2010-09-30

Söderströms

De vinnande tävlingsbidragen finns nu också på Söderströms hemsida!

2010-09-29

Författarbloggar jag läser (och inte)

Neil Gaiman bloggar alldeles för sällan nu för tiden. Jag vill få en daglig dos Gaiman. En gång i veckan, eller mer sällan, räcker ingenstans.

Marian Keyes har inte skrivit ett nyhetsbrev sen januari, då hon berättade om sin depression. Jag är bekymrad för henne.

Robin McKinley, som jag i somras läst en massa av, har en av de mest oläsbara bloggar jag hittat. Det är alldeles för många fotnoter. Och på nåt sätt är den svår att komma in i. Jag hänger inte me'.

2010-09-28

De fyra

Då har jag ännu äran att publicera namnen på vinnarna här, i den ordning som bidragen publicerades (hoppas jag, rätta mig om det blev fel):

1. Alexandra Alexandersson
2. Jenny Holmström
3. Gun Spring
4. Urban Jarvid

Om någon annan än Alexandra har en blogg att länka till så gör jag det gärna! Urban, är du t.ex. den Urban som brukar kommentera här på bloggen?

2010-09-27

Och Underfors går till...!

Här är nu de vinnande bidragen! Dessa fyra får så småningom ett signerat ex av Underfors på posten. Vet ni, det var så oerhört svårt att välja att jag gjorde så att jag valde bidrag av lite olika sort. Annars hade det varit omöjligt!
Vinnarna får ett mejl idag med frågan om vi får publicera deras namn eller nick här på bloggen och på förlagets hemsida. Bidragen publiceras alltså också på Söderströms hemsida.
Men här nedan ser ni bidragen som vann!

1.
”Hur kommer man till Underfors?” frågade den lilla flickan och tittade med bedjande ögon på sin farfar. Han satt i sin favoritfåtölj och stirrande med tom blick på elden som sprakade i den öppna spisen. Flickan började tro att han inte skulle svara men då tog han ut pipan ur munnen, blåste ut en ring av rök som seglade iväg framför dem och upplöstes till intet. ”Underfors”, sade han med sin knarriga röst, ”har inga portar in till staden.” Han tog ännu ett bloss på pipan och fortsatte: ”Inte heller har den broar, vägar eller hamnar. Till Underfors kommer man bara genom drömmar.” Flickan tittade fundersamt på sin gamla farfar som verkade se långt bort i fjärran. Han var en underlig gubbe, det sade alla. Och man skulle inte tro på hans fantasifulla historier. Men hon ville så gärna tro på honom och historien om Underfors. Fast hur bestämmer man vad man ska drömma om?


I detta bidrag tyckte jag speciellt om den sista meningen. Ja, hur bestämmer man vad man drömmer om?

* * *
2.
En natt när månen lyser och det är stjärnklart, då ska du plocka ned den allra klaraste stjärnan från himlen. I parken, intill den flerhundraåriga eken, hittar du grävlingen som hjälper till att smida en nyckel av stjärnstrålar och stjärnstoft. Grävlingen visar sedan vägen. Först får du krypa ned i grävlingsgrytet och hälsa artigt på grävlingens familj, helst också ska man byta gåvor, ge något till familjen som ger något till dig, innan du tar sig vidare nedåt. Du når en grotta i vilken det finns en stendörr. Med stjärnnyckeln låser du upp stendörren. På andra sidan ligger Underfors. Ta det försiktigt när du öppnar dörren, för på andra sidan är en lång trappa ned till själva marken i Underfors.
Efteråt, på väg tillbaka hem igen, får du inte glömma att sätta tillbaka stjärnan igen på himlen.


Detta bidrag var så poetiskt att jag föll för det!

* * *
3.
Till Underfors kommer man undrande, inte vandrande. "Jag undrar om jag kommer någon vart?", för mig framåt undra km. Då är jag redan full av förundran över allt det underfundiga jag fått vara med om. Forsens underbara sorlande leder mig till undergången, dvs den port som öppnas enbart som genom ett under. Under över alla under - en underdådig underlydande ger mig en underlig nyckel. Undrande öppnar jag undergången och under mig ligger Underfors som ett skimrande underverk.

Och detta underfundiga bidrag kunde jag bara inte förbise :-) Jag älskar ordlekar.

