Kraken

Jag har ägnat helgen åt läsande istället för skrivande och har därför kommit en bit i Kraken. Först blev jag positivt överraskad. Som jag skrev tyckte jag inte så bra om UnLunDun men Kraken gör inga anspråk på att vara en ungdomsbok, en genre jag tycker Miéville inte riktigt behärskade.

Kraken är en, ganska typisk egentligen, urban fantasy med London, hemliga kulter, magi (eller knacking) och ett riktigt spännande språk. Dialogerna är halsbrytande och Miévilles teknik rätt unik. Man får koncentrera sig för att hänga med, och det tycker jag är bra. Dessutom är texten full med ord som jag inte kan, vilket är ganska ovanligt i en engelsk bok = bra, jag tycker om att utvidga mitt ordförrråd.
När jag läst en stund insåg jag att boken ganska mycket påminner om något av Neil Gaiman - men Neil Gaimans mörkare verk, dem som jag kanske inte är så förtjust i. När jag läst lite till kom jag fram till att Kraken är som en blandning av Gaimans mörkare sida och Dan Browns lite manipulativa cliffhanger-andlöshet.
Och nu tror jag att jag vet varför jag, trots att det är en alldeles intressant läsupplevelse, inte engagerar mig i karaktärerna eller tycker om berättelsen lika mycket som med säg, American Gods. Miévilles bok saknar hjärta. Hur mörk Gaiman än blir så finns det alltid en kärna av värme, ett bultande rött hjärta där någonstans. I American Gods bryr jag mig om huvudpersonen Shadow på ett helt annat sätt än med Billy i Kraken, för att Gaiman ger Shadow ett emotionellt förflutet. Billy vet jag nästan ingenting om utom hur han ser ut och att han är lite nördig, och därmed bryr jag mig inte om vad som händer med honom. Och det, inser jag nu, är orsaken till att jag upplever farten i texten som manipulativ. Jag jagas vidare av grepp, inte av någon känslomässig investering.
Nå, jag är inte ens halvvägs så vi skall se hur texten utvecklar sig.