2010-10-31

Söndagsglädje

Idag satte jag nästan frukostens äppeljuice i halsen av överraskning. Jag satt och ammade och läste Pia Ingströms kolumn i Hufvudstadsbladet. I slutet av kolumnen läser jag att den kroatiska översättaren Zeljka Cernok på Helsingfors bokmässa kallat Underfors för "fantasy av världsklass".

Vilken start på söndagen! Stolt och glad = jag.

2010-10-26

Recension av finska Arra

För er som kan finska: denna recension av Arra har, om jag förstår rätt, ingått i Savon Sanomat.
Jag är så glad att se att boken får lite uppmärksamhet också på finskt håll!

2010-10-21

Nykomling

På lördag fick jag träffa en helt ny människa. En fulländad liten pojke som sedan dess har upptagit hela mitt hjärta och all min tid.



Eftersom det här inte är en bebiblogg, utan en skriv- och läsblogg, så kommer det att bli rätt glest mellan inläggen under en tid. Åtminstone tills jag vet vad som är upp och ner, natt och dag. Hoppas ni hittar tillbaka hit om någon vecka!

2010-10-12

Processer

Jag tycker alltid att det är mycket spännande att höra och läsa om hur andra författare arbetar. Att man kan göra som ungdomsförfattaren Johanna Lindbäck visste jag inte ens. Hon skriver att hon inte väntar tills hela manuset är klart innan hon skickar det till förlaget, utan att hon skriver på och sen sänder in "sjok då och då". Inte för att direkt få feedback, men för att få veta om förlaget alls är intresserat.
Jag antar att det måste vara så att olika förlag jobbar på olika sätt också. Jag tror inte att min redaktör skulle ta emot ett manus som inte är klart. Men framför allt skulle jag aldrig kunna lämna ifrån mig en text som inte är färdig - så färdig jag kan få den på egen hand, vill säga. Ta Nya Projektet, till exempel. Som jag skrev så insåg jag just att hela första hälften låter fel. Om jag då hade sänt in texten an efter skulle ju min redaktör ha fått en helt förvrängd bild av manuset. Jag skulle ha skämts så!

Desutom hamnar jag ibland helt fel när jag skriver. Det är som att jag växlar in på spåret till vänster och ibland hinner tåget köra ganska långt innan jag inser att jag borde ha tagit det högra. Då är det bara att backa och ta ny fart. Det skulle vara ganska förvirrande för någon annan att följa med i de hoppen (för att inte säga pinsamt, igen).

Jag antar att om jag var en mer planerande sort så skulle det kunna fungera. Om jag hade historien utmappad ordentligt och alltid vissste vart den var på väg. Men det gör jag alltså inte!

Sen är det alltid lite som att blotta mig själv, att första gången låta någon annan läsa en text jag skrivit. Jag börjar få tjockare hud och kan separera mig själv från texten bättre än jag kunde i början, men visst är det ändå ett förtroende från min sida att bjuda in någon annan i min text och öppna mig för kritik och kommentarer. Att göra det med en halvfärdig text ger mig kribblor (=äckliga rysningar). Jag vill knappt att någon ska SE ÅT manusbunten innan texten är färdig! Och jag pratar nästan aldrig om berättelsen. Med Underfors diskuterade jag handlingen med min man, men med Nya Projektet har jag inte pratat om texten med någon. Vissa historier är skörare, jag måste själv få snusa mig fram till vad de handlar om, hur de ser ut, utan att påverkas av någon annan. Samma gällde för Arra.

Jag är alltid väldigt fascinerad av hur många olika arbetsprocesser författare har! Man måste hitta den metod som fungerar för just en själv.

2010-10-11

Fina filmer och vad jag lärde mig av dem

Vi hade filmhelg detta veckoslut. På lördag såg vi på Wall-E för andra gången, och på söndag The Fantastic Mr Fox. Två väldigt bra och väldigt olika filmer.
Jag är speciellt fascinerad av hur filmmakarna genast då filmen börjar får oss att bli helt och fullt på Wall-Es sida. Jag menar, det är ändå en liten robot det är frågan om. Men det behövs bara några få markörer för att vi skall bli helt sålda.
Han bryr sig om en kackerlacka och oroar sig då han råkar köra över den, samt hämtar hem mat åt den. Han är med andra ord snäll mot dem som är mindre än han.
Han är lite exentrisk, samlar på lustiga föremål medan sådant som vi uppfattar som värdefullt helt saknar intresse för honom. Han får genast en personlighet, med andra ord. Och han lyssnar på musik! Med andra ord, han har mänskliga drag.
Han är ensam. Vi ser inga andra fungerande robotar, och han tittar på gamla filmer och drömmer om någon att få hålla i handen. Vi förstår att han varit ensam mycket mycket länge, men att han trots det kämpat på när alla andra gått under.
Mer behövs inte. Som författare har man mycket man kan lära sig av detta. Om man vill skapa en karaktär det går att identifiera sig med och som är lätt att tycka om är det egentligen inte så svårt, men man måste välja just precis rätt markörer för att få fram det man vill.
Samma gäller väl åt andra hållet också, antar jag. Hade Wall-E kört över kackerlackan och skrattat hade vi genast tyckt illa om honom och vetat att han är en skurk.