* * *
4.
Hur kommer man till Underfors? En guide från Nedanländerna skulle inte förstå frågan. Hon skulle på deras något lakoniska sätt säga ”man går dit”. På upprepad fråga skulle hon svara: ”det finns flera olika sätt”. Och det är helt sant. De underjordiska städerna har alltid flera vägar till Ovanlandet. Dels för att underlätta införsel av ett fåtal produkter som inte kan framställas under jord. Dels för att nedanlänningarna även om de sällan frivilligt går upp ovan jord alltid varit i behov av vägar för evakuering när faror hotar bosättningen.
Men frågan hur man kommer till Underfors är ändå ganska relevant ifall man tänker ta sig dit. En underjordisk stad håller sig visserligen med minst fem förbindelser till ovanvärlden men då det kan vara kilometervis mellan portarna och de kan vara ganska oansenliga skadar det inte att veta vad man letar efter.
Varje underjordisk stad har löst problemet på sitt sätt. Den enda tummregeln är att vägen dit aldrig hittas genom att lyfta på locket till en gatubrunn, oavsett om det är avlopp eller dagvatten. Nedanlänningarna känner vämjelse inför dessa system och drar sig minst lika mycket som en Ovanlänning för att färdas i sådana tunnlar.
Till Nedanholm, vars centrum ligger under Djurgården i Stockholm, kommer man genom tunnelbanan. Vid några av stationerna – en på varje linje – finns en nedsläckt avdelning där en skylt informerar förbipasserande om att den här delen av stationen är avstängd på grund av renovering. Går man förbi avspärrningen och till andra änden av rummet finner man en rulltrappa som bara kan startas med en särskild nyckel. Mörkret och att rulltrappan är för lång för att man ska kunna se slutet av den med en strålkastare räcker för att hålla de flesta nyfikna borta.
Kring Hulduvik, några mil norr om Reykjavik på Island finns det fortfarande glest med ovanlänningar och därför kan nedgångarna döljas i klippskrevor och i buskage. Det finns även en avtagsväg i tunneln under Hvalfjörður som i normal genomfartshastighet liknar en skugga. Vägen är givetvis för liten för en bil men en skicklig motorcyklist som kan vägen har inga problem att ta sig dit.
I Underfors har man valt ett annat sätt att dölja sina portar. Man har ställt hus på dem. Tar man fram en lista över vilka bostadsbolag som är verksamma i Helsingfors finner man ett bolag som varit verksamt i drygt sextio år och hela tiden – med undantag för tre hus som byggts de senaste tjugo åren – förvaltat samma fastigheter. Husen är dessutom utspridda över hela staden och har mycket skiftande funktioner. Hyrorna är låga och de flesta hyresgäster har varit bolagets kunder i decennier. Bolaget drivs av en stiftelse som bara kommunicerar med omvärlden genom sin ställföreträdande direktör.
Denna ställföreträdande direktör är den enda nedanlänningen i bolaget och den enda som känner till firmans huvudsakliga syfte. Hans uppgifter består i att vid enstaka tillfällen representera firman utåt och att hålla ett öga på ritningar och regelverk. Denna galjonsfigur och övervakare har hittills alltid varit en man och det är det enda högre ämbete i Underfors som kan tillträdas av män. Samtidigt är det omtvistat hur hedersamt det egentligen är – hittills har alla innehavare avgått när deras tio års långa förordnande gått ut och de har rätt till pension. Helsingfors på sommaren är alltför varmt för att nedanlänningar ska kunna trivas där.


Bolagets fastigheter är alltid vända så att entrén inte kan ses från husets fönster och om möjligt inte från omgivande hus heller. Man är noggrann med att vaktmästarkontor, förråd och liknande ligger i markplan. Det finns alltid hiss men den går aldrig till källaren. Husen är alltid så pass stora att det är svårt att riktigt överblicka vilka andra personer eller organisationer som hyr där vilket gör att en plötslig folksamling utanför dörren kan antas ha en naturlig förklaring som inte berör åskådaren själv.
Hyresgästerna väljs med omsorg enligt stiftelsens riktlinjer. I hyreshusen får barn och hundar av naturliga skäl inte bo. Ett äldre barnlöst par är de ideala hyresgästerna. Två av husen är särskilt anpassade för rörelsehindrade. Verksamheterna i innerstaden är diskreta och försiggår i regel på ordinarie kontorstid, gärna revisionsfirmor, importbolag och liknande.
De flesta som vistas i bolagets hus tar hissen men det finns även en halvtrappa ned från entrén. Mitt på den vägg som inte syns uppifrån trapphuset finns en tjock dörr av metall. Frågar man personalen vad som finns där bakom har nog de flesta ett svar – att det är ett gammalt pannrum som inte längre används, ett skyddsrum, eller ett förråd. Men alla dessa svar är gissningar och det är ytterst sällan någon frågar.
Innanför dörren – som går att öppna utan nyckel men kräver en särskild knyck - finns ett tomt rum med kala, vita betongväggar. Där finns ytterligare en svåröppnad dörr som leder till en trappa som successivt övergår i gången ned till underjorden.


Därefter är det bara att gå på, men det skadar inte att vara orädd och ha hundgodis i fickan. Efter några hundra meter möter man nämligen i regel en två meter hög dreglande hund. Nedanlänningarnas hundar har ofta missbildningar såsom förstorade tänder och föds påfallande ofta med flera huvuden. Minnen av en tid då möten mellan de båda världarna var tätare lever kvar i ovanlänningarnas myter i form av de hundar som vaktar dödsriket i bland annat nordisk och grekisk mytologi.
Hunden är hursomhelst i regel helt ofarlig. Kliar man den bakom öronen – den böjer sig gärna ner – och ger den en godbit kommer man lätt förbi. Elaka personer kan nöja sig med att ge den ett slag på nosen så försvinner den gnyende men det finns förstås en risk att den skrämmer upp folk och djur när den springer före till Underfors och då kan man få ett otrevligt mottagande.
När man passerat hunden inser man snart att det inte är lika mörkt längre. Ljuset från Underfors kan anas längre fram i tunneln.



Detta bidrag vann i klassen "långa bidrag". Jag fastnade för användandet av detaljer för att skapa verklighetskänsla - det är något jag ofta gör själv. Och så tyckte jag verkligen om de nordiska anknytningarna med Hulduvik och Nedanholm - genialiskt!

* * *

Stort grattis till vinnarna! Och stort tack till alla som deltog i tävlingen - era bidrag var verkligen lysande.

Ack denna väntan...

Bara så ni vet: Också jag sitter som på nålar och bara väntar på att få publicera vinnarna idag! Väntar på klartecken från förlaget.
Och tickern visar att bloggen sen den startade (i mars 2009 tror jag det var) nu haft över 10 000 besök, för den nollades just!



Mina luktärter beter sig annars mycket konstigt. De blommade knappt alls i sommar, men NU har de satt igång och blommar för fullt. Eftersom jag inte är så mycket ute i trädgården mera får de komma in och förljuva köket med sin väldoft istället.

2010-09-25

Boktid

Jag har visst helt glömt att berätta att TV-programmet Boktid var här och gjorde en
intervju för någon vecka sedan! Den lilla terriern var som vanligt Filmstjärna och stal all uppmärksamhet. Så här ser det ut när det ställs upp kameror och soffor flyttas omkring av kameramän. Som synes är hunden i centrum...



Hon blev speciellt förtjust i kameran och mikrofonens lurviga skydd.



Dessutom låg hon och gnagade på ett ben vid mina fötter hela intervjun igenom, så om det hörs ett "gnask gnask" i programmet så vet ni vad det är. Intervjun borde gå ut den 22.10., om jag minns rätt.

