2011-02-01

Kolumn om manliga barnboksförfattare

Med anledning av en diskussion om bristen på (finlandssvenska) manliga barnboksförfattare här på bloggen (som föranleddes av ett inlägg jag skrev om att jag för andra gången blev recenserad av en man) tänkte jag publicera en kolumn jag skrev för tidningen Västra Nyland våren 2009. Urban skrev i en av kommentarerna till mitt inlägg "Jag är lite osäker på om någon kan ha en skyldighet att skriva något" när jag ansåg att män borde skriva för pojkar. Dels kan jag ju hålla med - om någon skulle påstå att det var min skyldighet att skriva en viss sorts berättelser skulle jag nog resa mig på bakhasorna. Men samtidigt anser jag själv att jag har en skyldighet att skriva till exempel starka kvinnliga huvudpersoner som inte är våp utan kan ta för sig, som genomgår en utveckling och som säger något om hur det är att vara flicka idag.
Här kommer i alla fall mina tankar kring ämnet.


Läsande pojkar behöver förebilder

Under sportlovet roade jag mig med att bekanta mig med en av Sveriges för tillfället kanske mest produktiva barn- och ungdomsboksförfattare, Martin Widmark. Mest känd är Widmark kanske för LasseMajas detektivbyrå-serien. I ett lågstadium jag nyligen besökte hade nästan alla elever på en klass läst av böckerna och alla utom en pojke tyckte att de var ”helt bäst”. Om jag räknar rätt, och det är inte helt lätt att hänga med i svängarna, har Widmark sedan 2000 utkommit med 14 böcker i den serien. Ja just det, i den serien – hans totala övriga produktion överskrider med lätthet 20 böcker. Och då räknar jag inte alls med läromedlen. Widmark skriver om mysterier, monster och spöken för olika åldrar.
När jag läste Widmarks böcker började jag fundera över hur det kommer sig att vi inte har en enda manlig finlandssvensk författare som koncentrerar sig på barnlitteratur. I Sverige finns det hur många som helst – Sören Olsson och Anders Jacobsson som skrivit om Bert, Sune och många fler är bara ett exempel utöver Widmark. I USA kommer jag så här på rak arm på John Green, Scott Westerfeld och M.T. Anderson som skriver för lite äldre ungdomar. Irländska Eoin Colfer har rönt stor framgång med sin serie om Artemis Fowl.
Då och då utkommer någon manlig ”vuxenförfattare” i Svenskfinland med en bilder- eller barnbok, men ingen (som jag kan komma på i alla fall) satsar på det som sin speciella genre. Jag undrar vad det beror på? Kan det vara så att unga manliga författarwannabes hos oss inte anser att barnlitteratur är tillräckligt ”fint”? Det är i så fall väldigt synd. Pojkar behöver få läsa böcker om pojkar, skrivna av män. Det kanske inte är politiskt korrekt att säga det rent ut, men böckerna om Bert, Sune och David (i Widmarks serie om David och Larissa) bevisar det. Visst kan kvinnor skriva om pojkar också, i många fall hur framgångsrikt som helst (ifall någon minns ett exempel vid namn Harry Potter), men de böcker som skrivits om framför allt pre-pubertala pojkar av manliga författare har något som lyser igenom och lockar även läsovilliga pojkar in mellan pärmarna.
Dessutom är det oerhört viktigt att också flickor får kika in i pojkarnas hemliga värld. För att fritt översatt citera vad en kvinnlig läsare på nätet skrev till John Green (som i sina tre böcker har tonåriga manliga berättare): ”Jag var så irriterad på relationer där flickan tycker att pojken är perfekt men att allt hon gör är fel, och så läste jag Alaska [Looking for Alaska] och allt ställdes på huvudet med dina underbara tonåriga pojkberättare.”
I The New Yorker läser jag om ett experiment författaren Ian McEwan utförde: han och hans son delade ut trettio böcker ur hans eget bibliotek i en park i London. Varje kvinna de vände sig till tog glatt och tacksamt emot en bok, medan männen inte ville ha några. ”Inte för mig. Nej. Tack men nej tack.” McEwans slutsats var att när kvinnor slutar läsa är romanen död.
Pojkar behöver böcker om dem och för dem. Det är det bästa sättet att locka pojkar att läsa och skapa framtida läsande vuxna män.

Maria Turtschaninoff

10 kommentarer:

  1. Intressant!
    Kommer inte heller på några finlandssvenska barnboksförfattare som är män... Undrar om det inte har att göra med barnbokens status, och att det verkar vara så mycket fler kvinnor som skriver eller är intresserade av läsande överlag... Men SF har ju länge setts som en grabbigare domän. Varför finns det inte fler manliga SF-författare? En liten teori har jag: dator- och TV-spelskulturen. Det är dit pojkarna stack :) De killar som är duktiga på att berätta och fantisera håller på med spel, och film också kanske... vad tror du?

    SvaraRadera
  2. Intressant och tänkvärt.

