeltida jag

Nu när jag kommit ut ur skåpet som rollspelare kan jag väl lika gärna erkänna: Läser i dagens Hbl om medeltidssällskapet i Finland och önskar på nåt plan att jag skulle vara en av dem. Få tomta omkring i underbara medeltida kläder och sådär. Jag har ett luddigt minne av att min vän Miti, som var med i föreningen, en gång i gymnasiet tog mig med till en av deras träffar. Men jag kände då inte alls att jag platsade, av nån anledning. Kanske för att det hela gick på finska?

Idag börjar jag äntligen känna mig lite friskare. Efter två veckor... Sätter mig med brödjobbet och minns inte alls vad jag hade tänkt. Nu blir det att sätta sig in i materialet igen. Svårt, med liten son bredvid. Barnflickan har sedan länge flyttat ut...

2011-10-12

Mitt liv som (icke)rollspelare

Ett inlägg av Jenny fick mig att tänka på min rollspelsfattiga barndom.



Jag tror att min första kontakt med rollspel var ett Sagan om Ringen-rollspel som min pappa gav mig. Nu när jag ser på det är det ett oerhört komplext spelsystem med mycket klumpiga regler. Men som jag älskade det. Och illustrationerna! De var underbara. Men.
Jag hade ingen att spela med.

En kort tid fick jag, säkerligen tack vare detta spel, vara med i mitt lågstadies rollspelsklubb som bestod av två pojkar och jag. De spelade D&D - TROR jag. Jag minns väldigt dåligt. Och som jag inte hade några av böckerna själv förstod jag aldrig riktigt reglerna och hur det gick till. Jag tror att jag var på tre träffar, på sin höjd.

Så det jag gjorde var att jag, utan att egentligen riktigt begripa reglerna eller ha en ordentlig känsla för hur ett rollspel gick till i praktiken, planera kampanjer. I timtal satt jag och skapade karaktärer, ritade kartor och planer över värdshus, borgar torn. O dessa kartor! I tunn blyerts ritade och ritade jag. Fällor och skatter noggrant utmärkta... Min man har t.o.m. använt någon av min ensamma tonårstids kartor när han DM:at sina vänner. Och visst var det roligt. Men jag saknade så att få se ett gäng äventyrare genomsöka mina fina borgruiner och källare. Och mina (undersköna...) kvinnliga alvkrigare längtade efter att få pröva sina krafter mot allsköns monster.

Ett substitut var annars choose your own adventure-böckerna, men dem kan jag blogga om en annan gång. Kaltes grottor!!

Sedan blev jag vuxen och rollspelen föll i glömska. Tills 2001, då jag träffade min blivande man. För se, han var rollspelsentusiast. Men till skillnad från mig hade han faktiskt spelat, och spelat mycket. Han är en erfaren DM och ägnar nästan all sin fritid till att skapa egna rollspelssystem.

Så en av våra första somrar tillsammans efter att vi blivit sambo rollspelade vi tillsammans. Bara han och jag, ute på sommarstugan i oljelampans sken. Oftast var han DM och jag fick skapa en karaktär och bege mig på spännande äventyr och ägna mig åt både magi och tjuveri (multiclassing!). Men ibland fick jag sätta mig in i the Dungeonmaster's Manual och lära mig om rollspelsledarens ädla konst. Och jag kunde knappt tro vilken tur jag haft. Det var underbart att få dela något man verkligen tyckte om med den man verkligen tycker om.

Jag har rollspelat lite med min mans vänner också. Men nu har rollspelandet fått vara de senaste åren. Jag fick prova på vad det egentligen gick ut på, vilket jag alltid undrade som barn. Och det är roligt, men jag blev aldrig en stor entusiast. Jag tror att det har att göra med att jag nu hellre sätter min fantasi på att skriva istället.

Kartorna och karaktärerna vilar sin törnrosasömn i en röd mapp... Kanske de kommer fram en gång igen.

Annars, om en nerd är o-cool, hur o-cool är en ensam nerd?

2011-10-10

Cirkelresonemang

Wow! En typ jag beundrar beundrar en annan typ jag beundrar. Det visste jag inte, och det är alltid lite skojigt.

Inga roliga piller

Idag var jag till farbror doktorn. Eller ja, farbror och farbror, han var nog yngre än jag. Hur är nu sen DET möjligt??
Jag hade hoppats på ett magiskt blifrisk-piller, men tji fick jag. Ammar man kan man inte ens få nåt mot hostan. Så nu får jag nöja mig med att fortsätta dra täcket över huvudet och stilla gny för mig själv.

Att om nån vill mig nåt så ligger jag här på sängbotten och snorar. Over and out.

2011-10-08

Inte cool men bra ändå

Karin frågade nyligen sina bloggläsare om deras hemliga egenskaper. Av nån anledning var det första som dök upp i mitt huvud "Jag duger som jag är." Det var kanske inte direkt vad Karin menade, men det fick mig att tänka.