2010-09-23

Noveller

Det tycks vara noveller som intresserar er! Okej, jag skall försöka svara på era frågor:
Urban frågar vad man "gör av" fantasynoveller nuförtiden. Det finns faktiskt tidskrifter som skulle passa för publiceringg, till exempel Enhörningen (som förresten hade en fin recension av Underfors). Men jag har hittills använt novellerna mer som "skrivövningar", för att pröva på nya uttrycksformer, hålla skrivandet igång då jag inte jobbar med ett manus (eller behöver en paus från ett), testa olika berättarröster och så vidare. Däremot finns det nog i mitt bakhuvud tanken att om de någon gång blir tillräckligt många kunde jag försöka mig på en samling. Det skulle vara lite roligt för det skulle vara det första jag skrivit uttryckligen för vuxna läsare i så fall.

Johan A undrar om jag funderat på att låta översätta någon eller några noveller och skicka in till exempelvis Clarkesworld magazine?
Ja NU har ju du sått tanken hos mig :-) Men det kan hända att det är en av de där sakerna som aldrig blir av. Jag har så mycket med nya manus och texter att jag sällan sen ändå har tålamod och tid att översätta egna texter (och att anställa någon blir för dyrt).

Amanda vill veta mer om hur jag ser på hantverket kring noveller. "Jag specialskrev nyss en novell för en tidning - och vad SVÅRT det var! Att skapa stämning och stegrande spänning över det lilla formatet." Jag kan tänka mig att det är ohyggligt svårt att specialskriva en novell för en viss marknad, en viss nisch. Mina noveller har hittills bara varit mina egna små experiment, något jag gjort då andan och lusten fallit på, och det har bara känts lekfullt och roligt. Var gång då jag börjat fundera på novellerna som en samling, något som skall bli något och kanske en dag publiceras, så har jag försökt skriva in i någon tänkt mall (ett tema för samlingen t.ex.) och då har det genast blivit ansträngt och krystat. I allmänhet har jag då övergett novellen innan jag ens kommit halvvägs.
Jag tror att jag skall fortsätta se dem som glada små övningar, bara för mig själv, och om jag en dag har tillräckligt många (och långa - mina tenderar åt kortnoveller) så kanske jag kan överraska mig själv med att de faktiskt blev något till slut.

2010-09-22

Uppskjutning

Kära vänner, jag har dåliga nyheter: på grund av att det är bokmässa i Göteborg just nu och allt förlagsfolk är upptaget där kan det hända att vinnarna utannonseras först på måndag.
Står ni ut tills dess?
Finns det något speciellt ni skulle vilja att jag bloggade om under tiden?

Mässa och tävling

Jag minns inte om jag skrev här på bloggen i våras att jag var inbjuden till Göteborgs bokmässa och skulle delta i verkligt spännande paneler. Tyvärr har jag fått förhinder och kan inte delta. Ni som kan, sug i er upplevelser allt vad ni orkar och blogga om dem så att jag kan få ett litet smakprov via er!

Jag sitter och sliter mitt hår med tävlingsbidragen som bäst. De är så jämnbra att jag verkligen önskar att jag inte sagt att jag skulle utse de fyra bästa utan bara låtit lotten avgöra... Men med lite tur kan jag utannonsera vinnarna ikväll.

2010-09-21

Arras översättning

Nora frågade hur jag tycker att den finska översättningen av Arra fungerar.

Kort sagt: Den är strålande.

Jag fick läsa igenom översättningen innan den gick i tryck, vilket jag verkligen uppskattade. Och översättaren Maija Kyrö har gjort ett superbt arbete. Hon har tidigare översatt bland annat Irmelin Sandman Lilius böcker till finska, och hon har ett fantastiskt öra för fantasyns speciella språk. Hon fattar, helt enkelt. Jag kunde ärligt talat inte ha önskat mig en bättre översättare. Jag tycker att översättningen ställvis låter mer magisk än originalet :-) Och ryktet säger att det är hon som så småningom kommer att översätta också Underfors till finska, vilket gör mig gladare än jag kan uttrycka.

Jag skulle unna alla författare en lika kompetent översättare.

2010-09-20

Synlig

Titta! Finska Arra ligger framme på Akademen!

Tävlingen är avslutad!

Här är de sista tävlingsbidragen! Det har kommit in många, så det tar mig ett par dagar att läsa igenom dem alla. Jag satsar på att försöka ha vinnarna klara på onsdag.

En natt när månen lyser och det är stjärnklart, då ska du plocka ned den allra klaraste stjärnan från himlen. I parken, intill den flerhundraåriga eken, hittar du grävlingen som hjälper till att smida en nyckel av stjärnstrålar och stjärnstoft. Grävlingen visar sedan vägen. Först får du krypa ned i grävlingsgrytet och hälsa artigt på grävlingens familj, helst också ska man byta gåvor, ge något till familjen som ger något till dig, innan du tar sig vidare nedåt. Du når en grotta i vilken det finns en stendörr. Med stjärnnyckeln låser du upp stendörren. På andra sidan ligger Underfors. Ta det försiktigt när du öppnar dörren, för på andra sidan är en lång trappa ned till själva marken i Underfors.
Efteråt, på väg tillbaka hem igen, får du inte glömma att sätta tillbaka stjärnan igen på himlen.

* * *

På en bakgata i centrala Helsingfors, inte långt från Centralstationen,
ligger det ett litet kafé i ett gammalt stenhus. Jag vill inte avslöja
vilken gata det rör sig om, för egentligen skulle huset ha rivits redan
på sextiotalet och det vore att utmana ödet att åter fästa de styrandes
ögon på det.

Kafét drivs av en kvinna som ärvt det av sin mor, och modern i sin tur
av sin mor som dock drev ett annat slags inrättning i lokalen, och denna
i sin tur av sin mor och så fortsätter det längre tillbaka i tiden än
vad jag har kunskap om. Huset jag talar om har en källare som tillhörde
ett av de första husen som uppfördes när staden flyttades hit i forntiden.