    SvaraRadera
  3. Men kanske inte så förvånande: att som finlandssvensk författare försörja sig på "enbart" barnböcker kan inte vara lätt. Kjell Lindblad finns, och Nalle Valtiala. För större Stefan Nyman, Kaj Korkea-aho, Peter Sandström. Många kvinnliga författare har centralgestalter som är pojkar: Annika Luther, Monica Vikström-Jokela, Marianne Backlén, Henrika Andersson. Pojkarna är omgivna av kvinnor: de flesta klasslärare och modersmålslärare är kvinnor. Det är säkert fler mammor än pappor som läser högt.
    Det är knappast en slump att ca 15% av pojkarna i det här landet hotas av marginalisering.

    SvaraRadera
  4. Men Barbro, det är inte lätt att som finlandssvensk författare försörja sig ALLS, så det KAN inte vara ett argument. Så vitt jag vet har varken Nyman, Sandström eller Korkea-aho marknadsförts som något annat än "vuxenförfattare", och som jag skrev, ja, en del manliga författare skriver en och annan bok för barn/unga, men ingen har det som sitt gebit.
    Jo, många kvinnor skriver om pojkar, hur kompetent som helst! Så också jag i två av mina böcker (kompetent också, hoppas jag!). Men just för att, som du skriver, pojkar omges av kvinnor tror jag att det skulle vara så BRA för dem att få läsa om pojkar skrivna av män. Om ens för att känna att den vuxna mansgenerationen tar sig an dem, ser dem, bryr sig om dem!

    Anneli: tack!

    Jenny: det är en intressant teori. Är det spel- och filmvärlden som slukat pojkarna?

    SvaraRadera
  5. Naturligtvis är du i högsta grad kompetent! Korkea-aho och Nyman har väl nog nämnts som ungdomsförfattare - inte barndito, det håller jag med dig om. Den f.sv. verkligheten är liten och trång, bokvärlden inget undantag. Och det var just det som var min poäng, att pojkar ofta har för få vettiga manliga förebilder. Därför blir de lätt drop-outs.

    SvaraRadera
  6. Lite ont om kommentarstid just nu men lite kort kan jag väl medge att du har dina poänger. Ansvaret att skriva blir större om man befinner sig i ett litet språkområde (och dit får man väl räkna den finlandssvenska sfären).
    Och män har en sorts ansvar att erkänna litteraturen och bekräfta dess betydelse.
    Däremot slår jag automatiskt bakut av den här av pojkar-ompojkar-förpojkar-grejen.

    Själv drar jag mig nog för att utpeka Widmark som den svenska barnlitteraturens flaggskepp även om en del av böckerna om Nelly Rapp (kvinnlig huvudperson) är mkt charmigt och finurligt konstruerade. Och han är förvisso en av de mest spridda just nu, vilket möjligen även beror på hans herkuliska produktivitet.

    Ett spännande ämne hursomhelst. Jag får nog anledning att återkomma under de närmaste dagarna.

    U.J.

    SvaraRadera
  7. Jo Urban, Widmark är inget flaggskepp men en mycket spridd författare som jag alltid stöter på då jag besöker finlandssvenska skolor.

    Och jag menar inte inkompetentförklara kvinnor som skriver om pojkar - varken mig själv eller någon annan. Men jag anser att männen OCKSÅ behövs!

    SvaraRadera
  8. Nej, du påstod väl inte att han var det egentligen. Jag tycker karln gör ett bra jobb och hans böcker är ofta intressanta fenomen. Däremot tycker jag nog inte att han är karl för sina utlåningssiffror.
    En grov sökning i katalogen på mitt jobb hittar 68 barn- och ungdomstitlar med Widmarks namn på utgivna år 2000 eller senare. Fast gissningsvis finns en och annan dubblett och samlingsupplaga med.


    Du berör många intressanta saker. En är denna din skyldighet att skriva om starka flickor av idag.
    Jag tror jag är ungefär likadan. Jag kan nog i stort sett döma ut en bok utifrån gestaltningen av genus. Hade Alva varit en bauer-prinsessa och Joel en mer traditionell hjälte som burit henne upp ur underjorden hade jag nog åtminstone himlat med ögonen.
    Men samtidigt tror jag det finns ett problem med det där. Det bryter mot två grundregler nämligen konstens frihet och respekten för läsaren.
    Du skriver fantasy. Visserligen har två av dina hjältinnor kommit från vår värld men Arras värld saknar helt koppling till dagens kvinnlighet.
    Mest besvärande blir problemet i historiska romaner (och filmer). Där förväntas varje hjältinna oavsett tidsålder och bakgrund ha en stark vilja och en lagom feministisk hållning. Det är knappast rimligt. Ska inte en författare ägna sig åt att visa hur människor beter sig och tänker i andra sammanhang? Och ska en författare inte kunna lita på att läsarna läser flera böcker och att det därför inte är så farligt om vissa saker inte är helt politiskt korrekta?
    (Och för framskyndande feminister: Jo, detta gäller givetvis även i synen på "raser", handikappade, eller religionen.)