Mr Fox är inte alls en karaktär man på samma sätt tycker om,. Han är lite egocentrisk och självupptagen, det framkommer genast. Han är mer av en antihjälte som vi sen ändå sitter därr och hejar på, men det hänger på att han i slutet avv filmen måste rädda också sin egen son och en massa andra djur. Det är inte bara honom vi hejar på, det är dem allihop.
Och jag älskar hur absurd filmen var! Till en början är det rätt traditionellt på sitt sätt, med antropomorfa djur i kostym med möbler och tandborstar. Ett koncept vi är vana vid, speciellt från just brittsik barnlitteratur (tänk Det susar i säven). Men an efter som filmen fortsätter blir det mer och mer fantastiskt, med en grävling som är sprängämnesexpert och inte bara med djurens mått mätt utann i relation till människorna. Plötsligt står det en minmotorcykel parkerad bakom en normalstor, lagom för djuren att använda sig av. Det är i relation till människorna som djurens antropomorfism blir så galen. Och ju mer absurt allt blir dess lättare köper man det som tittare. Till slut behöver ingenting egentligen längre ”make any sense”, för vi har förstått att det bara är frågan om en crazy ride där allt vi måste göra är hänga med. Mycket smart, för det ger filmskaparna fria händer att göra precis vad som helst utan att bekymra sig över trovärdigheten. Också något jag som författare tänker ta lärdom av!

Jag är nu mycket nyfiken på Roald Dahls bok som ligger som grund för filmen. Månne bibban har den?

2010-10-10

Utmaningar

Idag har jag tagit ett litet maraton på att läsa igenom Nya Projektet från början till slut för första gången. Nå, inte har jag ju kommit helt igenom, närmare 200 A4-sidor som det är...
Och ja, det är helt klart svårt att hålla ihop en så lång konstruktion. Jag har inkluderat detaljer i början som sedan fallit bort. Och stilen i början är helt fel. Det tar nästan halva manuset innan jag hittar rätt språkliga ton och stil. (Men å andra sidan så låter resten av manuset just som jag vill.) Vissa mycket viktiga scener kommer på alldeles för plötsligt - för att jag vet att de är viktiga och skall vara med så håsar jag ibland mig fram till dem. Antagonisten är inte tillräckligt utvecklad. Jag ser honom inte ännu tydligt nog framför mig, tror jag.

Så vad gör jag då? Jo jag streckar under, gör noteringar i marginalen ("BLAH", "fel ordval", "inte trovärdigt" och så vidare) och gör en hel del anteckningar på separata papper. Och sen, sen blir det dags att börja åtgärda. Vissa saker är enkla, som det där med detaljer som fallit bort. Dem går jag in och lägger till. Att byta ut ord eller fila på meningar är heller inget större problem.
Men att nästan halva manuset låter fel - där har jag en utmaning. Jag försöker se det som just det: en utmaning. Annars skulle jag just nu sitta och dunka huvudet i skrivbordet. Ganska hårt. Och det gör jag ju inte.

Inte så att någon ser, i alla fall.

2010-10-08

Dagens bästa video



Jag tycker om att Yoda ser ut som Gollum.