Om man slår sig ned på detta kafé och ber om en kopp grönt te tre gånger
efter varandra, visas man diskret till en bakdörr som leder in i huset.
Utan den tredje koppen te, som innehåller extraktet av en ört vars
egenskaper läkarvetenskapen är lyckligt ovetande om, leder denna dörr
bara till ett trapphus som alla andra, men har man fått i sig av örten
så ser man luckan ned i den gamla källaren, ned i Underfors.

Det är inget jag vill rekommendera, att söka efter kafét, ty damen som
driver det har en del egensinniga idéer och inte alla av dem är
hälsosamma. När jag tänker efter så tror jag inte att kafét finns kvar
längre. Sade jag i närheten av Centralstationen? Jag menar naturligtvis
nere vid hamnen.

* * *

Till Underfors kan inte vem som helst förvilla sig. Om man inte är en erfaren ursprungsinvånare från Underfors som är ute på tassande äventyr på Ovansidan, i Helsingfors, får man leta noga och länge innan man hittar en övergång.
Och har man en gång funnit vägen, kan man alltid komma tillbaks, men man måste ha ett vidöppet och uppmärksamt sinne, för passagerna till Underfors är nyckfulla och undflyende som magi alltid är.
Var uppmärksam.
Underfors börjar där gryningen avtar, men innan skymningen tar vid. Underfors finns i de underliga vinddragen där vinden egentligen inte når fram. Underfors finns i sprickorna och skrevorna i de äldsta husgrunderna, det finns i fogarna mellan gatustenarna. Underfors finns i de gamla damernas hemlighetsfulla blickar och de äldsta herrarnas gåtfulla leenden, för de minns hur det var förr. Hur skulle de kunna glömma Underfors fantastiska invånare som satt förälskelse, skräck och förundran i dem som barn? Likt en andra hud, en andra puls, ett andra hjärta, ligger Underfors kant i kant med Helsingfors. Gränserna är tunnare än du tror.
Lyssna noga.
Kanske finner du öppningen i närheten av det livliga Salutorget, kanske i en stum gränd vid Sandvikens loppmarknad, kanske vid Lilla Teatern.
Ha förtroende.
Med det rätta sinnet, de magiska krafternas goda vilja och kanske med hjälp av ödets nycker, finner du vägen till Underfors.

* * *

Till Underfors kommer man undrande, inte vandrande. "Jag undrar om jag kommer någon vart?", för mig framåt undra km. Då är jag redan full av förundran över allt det underfundiga jag fått vara med om. Forsens underbara sorlande leder mig till undergången, dvs den port som öppnas enbart som genom ett under. Under över alla under - en underdådig underlydande ger mig en underlig nyckel. Undrande öppnar jag undergången och under mig ligger Underfors som ett skimrande underverk.

***

med taxi.

***

Hur kommer man till Underfors? En guide från Nedanländerna skulle inte förstå frågan. Hon skulle på deras något lakoniska sätt säga ”man går dit”. På upprepad fråga skulle hon svara: ”det finns flera olika sätt”. Och det är helt sant. De underjordiska städerna har alltid flera vägar till Ovanlandet. Dels för att underlätta införsel av ett fåtal produkter som inte kan framställas under jord. Dels för att nedanlänningarna även om de sällan frivilligt går upp ovan jord alltid varit i behov av vägar för evakuering när faror hotar bosättningen.
Men frågan hur man kommer till Underfors är ändå ganska relevant ifall man tänker ta sig dit. En underjordisk stad håller sig visserligen med minst fem förbindelser till ovanvärlden men då det kan vara kilometervis mellan portarna och de kan vara ganska oansenliga skadar det inte att veta vad man letar efter.
Varje underjordisk stad har löst problemet på sitt sätt. Den enda tummregeln är att vägen dit aldrig hittas genom att lyfta på locket till en gatubrunn, oavsett om det är avlopp eller dagvatten. Nedanlänningarna känner vämjelse inför dessa system och drar sig minst lika mycket som en Ovanlänning för att färdas i sådana tunnlar.
Till Nedanholm, vars centrum ligger under Djurgården i Stockholm, kommer man genom tunnelbanan. Vid några av stationerna – en på varje linje – finns en nedsläckt avdelning där en skylt informerar förbipasserande om att den här delen av stationen är avstängd på grund av renovering. Går man förbi avspärrningen och till andra änden av rummet finner man en rulltrappa som bara kan startas med en särskild nyckel. Mörkret och att rulltrappan är för lång för att man ska kunna se slutet av den med en strålkastare räcker för att hålla de flesta nyfikna borta.
Kring Hulduvik, några mil norr om Reykjavik på Island finns det fortfarande glest med ovanlänningar och därför kan nedgångarna döljas i klippskrevor och i buskage. Det finns även en avtagsväg i tunneln under Hvalfjörður som i normal genomfartshastighet liknar en skugga. Vägen är givetvis för liten för en bil men en skicklig motorcyklist som kan vägen har inga problem att ta sig dit.
I Underfors har man valt ett annat sätt att dölja sina portar. Man har ställt hus på dem. Tar man fram en lista över vilka bostadsbolag som är verksamma i Helsingfors finner man ett bolag som varit verksamt i drygt sextio år och hela tiden – med undantag för tre hus som byggts de senaste tjugo åren – förvaltat samma fastigheter. Husen är dessutom utspridda över hela staden och har mycket skiftande funktioner. Hyrorna är låga och de flesta hyresgäster har varit bolagets kunder i decennier. Bolaget drivs av en stiftelse som bara kommunicerar med omvärlden genom sin ställföreträdande direktör.
Denna ställföreträdande direktör är den enda nedanlänningen i bolaget och den enda som känner till firmans huvudsakliga syfte. Hans uppgifter består i att vid enstaka tillfällen representera firman utåt och att hålla ett öga på ritningar och regelverk. Denna galjonsfigur och övervakare har hittills alltid varit en man och det är det enda högre ämbete i Underfors som kan tillträdas av män. Samtidigt är det omtvistat hur hedersamt det egentligen är – hittills har alla innehavare avgått när deras tio års långa förordnande gått ut och de har rätt till pension. Helsingfors på sommaren är alltför varmt för att nedanlänningar ska kunna trivas där.

