2011-01-09

Rapport från sjukbädden

Jag ligger i sängen och snörvlar. Orkar inte läsa mycket, men fick igår i alla fall utläst Anne Rices The Road to Cana.


Jag lånade nyligen hennes Out of Egypt och tyckte att den var ganska fascinerande. Den handlar om Jesus Kristus som liten pojke i Egypten och sedan i Nazareth. Det var när jag läste den som det slog mig - utan att jag förhoppningsvis sårar någgon så vill jag påstå att detta egentligen är den ultimata fantasyhjälteberättelsen. En ung pojke om vilken det uttalats många profetior. Alla omkring honom vet vem han är, men inte han själv. Han har krafter han inte förstår och ännu inte kan kontrollera. Man förväntar sig stordåd av honom, men först måste han vara ett vanligt barn och växa upp. Det finns en massa hemligheter i hans förflutna. Varför vill ingen berätta för honom vad som hände i Betlehem?

Road to Cana var inte alls lika intressant och spännande uppbyggd som Out of Egypt. Den handlar om Jesus som vuxen man, vid tiden precis före hans dop och undret i Kana. Men jag tyckte det var en hel del onödigt tjafs innan vi fick komma till "action-biten". Rice har försökt bygga upp orsaker till saker vi bara får läsa som hastigast om i Bibeln, och som författare kan jag förstå varför, men det blir lite långsamt att läsa om.

Däremot är Rice modig då hon tar sig an utmaningen att berätta om Jesus - ur hans eget perspektiv! Böckerna är nämligen skrivna i första person. Hon är verkligen inte rädd för att ta risker! Och hon lyckades med något så svårt som att få mig att plocka fram Bibeln ur bokhyllan för att kolla vilka saker som finns nämnda där och vilka hon själv lagt till.

Nu har jag lite kvar av boken Min mormors historia (som jag gav min mamma i julklapp, och sedan prompt lånade), och sen vet jag inte vad jag skall hitta på att läsa.

6 kommentarer:

  1. Hej! Jag tycker att Underfors är en fantastisk bok, jag älskar blandningen av det traditionella och det moderna! Här kan du läsa min recension av den: http://bokmatilda.blogspot.com/2011/01/underfors.html

    Krya på dig!

    SvaraRadera
  2. Vad roligt att höra, Matilda! Jag har faktiskt läst din blogg ibland. Jag är speciellt glad att du gillade blandningen av det traditionella och det moderna!

    SvaraRadera
  3. En liten möjlig (tillika självklar, förnumstig och ganska onödig) invändning är ju att fantasyn av hävd är "kristen" till sin tematik. Inte så att den är from eller ens har ett kärleksfullt budskap men att den är messiansk (vilket är ett bättre ord). Vilket inte är så konstigt. Tolkien var katolik och han och Lewis drev (åtminstone ett par år tidigare) ett projekt för att skapa "populärkultur" utifrån kristen tematik. Inte i sig för att propagera utan för att göra folk bekanta med tankarna.
    Möjligen skulle Lewis ångra sig något i dag när skapelsen skenat och förvandlat bibeln själv till fantasy.
    St Göran är ju också djupt religiös från början, men hur det var med Beowolf (som T och L var tokiga i) vet jag inte riktigt.

    Angående vidare läsning antar jag att du för länge sedan läst och skapat dig en uppfattning om Naomi Noviks Temeraire-serie?

    U.J.

    SvaraRadera
  4. Ja, eller mycket fantasy är kristen till sin tematik. Narnia är ju ett extremt tydligt exempel. Sen skulle jag säga att LeGuin till exempel är ganska buddistisk.

    Jag har läst de två första böckerna i Tremeraire-serien (Jag trodde det var fler, men inser nu att det bara var de två första.) Jag tyckte konceptet var väldigt spännande och fräscht till en början, men sedan upprepade det sig något. Tyckte du om dem?

    SvaraRadera
  5. Såsom gammal Lewislärjunge tycker jag nog att man ska vara lite försiktig med begreppet "kristen" när det inte direkt betecknar tron på en personlig Gud och Kristi försoningsverk.
    Så även om jag accepterar att Narnia är kristen fantasy drar jag mig till vardags för att kalla Sagan om ringen det.
    Fast visst, den kan läsas som en mycket sofistikerad allegori där Frodo och Aragorn är Jesus i två olika tidpunkter. Frodo som bär den koncentrerade ondskan till domedagsberget (bär synden in i dödsriket) och förintar den där, Aragorn som segerherren på domens dag (alternativt Mikael som besegrar draken). Möjligen är Gandalf den förvandlade och återuppståndna Kristus också.
    Rätt snyggt genomfört isåfall. Fast det viktiga är det är därifrån den mesta fantasy snott formen. Så jag föredrar nog ordet messiansk. För väldigt mycket fantasy handlar om en Messias som ska komma, besegra ondskan och leda in världen i en ny tidsålder. Och eventuella kristna undertoner struntar ju ändå de flesta efterföljare i.

    Själv har jag inte läst LeGuin. Jag och brorsan delade upp litteraturen en gång och LeGuin hamnade i hans hylla. Säger du att de är buddistiska så tror jag dig på ditt ord.

    Vilket inte hindrar att det finns en del överlappningar (åtminstone om man får välja inriktningar efter egen smak): Filmen Matrix (det är fantasy va? Jo, det är det) anses av vissa skribenter vara genomsyrad av buddism, samtidigt som det finns en hel liten kristen teologi utformad kring den.
    Kanske kan man se något gemensamt, kanske ser helt enkelt var och en vad h*n själv vill se.

    Själv har jag nu läst fyra böcker av Temeraire och vad jag kan säga om dem är att jag har väldigt mycket att säga om dem.
    Jag har bibliotekariekollegor som läst första boken och tyckt att det inte är så märkvärdigt. Jag säger att de inte begriper vad det handlar om: första boken är en hästbok, fast hästen råkar vara femton meter lång och flygkunnig. Det är väldigt mycket relation. Handlar mycket om att successivt bli någon annan. Kanske handlar den egentligen om att få barn.
    Sedan håller jag med om att rätt mycket återanvänds, men jag tycker nog att skruven dras åt ett varv för varje bok. Slavfrågan, kvinnofrågan, hur fördomar bevarar ineffektiv lösningar, illustreras och gestaltas utan att i regel behandlas i själva texten.
    Men visst, det är nog den enda bokserie jag läser för stämningens och inte för handlingens skull.
    Jag minns att jag kände en viss matthet i början av bok tre, fast totalt sett tyckte jag att den stod sig väl i serien. Däremot är jag lite oroad eftersom det fortfarande bara är typ 1808 vilket skulle innebär att Napoleonkrigen skulle kunna räcka till typ tio böcker till. När jag började läsa serien trodde jag att det var en trilogi och man kan argumentera för att den borde blivit det.
    Som sagt har jag väldigt mycket att säga om den serien och gör det när jag får en chans. En intressant aspekt (för mig) är att jag rätt sällan tar upp och betonar dess positiva sidor utan mer dess egendomligheter, som jag finner mycket intressanta. Serien är lite grann som en excentrisk gammal morbror som man kan studera i timtal.


    U.J.

    SvaraRadera
  6. Nu fick du mig att nog vilja läsa åtminstone en bok till! Vilken rolig men mycket korrekt beskrivning av den första - den är verkligen en hästbok!

    SvaraRadera