2010-10-07

Refuserad - och antagen till slut

Amanda skriver om att bli refuserad. Och det får mig att tänka på att den fråga jag mest fått i skolor är om min första bok blev antagen genast.
Nej hörni, det blev den inte. Verkligen inte. Jag skäms lite för att erkänna hur länge jag egentligen jobbade med den. Men faktum är, att det var totalt kanske... tio år? Från den första versionen, till den som blev antagen till slut. Till en början var det INTE speciellt aktivt arbete. Jag skrev för hand, lite då och då på somrarna. Och sen renskrev jag, och skickade in. Jag kan inte nu längre komma ihåg hur mycket jag arbetade och filade på den versionen (se mitt inlägg om minne!), men med tanke på hur ung och oerfaren jag var så var det knappast mycket.
Boken blev refuserad. Som tur är! Av två förlag. Men förlag nr två tog sig tid att ringa mig, och ge mig lite feedback, och uppmuntra mig till att fortsätta skriva. Jag vet inte hur vanligt det är att de gör det, men det var guld värt och jag uppskattar det än i denna dag. För trots att jag blev knäckt (och tänkte: De förstår ingenting!) så tog det inte så lång tid för mig att hämta mig. Och inse, att kanske de förstår ett och annat i alla fall. Och jag såg på manuset på nytt, och såg hur rätt de hade - och skrev om rubb och stubb från början till slut. Det blev en helt ny bok. Som jag sände in till det snälla ringande förlaget. Och blev refuserad. Men denna gång fick jag komma upp och träffa barnboksredaktören, som gav mig detaljerad feedback. Tänk att de satsade så på någon som de inte ville ge ut, det tycker jag är helt fantastiskt! Det kunde ju ha varit helt bortslösad arbetstid för dem, kanske jag aldrig hade skrivit om manuset? Men det gjorde jag. Trots att jag först tänkte: de förstår ingenting! Men när jag lugnat mig och såg på manuset igen, så såg jag ju, också denna gång, hur rätt de hade.
Och så skrev jag om rubb och stubb helt från början. Det var inte längre samma bok som den första versionen, det handlade inte om samma saker och huvudpersonerna var inte de samma. Så på sitt sätt var det ju en ny bok, men jag ser det som en och samma i olika reinkarnationer. Den här gången tog jag också skrivandet riktigt på allvar. Satte åt sidan mycket tid. Arbetade intensivt. Såg till att få feedback på manuset, och putsa det, och fila på det, tills det var så bra jag kunde få det. Och så sände jag in.
Och fick samtalet: vi vill ge ut din bok!
Vilket ju inte betydde att det var FÄRDIGT. Nej, efter varje antagning har det blivit en hel del putsning och omskrivning av delar av alla mina böcker. Ofta i flera omgångar.
Boken blev sedan De Ännu Inte Valda.


Efteråt har jag från förlagets sida förstått att det att jag var villig att lyssna till deras feedback och envist återkom var till min fördel. För det visade att jag kan ta kritik, och att det går att samarbeta med mig, och att jag inte ger upp så lätt. Får de in ett manus från en debutant som går att anta genast kan det senare visa sig att författaren, när han/hon sänder in nästa manus, inte alls klarar av att omarbeta det ifall det behövs. Och förlag vill gärna bygga upp långvariga relationer med sina författare.

Jag delar med mig av den här lite pinsamt långsamma vägen till publicering av två orsaker. För dem som skriver:
1) Ha tålamod. Ge inte upp. Tro på den feedback ni får, om ni är lyckligt lottade nog att få detaljerad kritik.
Och till förlagen:
2) Våga satsa på de oprövade förmågor som sänder in manus, då ni ser att de kan ha potential även om det de hittills presterat har en lång väg att gå innan det kan vara frågan om publicering.

2010-10-06

Plutten

Det här är hundens favoritsovställe.

2010-10-05

Minne, jag har tappat mitt minne

Min man talade häromkvällen om en filmkväll vi hade med en kompis för sisådär 5-6 år sen. Vi åt sushi och drack öl och såg på The Usual Suspects (en andra gång) och jag somnade i soffan framför TV:n.
Eller, så här påstår han i alla fall. För jag minns ingenting av att vi ens haft en sån filmkväll. Jag vet att jag sett Usual Suspects en gång, men har inget minne av att ha sett den en gång till. Inte ens när han berättar detaljer väcks några minnesfrön till liv hos mig.

Jag har ett fullständigt uselt minne. Verkligen.

Men ändå kan jag, om jag sluter ögonen, se exakt hur huset där Arra växte upp såg ut. Köket hemma hos Evia med sin stora spis och kopparpannor kan jag också återkalla hur lätt som helst. Det är ändå tre-fyra år sen jag skrev Arra. Och Erisias grotta i De Ännu Inte Valda, som jag skrev för ännu längre sedan, kan jag också framkalla för min inre blick i ganska god detalj.

Jag lever nog lite för mycket inuti mitt eget huvud.

2010-10-04

Will Grayson, Will Grayson

Jag tar delvis tillbaka det jag skrev. John Green (och Levithan) skapar trovärdiga tonåringar - till en viss punkt. Men sen blir de, i denna bok, lite för självmedvetna och lite för analyserande och lite för mogna. Slutet tappade i trovärdighet. Men det var ändå en njutbar läsupplevelse.