Bolagets fastigheter är alltid vända så att entrén inte kan ses från husets fönster och om möjligt inte från omgivande hus heller. Man är noggrann med att vaktmästarkontor, förråd och liknande ligger i markplan. Det finns alltid hiss men den går aldrig till källaren. Husen är alltid så pass stora att det är svårt att riktigt överblicka vilka andra personer eller organisationer som hyr där vilket gör att en plötslig folksamling utanför dörren kan antas ha en naturlig förklaring som inte berör åskådaren själv.
Hyresgästerna väljs med omsorg enligt stiftelsens riktlinjer. I hyreshusen får barn och hundar av naturliga skäl inte bo. Ett äldre barnlöst par är de ideala hyresgästerna. Två av husen är särskilt anpassade för rörelsehindrade. Verksamheterna i innerstaden är diskreta och försiggår i regel på ordinarie kontorstid, gärna revisionsfirmor, importbolag och liknande.
De flesta som vistas i bolagets hus tar hissen men det finns även en halvtrappa ned från entrén. Mitt på den vägg som inte syns uppifrån trapphuset finns en tjock dörr av metall. Frågar man personalen vad som finns där bakom har nog de flesta ett svar – att det är ett gammalt pannrum som inte längre används, ett skyddsrum, eller ett förråd. Men alla dessa svar är gissningar och det är ytterst sällan någon frågar.
Innanför dörren – som går att öppna utan nyckel men kräver en särskild knyck - finns ett tomt rum med kala, vita betongväggar. Där finns ytterligare en svåröppnad dörr som leder till en trappa som successivt övergår i gången ned till underjorden.

Därefter är det bara att gå på, men det skadar inte att vara orädd och ha hundgodis i fickan. Efter några hundra meter möter man nämligen i regel en två meter hög dreglande hund. Nedanlänningarnas hundar har ofta missbildningar såsom förstorade tänder och föds påfallande ofta med flera huvuden. Minnen av en tid då möten mellan de båda världarna var tätare lever kvar i ovanlänningarnas myter i form av de hundar som vaktar dödsriket i bland annat nordisk och grekisk mytologi.
Hunden är hursomhelst i regel helt ofarlig. Kliar man den bakom öronen – den böjer sig gärna ner – och ger den en godbit kommer man lätt förbi. Elaka personer kan nöja sig med att ge den ett slag på nosen så försvinner den gnyende men det finns förstås en risk att den skrämmer upp folk och djur när den springer före till Underfors och då kan man få ett otrevligt mottagande.
När man passerat hunden inser man snart att det inte är lika mörkt längre. Ljuset från Underfors kan anas längre fram i tunneln.

2010-09-18

Mina favoriter

Annelie undrar i en kommentar: "Skulle du kunna tipsa om några riktigt bra fantasy-böcker som kan inspirera en blivande författare. Det får gärna vara barn- och ungdomsböcker."

Oj oj oj, nu kom du in på mitt favoritämne! Det är hemskthemskt svårt för mig att ge tips, för det finns så väldigt mycket fantasy jag tycker om. Men om vi börjar med böcker som påverkade mig starkt när jag var barn och ung, så kommer jag först att tänka på Michael Endes Den oändliga historien. Dels är den en fantastisk fantasy, dels handlar den om väldigt fina och djupa livsfrågor. Diana Wynne Jones var en författare jag också läste mycket av, den bästa av hennes böcker var för mig Trollkarlens slott som visst kommit ut i nyutgåva med en ny titel. Hon skrev om trollkarlar och trollkarlsskolor och magi långt innan en viss Harry Potter ens var påtänkt. Susan Coopers Mörkret stiger- serie var också viktig för mig, liksom Irmelin Sandman Lilius böcker om Tulavall. Hon visade mig att man kan skriva "finlandssvensk fantasy", vilket jag tror varit mycket viktigt för mitt eget författarskap. Ja och Lloyd Alexanders serie om Taran av Caer Dallben (landet Prydain-serien) älskade jag också.

Sen som äldre upptäckte jag Ursula K LeGuins Övärlden-serie, och den har satt stora spår, inte minst i mitt språk. För den som är ute efter mer vuxen fantasy är den en utmärkt inkörsport, tycker jag. Jag tycker om att det egentligen handlar mer om människor, utveckling och relationer än svärdsfäktande och trollkarlar - även om det på ytan förekommer magi (och en trollkarlsskola!). Vill man ha mer moderna böcker så kan jag rekommendera Philip Pullmans trilogi (den första boken heter Guldkompassen), eller Jonathan Stroud, eller kanske Robin McKinley som jag snöat in mig på på sistone (börja gärna med The Hero and the Crown). Och Neil Gaimans Stardust (på svenska Stjärnstoft) förstås! Och...

Nej, det är nog bäst att jag slutar nu, annars gör jag dig mer förvirrad än hjälpt!

2010-09-17

Mer tävlingsbidrag!

Här är ytterligare ett urval av tävlingsbidrag! Det har kommit ännu fler idag men dem lägger jag inte upp nu utan först under veckoslutet. Är det inte FANTASTISKA texter? Hur skall jag kunna välja vinnare?!