    Nu har barn- och ungdomslitteraturen ett par extrakonventioner. Dels bör de gärna tillhandahålla förebilder eftersom barn och ungdomar anses vara ett känsligt släkte. Dels måste de (enligt många) alltid lämna en strimma av hopp. Den fullbordade barntragedin blir nog aldrig skriven.

    Och som sagt: jag vet. Jag gillar inte heller medeltidsvåp, men jag tycker inte om mig själv när jag tänker på det. Det visar fiktionens begränsningar och vår ovilja att på allvar tänka oss in i andra tider och kulturer. Så länge kampen pågår vågar vi inte skriva saker som kan skada kvinnofrågan och miljörörelsen. Men hundra års försakelse väntar och våra barnbarn kan möjligen tycka att vi var fega.

    U.J.

    SvaraRadera
  9. Men alltså Urban, inte är det ju enbart av någon slags politisk korrekthet som jag inte vill skriva om våp! Kanske jag fick det att låta så själv. Jag skulle inte orka skriva om en våpig huvudperson! Hur skulle jag hålla igång mitt eget intresse för henne? Och jag tror inte att det skulle bli speciellt intressant läsning, heller. Men naturligtvis får inte nån slags feminsitisk touch bli ett självändamål.

    Sedan måste jag reagera på detta: "Arras värld saknar helt koppling till dagens kvinnlighet." Jag antar att du menar helt konkret? För jag har tänkt mycket på dagens flickor när jag skapade Arra. Hur svårt det kan vara att göra sin röst hörd. Hur lätt det kan vara att förlora sig själv när man blir kär. Och så ville jag visa på, att man inte behöver välja mellan kärleken och den egna identiteten - man kan faktiskt få båda!

    SvaraRadera
  10. Jag måste uppenbarligen sluta kommentera så sent på kvällarna. Tanken var rätt klar men jag somnade till någonstans halvvägs när jag försökte formulera den.

    Nej, jag tror inte att du drivs av politisk korrekthet - eller rättare sagt tror jag att du gör det, och jag gör det och de allra flesta med lite vett i skallen. Politisk korrekthet är att vara mot slaveri och rasism, att tycka att det är fel att slå sina barn och att man ska vara måttfull med droger. Jag begriper inte hur politisk korrekthet kunna bli ett skällsord. Det är ju helt enkelt den mognadsgrad vårt samhälle nått till. (Där valsar jag nog rakt in i en annan fälla, jag ber om ert överseende.)

    Jag har också själv gjort en liknande sak nyligen. Jag är med och gör en amatöruppsättning som bygger på "Trettondagsafton" och eftersom det bara är tjejer som spelar amatörteater skulle Antonio förvandlas till en Antonia. Och det blev allt viktigare för mig att Antonia blev en riktig tuffing. Tänk dig att Nemi skulle göra en Jack Sparrow-cover så kommer du rätt nära.
    Jag tror resultatet hade blivit mycket svängigt och roligt.

    Men jag tycker ändå att det är ett fenomen värt att diskutera. Kanske tangerar det var Luther kallade "den trälbundna viljan" - vi kan inte vilja vad vi vill. Man brukar säga att historiska filmer/böcker alltid är fabler om samtiden och det gäller väl minst lika mycket fantasy. Vissa dagar gillar jag det inte, och det här är nog en sådan vecka.

    Jo, jag menar konkret. Villkoren för manlig, kvinnlig och mänsklig tillvaro i Nordeuropa har förändrats ganska mycket. Reser vi tillbaka i tiden till 1811 och berättar för en bondmora i Närpes att i vår tid använder alla människor sänglinne och kan gå i nytvättade kläder varje dag skulle hon inte tro oss. För att inte tala om hur få som dör i barnsäng, hur goda överlevnadschanserna för nyfödda är och att nästan alla 40-åringar har alla sina tänder kvar.
    Utbildningen är jämförelsevis lång och god. Skolan avsätter tid till medvetandehöjande tjejaktiviteter och det är lätt att få fram information om en rad kvinnliga pionjärer som förkunnat och bevisat patriarkatets orimlighet.
    Samtidigt följer nya bojor, en expanderande skönhetsindustri och den sexuella friheten ställer nya sociala krav.

    Vi har långt kvar till utopia, men man måste onekligen hålla med om att mycket är annorlunda än förr. (På 1600-talet ansåg "alla" att kvinnor hade starkare sexualdrift än män - idag anser nog de flesta tvärtom.)

    Däremot finns det givetvis gemensamma drag. visst kan vi spegla och känna igen oss i andra tider och kulturer. Visst finns det "tidlösa" kvinnliga dilemman.
    Visst talar Arra till oss här och nu. (Jag har en kollega som vanligtvis inte läser fantasy som gråtit över den boken.)

    Men - som nog de som orkat hänga med ända hit nog fattat - skruvar jag ändå på mig när jungfrurna börjar hävda sin rätt.

    U.J.

    SvaraRadera