Det är verkligen något jag känner. Jag är bra som jag är. Inte perfekt på något vis, men bra nog. Jag behöver inte ändra på mig för någon.
Jag uppfattar mig verkligen inte som cool. Som tonåring visste jag att det inte var nån idé att börja röka, för det hade inte hjälpt: Jag skulle ändå inte ha blivit upptagen i det coola gänget. Jag är en ganska töntig nörd, med tvivelaktig stilkänsla, ständigt halvråddigt hem och mycket i kylen som passerat bäst-före-datum. Jag samlar inte på designföremål, jag har inte anammat retro-trenden och jag har inte alltid tusen järn i elden. De facto har jag ofta så få järn i elden som möjligt. Men jag är nöjd med mig själv just så här. Visst skulle jag gärna vara lite sportigare, ha bättre kondition så att jag skulle orka mera, vara lite mer allmänbildad och bli bättre på att inte så fort bli så arg för så lite.
Men jag känner mig inte som en dålig människa för det. Jag har inga ambitioner att vara perfekt, nämligen.

Och det här har jag fått med mig hemifrån, den här känslan av att jag duger som jag är i mig själv. Tack, mamma. Om jag lyckas förmedla samma grundtrygghet åt min son så vet jag att jag lyckats med hans uppfostran.

Det feminina fredspriset

Nobels fredspris går i år till Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakui Karman.
Jens Stoltenberg citeras i dagens Hbl: "Jag ser detta som ett erkännande för alla kvinnor i världen som arbetar med fred och för demokrati"

När kvinnor får pris så får de det i egenskap av kvinnor, och skall då representera varelsen kvinnan.
Tänk er samma situation med tre män som delade på priset och att någon skulle säga "Jag ser detta som ett erkännande för alla män i världen som arbetar med fred och för demokrati". Nej, då skulle det bara heta "för alla som arbetar med fred och för demokrati". Mannen = människan, kvinnan = anomalin.

Att sådant ännu år 2011.

2011-10-07

Mer gnäll

Släpade mig till bibban. Blev gelébenig där. Plockade upp några nya böcker och tidningar och kraxade åt bibliotekarien. Är nu sämre, inte bättre, efter fem dagars förkylning. Underliga febertoppar. Hosta. Ingen röst.

Tack och lov för finaste mamman som är här och sköter om oss och lagar mat och som vi nu har smittat ner. Fy på oss.

Slut på navelskåderi-inlägget.

Gnäll gnäll

Men aaaargh, nu är jag ju tvärtom SJUKARE, inte friskare... Jag tänker gå ut i alla fall. Basta. Blir galen om jag bara möglar här hemma en dag till. Bibbaböckerna gick ut igår, så åtminstone kan jag returnera dem. Och fylla på förråden här hemma från butiken.

Och så skall jag tröstäta superfejkiga pirkka-citronmuffins med crémefyllning. Mjum.

2011-10-06

Less

Trött nu på att vara förkyld. Fjärde arbetsdagen idag som går i putten. Och inte kommer jag att jobba i morgon heller. Knivar i halsen.
Tur att mommo kunde komma och reprisera sin roll som barnflicka. Annars vete fåglarna hur det hade gått.

2011-10-04

Förkyld familj

Här fortsätter vardagen i förkylningens tecken: vi är sjuka alla tre. Och sonen har nu också sin första ögoninflammation, stackars liten. Men en pytteliten positiv sak för hans förkylning med sig: han är jättesuperkramig och trivs bäst i mammas famn där han dekorativt lutar huvudet mot mitt bröst. Gulleliten...

Förlagsfusionens förlorare

Jag har tänkt väldigt mycket på förlagsfusionen igår och inatt. Och ju mer jag tänker på det, desto klarare är det att det finns en stor förlorare i det nya arrangemanget.

Den ännu icke utgivna författaren.

Blir du refuserad nu har du inget annan stort förlag att vända dig till. Som Pia Ingström uttryckte det i sin kommentar i dagens Hbl: de övriga är "en krans av mycket små aktörer". Är du refuserad är det locket på, liksom. Hittills har man alltid kunnat vända sig till det andra förlaget.
Och även om man blir refuserad av båda (som i mitt fall, t.ex.) känns det helt annorlunda att ha fått två omdömen och inte bara ett. Det är lättare att tro på att jaha, den här boken var inte tillräckligt bra som den är nu.


Ja, och när jag tänker på saken så gäller det också de etablerade författarna. För vi blir också refuserade.

2011-10-03

Slagen till slant och slagen samman

Ligger slagen av en förkylning, dagen innan mitt första skolbesök för hösten. Som nog antagligen måste skjutas på, för jag har feber och känner mig ganska darrig och det skulle innebära två timmars körväg enkel väg.