Till Underfors kan inte vem som helst förvilla sig. Om man inte är en erfaren ursprungsinvånare från Underfors som är ute på tassande äventyr på Ovansidan, i Helsingfors, får man leta noga och länge innan man hittar en övergång.
     Och har man en gång funnit vägen, kan man alltid komma tillbaks, men man måste ha ett vidöppet och uppmärksamt sinne, för passagerna till Underfors är nyckfulla och undflyende som magi alltid är.
     Var uppmärksam.
     Underfors börjar där gryningen avtar, men innan skymningen tar vid. Underfors finns i de underliga vinddragen där vinden egentligen inte når fram. Underfors finns i sprickorna och skrevorna i de äldsta husgrunderna, det finns i fogarna mellan gatustenarna. Underfors finns i de gamla damernas hemlighetsfulla blickar och de äldsta herrarnas gåtfulla leenden, för de minns hur det var förr. Hur skulle de kunna glömma Underfors fantastiska invånare som satt förälskelse, skräck och förundran i dem som barn? Likt en andra hud, en andra puls, ett andra hjärta, ligger Underfors kant i kant med Helsingfors. Gränserna är tunnare än du tror.
     Lyssna noga.
     Kanske finner du öppningen i närheten av det livliga Salutorget, kanske i en stum gränd vid Sandvikens loppmarknad, kanske vid Lilla Teatern.
     Ha förtroende.
     Med det rätta sinnet, de magiska krafternas goda vilja och kanske med hjälp av ödets nycker, finner du vägen till Underfors.

* * *

Hur man kommer till Underfors? Egentligen borde jag inte berätta det för dig – det är upp till var och en att försöka hitta den vägen själv. De flesta hittar inte dit, man måste ha den rätta viljan, inställningen för att det ska gå vägen.  Men nu när du ändå ber så snällt, så ska jag berätta för dig om den väg jag känner till.
Du ska gå till den där klockan - den där stora svarta klockan som hänger där mitt inne i stan. Den som en massa människor passerar, möts under varenda eviga dag. Du vet nog säkert vilken klocka jag pratar om. Under den klockan sitter en man som ser väldigt speciell ut. Många skulle kanske använda ordet skrämmande för att beskriva honom. Han sitter där dag ut och dag in, men det är ingen som lägger märke till honom.  Alla bara skyndar förbi – har bråttom till sina jobb, hem, bort…  För om sanningen ska fram vill de helt enkelt inte se honom. Men du som vill veta var Underfors ligger måste gå fram till honom, böja dig ner och se honom – se honom som för den han är. Du kommer att förstå att du har kommit rätt. Det står skrivet i hans ögon.
När klockan i det vita kyrktornet börjar slå, då ska du vända dig om och gå så långt du kan komma under tiden som slagen ekar över staden. Var tyst, säg ingenting – orden bara förstör, förtränger bruset. När klockan tystnar kommer du att märka att du står rakt framför dörren till Underfors. Högst antagligen kommer du att bli väldigt förvånad över att se den där. Du har ju gått där så många gånger tidigare så varför har du inte tidigare sett den? Ifall det av någon händelse ändå skulle gå så att dörren inte finns där, misströsta inte. Folket i Underfors måste ibland stänga sina dörrar när hotet ovanifrån blir för stort eller Överfors hotar att spränga deras murar. Nej misströsta inte, kom istället tillbaka följande dag och försök på nytt. För vem har sagt att allting alltid ska vara så enkelt?
p.s  Du glömmer väl inte att ta med en ficklampa? Gången ner till Underfors är ganska mörk och kan verka ganska skrämmande. Men med en ficklampa i handen känns allting mycket roligare. Och roligt ska det vara – för det är ju nu som äventyret börjar!

* * *

Camilla tittade upp mot himlen och undrade om de skulle hinna till tältplatsen före det blev mörkt. ”Säg till om jag tar fel väg” ropade hon till Maria. Det är klart att hon borde hitta fram, de hade ju tältat på samma plats varje år i fyra års tid. Sent i september, varje år, tältning vid Galna hästens sjö. ”Tror du att vi kommer att höra hästen i år igen” frågade hon Maria som nu kommit ifatt henne. ”Räcker inte två skrämmande nätter för dig” log Maria till svar.
Snart var de framme vid sin vanliga plats, mellan sjön och grottan. Sommarstugorna låg långt bakom dem. Flickorna reste flinkt upp tältet och tuttade på marinolet i trangian. Camilla hade längtat efter denna kväll länge nu, det kändes underbart att vara ute i naturen, ensam med sin bästa vän. De hade hittat platsen fyra år tidigare vid en orienteringstävling och genast bestämt sig för att utforska den närmare. Sjön i sig själv var idealbilden av en finländsk skogsjö och grottan bredvid gav ett intryck av mysterier. Mysterisk var också rätta ordet för att beskriva deras första natt vid sjön. Den tysta septembernatten hade störts av ett lågt gnäggande, som längs med nattens gång böts ut mot vilda skrin.  ”En häst galopperar längs sjön” trodde Camilla. Maria fnös. De finns endast skog längs sjön. Två år senare hade ljudet av en vild häst upprepats.
Kvällsteet var färdigt kokat och Camilla väcktes från sina minnen. ”kamomill eller svart té”? frågade Maria och räckte fram en kopp. ”Lika bra att ta lite koffein, jag tänker vaka här ute och vänta på hästen”. ”Du och din häst” retades Maria, men beslöt sig för att stanna ute med vännen. De tog ut sina sovsäckar och diskuterade igenom flera timmar.
”Tyst! Jag tror jag hör nånting!” avbröt plötsligt Maria. Ett sakta gnäggande hördes ut i natten. Ljudet avtog inte. ”Hästen låter annorlunda inatt, som om den skulle ha ont eller något” sade Camilla fundersamt. ”Ska vi gå och kolla” fråga hon Maria om en stund. Maria log, plockade fram ficklampan och reste sig. De två flickorna följde ljudet, som kom närmare ifrån än de hade trott. ”Jag tror den är i grottan” sa Maria med spänd röst. Camilla var inte alls lika ivrig på att lösa mysteriet med den galna hästen som hon hade varit förr. Nära varandra rörde de sig sakta emot grottöppningen. Ljuset från ficklampan sken på en stor, bländande vit häst som låg skadad på marken. ”O-M-G” viskade Camilla. Maria stod mållös. ”Vi måste hjälpa den” sade Camilla och puffade på Maria som sakta vaknade ur sin trans. Maria böjde sig ner och strök sin hand längs hästens kropp. ”Jag tror den har vrickat benet” ”Vad kan vi göra?” Maria hade erfarenhet av hästar och fick snart hästen upp på benen igen. Hästen vände sig om och gick rakt in i grottan, in i en öppning som flickorna inte sett på sina tidigare upptäckarfärder. De tittade på varandra och tänkte ”vi följer med!”.
Gången från grottan verkade gå rakt in i berget. Den var nätt och jämt tillräckligt hög för Camilla och Maria, men ganska smal. ”Borde vi faktiskt göra det här?” frågade Maria efter att de gått en god stund ”Verkar det inte lite idiotiskt att följa en vit häst in i berget?”. ”Jag är också rädd, men hur många gånger får man en sån här möjlighet?” frågade Camilla ”Det här är ju rent övernaturligt!”.  Flickorna gick vidare. Ficklampans sken tunnades ut och mörkret omkring blev allt intensivare. Gången delas i två, och flickorna fick sig en shock. Mitt i korsningen stod en skylt med riktningar inristade med mycket läsliga bokstäver. Höger: Trollshovda. Vänster: Underfors.
 