2010-10-03

Bokleverans

Jag ÄLSKAR att beställa böcker från Amazon. Jag har tidigare mest använt AdLibris, men nu insett att det mesta är ÄNNU billigare på Amazon, trots att leveransavgiften är ganska hög. Dessutom levererar de så snabbt. Jag lade in en beställning på söndag förra veckan, den sändes på måndagen och på fredag fanns den i min postlåda (AdLibris har ibland tagit sådär 7 vardagar på sig).

Och titta vad jag fick nöjet att packa upp!

Till höger har vi den bok jag verkligen ville ha, John Greens senaste. Den här är samskriven med David Levithan. Den handlar om två tonåringar med samma namn, Will Grayson. Jag är knappt halvvägs nu och är, som vanligt, slagen av John Greens fantastiska öra för en tonårings inre monolog. Jag tror på alla hans huvudpersoner.

De andra två var böcker jag bara snappade upp för att de var så billiga, och jag behöver något att läsa. The Time Traveller's Wife har säkert alla andra på planeten redan läst, men det gör ingenting. Och The Wilding vet jag ingenting om, men den fanns på pocketböcker till nedsatt pris så jag chansade på den. Det är ibland riktigt roligt att läsa en bok som man inte har några förutfattade meningar eller åsikter om.

2010-10-02

The e-bok är här!

Nu finns Underfors att köpa som e-bok! Klicka in på Söderströms hemsidor.

Slott och minnen

Min mormor var världens mest konstnärliga och kreativa. Hon kunde, under andra omständigheter, ha gått hur långt som helst. Hon studerade till reklamtecknerska, men sen kom kriget emellan, och sen gifte hon sig och, ja, så blev det som det blev. Men hennes kreativitet fick utlopp ändå. Hon kunde allt. Hon sydde alla min mammas kläder - och sina egna. Hon målade sjöjungfrur på badrumsväggarna och vinrankor i entrén. Hon målade i olja. Hon vävde flamskvävnader. Hon gjorde smycken av alla de material man kan tänka sig, och några till. Hon målade (ja, målade) dukar och gardiner. Hon tryckte på tyg. Hon gjorde fantastiska emaljtavlor. Hon broderade. Hon gjorde kott-tomtar till julen och all världens andra dekorationer. Naturligtvis stickade hon också. Jag har säkert glömt hälften av allt det hon kunde.

Jag har ärvt en bråkdel av hennes kreativitet, och tyvärr mycket lite av hennes konstnärlighet. Jag kan inte rita och måla, och jag tappar tålamodet med de flesta projekt. Nu för tiden i alla fall, när jag var tonåring broderade och virkade jag en hel del.
Men som tur är har jag några av mormors skatter bevarade. Hon själv uppskattade inte alls deras värde, utan nålade upp sina fantastiska flamskvävnader direkt på väggen med knappnålar. Det var först när jag hos min mammas kusin såg ett av vävarbetena vackert inramat som jag såg hur otroligt fint det var. Därför tiggde jag av min mamma till mig sex av de slottstavlor mommo gjort och lät rama in dem. Sedan har de blivit liggande i en låda, för jag kunde inte besluta mig för hur och var de skulle hängas.
Men idag fick vi det äntligen gjort.

Är de inte vackra? Och nu när de hänger där kan jag plötsligt se varifrån inspirationen till Underfors palats har trängt in i mitt undermedvetna!



Du var så fantastiskt begåvad, mommo. Jag önskar att du hade sett det själv. Tack för att jag får glädjas åt dina händers verk.


2010-10-01

Finska Arra och arbetsrum i nuläge

Idag fick jag hämta ut en låda från posten.



Arra på finska! Äntligen fick jag hålla ett ex av boken i min hand. Det känns väldigt stort att se min text på ett annat språk. Det är första gången.




Jag slår upp sista sidan och läser och får gåshud. SÅ bra är översättningen. Maija Kyrö är helt fantastisk.

Jag fick hela 20 författarex, så det blev till att städa och omorganisera i bokhyllan lite så att de alla fick plats. Jag visade ju er hur mitt arbetsrum ser ut i början av spetember, men var tvungen att använda en gammal bild från då bokhyllan var helt ny och väldigt tom och välorganiserad. Jag har lite andra tavlor ovanför sekretären nu. Till vänster hänger en signerad dikt av Neil Gaiman, till höger det enda konstverk jag någonsin köpt åt mig själv: ett grafiskt tryck av Elina Luukanen. Så här ser arbetsrummet ut nuförtiden:



Inte lika städat och snyggt, och inte lika luftigt längre. Men jag måste erkänna att det är ganska roligt att ha två och en halv hylla full med mna egna böcker.