Sedan droppar det in mejl i min inbox med denna enorma nyhet: Söderströms och Schildts planerar en fusion.

Wow. Det är det största som hänt i förlags-svenskfinland på år och dar. Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka. Jag har upplevt att förlagen har väldigt olika stilar och konkurrens är nog alltid bra. Jag har blivit refuserad av båda förlagen och till slut antagen av Söderströms, som efter det känns väldigt mycket som "hemma". Men jag tror också att slutresultatet kan bli bra, och livskraftigt.
Det skall bli väldigt intressant att se vilka reaktionerna blir de kommande dagarna.

2011-10-01

Barnhemsbarnen

För ett tag sedan länkade Peppe till en blogg om barn på ett indiskt barnhem som far verkligt illa. Jag blev illamående. Jag kunde knappt sova på flera nätter. Jag såg för mig de här barnen, jag - jag kan fortfarande knappt tänka på det. Jag har alltid varit känslig och det är ännu värre nu när jag är mamma.

Genast drabbas man ju av en vilja att hjälpa. Men det hemska är, att just de här barnen kan man inte hjälpa. De pengar som når barnhemmet försnillas, de leksaker och blöjor som samlas in försvinner. Jag ville göra något, något, vad som helst.
Och sen slog det mig. Att det jag kan göra är stöda det som fungerar. Att se till att de fina barnhem som finns, där pojkar och flickor får kärlek, en trygg barndom och en utbildning, kan fortsätta verka. Och jag kom ihåg en organisation jag hört om som driver barnhem för flickor och pojkar i Indien: I-Aid. Så jag tog kontakt med Sabina Bergholm och bad om att få bli fadder. Vi valde att bli allmän fadder för flickbarnhemmet.

Jag förstår att det är frestande att bli fadder för ett enskilt barn. Då kan man känna: just den här flickan eller pojken hjälper jag, jag ger henne eller honom en chans i livet. Men det I-Aid behöver mest nu är allmänna faddrar. Alla barnen har redan en egen fadder, men kostnaderna för att driva barnhemmet har stigit mycket under de senaste åren, och den avgift de enskilda faddrarna betalar räcker inte längre till. Så här skriver I-Aids ordförande i ett mejl till mig:

Vi står inför stora ekonomiska utmaningar då priserna i Indien gått upp rejält under de senaste åren. Då det år 2005 räckte med 25€/ månaden för att täcka utgifterna för ett barn, har utgifterna nu gått upp till ca 40€/barn/månad. Detta betyder att vi även behöver så kallade allmänna faddrar till våra projekt vid sidan av de personliga faddrarna för barnen.

Jag kom just för två veckor sedan tillbaks från ett besök i barnhemmen och barnen mår väldigt bra där. De klarar sig suveränt i skolan och är duktiga och hjärtliga. Min resa gav mig en extra kick att satsa ännu mer för att få ihop faddrar så att dessa underbara barn kan få fortsätta leva enligt samma standard även i framtiden.

Huset som började byggas 2008 har blivit färdigt men det hemmet fylldes av små pojkar, vars tidigare utrymmen var i dåligt skick. (I-Aid financierar utgifterna för hälften av detta hem). Själva bygget financierades av en singaporeansk hjälporganisation.
Vi hyrde istället ett hus för flickornasom saknade hem,  närmare det andra flickhemmet. ( I-Aid financierar ensamt 1 stort flickhem där över 50 flickor bor, 1 litet hem där 11 barn bor samt 1 pojkhem för 25 gossar och 14 pojkar som bor i det nya huset, vars utgifter vi delar med den singaporeanska hjälporganisationen).
Ett annat hus har nu i somras blivit färdigt för flickor. Även detta bygge financierades av samma singaporeanska organisation.
För tillfället har I-Aid inte möjlighet att financiera de fortlöpande kostnaderna för det nya flickhemmet. Vi vill primärt fokuserar på att kunna garantera långvarig total financiering av de hem vi redan har. Eftersom jag i praktiken är den enda arbetande inom I-Aid och jag gör jobbet vid sidan av mitt egentliga jobb (även det för en finländsk biståndsorganisation) så måste tillväxten ske långsamt och kontrollerat.



Den 26.10 ordnar I-Aid en fadderkväll kl 18 i KFUKs utrymmen på Arkadiagatan 33 A 13 för den som är intresserad. Man kan också mejla Sabina Bergolm, hennes adress finns på hemsidan.

Snälla, tänk på I-Aids barn i höst. Kanske det skulle vara en tanke att donera lite pengar till dem istället för att köpa en massa krafsiga julklappar? Eller, om du har möjlighet, bli fadder och bidra med en månatlig summa. Man får själv välja hur mycket man ger om man blir allmän fadder. Idag borde I-Aid ha lanserat en ny Facebooksida, men ja kan bara inte hitta den, annars skulle jag länka dit också.

EDIT: Nu hittade jag deras Facebooksida.