***
 
Den tolfte dagen varje månad, när Stockas klocka slår 15.50 kan du se 
en liten gumma på andra sidan gatan, utanför ingången till City 
Käytävän. Hon är klädd i en vacker djupblå medeltida klänning med en 
brun stickad sjal över axlarna och håret täckt med en grön huvudbonad. 
Följ efter henne när hon börjar gå i riktning mot Glogatan. Hon kommer 
att leda dig till en liten dörr mellan guldsmederna på vänster sida. 
Dörren är en svart massiv trädörr med små små figurer inristade runt 
om. Denna dörr leder till en vindlande trappa som leder ner till 
Underfors. Ju längre ner ni kommer desto fuktigare kommer det att bli. 
Men du kommer att se ett varmt ljus som blir starkare ju längre ner ni 
kommer. Du kommer också att höra också glad musik och ett sorl av 
röster. Vid foten av trappan kommer en liten flicka att välkomna dig 
med mugg fylld med en varm fruktig dryck. Då vet du att du är framme i 
Underfors.
 
***
 
”Hur kommer man till Underfors?” frågade den lilla flickan och tittade med bedjande ögon på sin farfar. Han satt i sin favoritfåtölj och stirrande med tom blick på elden som sprakade i den öppna spisen. Flickan började tro att han inte skulle svara men då tog han ut pipan ur munnen, blåste ut en ring av rök som seglade iväg framför dem och upplöstes till intet. ”Underfors”, sade han med sin knarriga röst, ”har inga portar in till staden.” Han tog ännu ett bloss på pipan och fortsatte: ”Inte heller har den broar, vägar eller hamnar. Till Underfors kommer man bara genom drömmar.” Flickan tittade fundersamt på sin gamla farfar som verkade se långt bort i fjärran. Han var en underlig gubbe, det sade alla. Och man skulle inte tro på hans fantasifulla historier. Men hon ville så gärna tro på honom och historien om Underfors. Fast hur bestämmer man vad man ska drömma om?
 

2010-09-16

Finska Arra

Igår fick jag ett meddelande från AdLibris där jag satt den finska översättningen av Arra på bevakning - boken är ute nu!

Bergsbestigning

En vän till mig publicerade nyligen ett fantastiskt fotoalbum på FB med hisnande bilder från sin bergsklättringsresa genom Europa. Han klänger sig fast på fullständigt lodräta klippor och omges av vyer så vackra att man tappar andan. Jag hann en kort stund tänka att det är synd att jag är så genomfeg, för något sådant kommer jag aldrig att få uppleva.

Tills jag kom ihåg att jag ju upplever sådant nästan varje dag. Så fort jag sätter mig ner för att skriva kan jag förflytta mig vart jag vill. Nya Projektet har dessutom mycket berg och vackra landskap, och där har jag ju rört mig hur mycket som helst under sommaren. Bara jag sluter ögonen är jag där. Och jag kan dessutom göra så mycket mer än bara klättra i bergen: jag kan flyga med örnen, dyka med uttern, rida i sporrsträck över den gräsbevuxna stäppen med en bländande blå himmel ovanför mig.

Och allt detta utan att ens lämna mitt skrivbord.

P.S. Tävlingen pågår fortfarande! Skicka in ditt bidrag senast på söndag för att hinna vara med om chansen att vinna ett ex av Underfors! På fredag publicerar jag fler inkomna bidrag, och de är inte dåliga vill jag lova.

2010-09-15

Bokpärla

Jag läste just en liten pärla till ungdomsbok. Gull Åkerbloms Fritt fall ramlade i handen på mig när jag senast besökte biblioteket. Det visade sig vara en tät liten kärlekshistoria, utsökt utarbetad och beundransvärt avskalad. Jag kan önska att jag kunde skriva så där. Jag är så väldigt mångordig. Gull Åkerblom har verkligen lämnat bort allt onödigt och koncentrerat sig på de två huvudpersonerna och deras kärlekshistoria, och det hela utspelar sig under bara några få dagar. Ändå kommer allt det viktiga med och vi får veta just så mycket att vi förstår de två perfekt. Dessutom är det två originella, fina tonåringar hon skapat. Rekommenderar varmt.

2010-09-14

Några tankar om fanfic

Koko frågade i en kommentar vad jag anser om fanfic. Jag måste genast erkänna: det är en ganska främmande värld för mig. Jag vet att det finns massvis med fanfic där ute, hela sidor dedikerade till fanfic inom en viss författares universum, men jag har aldrig besökt dem.
För den som inte vet vad fanfic är, så handlar det alltså om fiktion som fans till olika författare och böcker skriver, som utspelar sig i bokens värld och också till viss mån med författarens karaktärer, även om en del fanfic skribenter hittar på egna.

När jag var barn kan man kanske påstå att jag skrev fanfic. Jag minns en berättelse som hette Tomssan och havet (eller nånting ditåt) som bar starka drag av Tove Jansson. Och jag skrev internatskolehistorier inspirerade av bland andra Enid Blyton. Min mamma läste dem och sa att jag borde skriva om sånt jag vet någonting om (hon har bett om ursäkt för detta efteråt), vilket det sen tog mig några år att komma ifrån. En liten parentes: Om alla bara skrev det de visste någonting om skulle litteraturen se väldigt tråkig ut! Man kan a) ta reda på, och b) hitta på.

Nå, men fanfiction var det nu kanske ändå inte, bara ett sätt att pröva på olika författares stilar och sätt att skriva. Renodlad fanfic har jag själv lite svårt att förstå mig på. Alltså, delvis kan jag begripa lockelsen med att stanna kvar i en litterär värld man verkligen förälskat sig i. Speciellt om man hittar på egna karaktärer som rör sig i periferin av författarens berättelse. Men själv skulle jag inte kunna tänka mig att skriva en berättelse om Aragorn och Arwen eller Taran och Eilonwy. Vem är jag att säga vad de tycker, tänker, säger och gör?

Jag har nog ingenting emot fanfic, som jag hört att en del författare har. Om någon tycker att det är roligt att skriva en berättelse som utspelar sig i en värld jag skapat, så fritt fram - men om den sen publiceras på nätet skall det framgå att det är fanfic och att jag inte har något med texten att göra!
Men själv förstår jag inte pointen, om jag är ärlig. Det är så väldigt mycket roligare att skapa en egen värld och gräva sig djupt in i den, än att parasitera på någon annans!

Måste...ha!

Uh-oh. I vår blir det verkligen svårt att motstå det här.

2010-09-13

Tävlingsbidrag

Tävlingen rullar på och det har kommit in verkligt fina bidrag! Som utlovat publicerar jag ett urval idag. Om ditt bidrag inte finns här så oroa dig inte, det har nog tagits emot, men jag vill inte lägga ut alla på en gång.

Så här ser några bloggläsare på frågan "Hur tror du att man kommer till Underfors?"


Det är egentligen ganska enkelt. Du har säkert märkt att det alltid finns
någon del av Helsingfors gator som är uppgrävd? Ofta håller de på att
gräva länge på ett ställe, lägger på asfalt och man tror att det är klart.
Men nej, lite senare bryter de upp alltihopa och börjar om. Du kanske har
trott att det beror på att det inte blev bra, eller kanske på att de
glömde något? Nejdå. Det finns en annan orsak till att gatorna grävs upp -
du tror väl inte att Byggnadskontoret på riktigt har koll på alla
uppgrävda ställen i stan? Det är så man kommer till Underfors: via något
ställe där någon grävt upp gatorna - antingen människorna, eller så de
Andra. Det är inte helt lätt att hitta, även om man vet vad man söker, men
om du går dit i skymningen - skymningstimman suddar ut gränser och gör det
lättare att se - och vänder tröjan och mössan avig så ser du hur det
verkligen ser ut, och då kan du hitta ingången till Underfors. Svårare än
så är det egentligen inte. Det är att hitta tillbaka upp som kan vara
riktigt svårt.

* * *

Jag tror det enda sättet att ta sig till Underfors är med luftballong. Man kan börja färden varhelst man behagar, men det ska råda rätt speciella förhållanden för att resan verkligen ska lyckas. Solen ska fortfarande stå högt på himlen, men den första stjärnan ska ha tänts. Vinden ska vara svagt sydostlig för att sedan vrida lite mot öst då man beräknas vara ungefär halvvägs. Den sista delen av resan bör man ha ögonen förbundna med en röd snusduk. Då man känner en svag doft av hav och hör sångsvanens lockrop kan man så småningom skruva ner gaslågan och låta ballongen sakta sänka sig. Man bör dock vara noggrann med att inte låta korgen landa på daggkåporna, utan sikta in sig på de svarta klipporna istället. Väl framme ska man hålla utkik efter mannen med slokhatten, han visar vägen den sista biten. Eller såhär har jag åtminstone hört berättas.

* * *

Jag tror att man kommer till Underfors via en rutschkana som finns nedanför ett gammalt brunnslock som glänser som matt brons.
Brunnslocket finns i en kullerstensgata i en gränd i den äldsta delen av staden. Precis framför ett litet antikvariat.
Man behöver ett speciellt verktyg för att öppna brunslocket, och det hänger på ett grönt sammetsband på en spik under antikvariets källartrappa.

2010-09-11

Bli ungdomsfantasyförfattare - tio snabba steg

Amanda med sig av en lista på 10 finfina insidertips på hur man blir en bra bilderboksförfattare och utmanar författare i andra genren att dela med sig av sina insider-skrivtips.
Här kommer mina tips på hur man skriver bra ungdomsfantasy. Jag skippar rent allmänna skrivtips den här gången.

1. Det är så självklart att det är pinsamt att skriva ut det, men jag gör det ändå: LÄS MASSVIS MED FANTASY. Och ungdomsböcker. Och ungdomsfantasy. Det är ingen idé att försöka sig på en genre man inte älskar. Helst skall man leva och andas genren. Det finns så väldigt mycket fin ungdomsfantasy ute nu, av så många olika slag - gå i bokhandlarna, besök biblioteken.

2. Vad är det för berättelse du vill berätta? Det bestämmer långt hurudan fantasy det är du kommer att skriva. Vad tycker du om att läsa? Något med drakar, mycket svärdsfajtande, konstiga raser? Skall det ingå demoner? Enhörningar? Vampyrer och zombies? Skall du skapa en helt egen värld (som i Sagan om ringen=), eller finns vår värld med (som i Narnia-böckerna)?

3. Skapa sedan din värld. Eller, gör det någonstans mitt i skrivprocessen om du hellre vill det, men vid något tillfälle måste du fundera hur världen ser ut, hur den fungerar, hurudan inbyggd logik den har. Om du är fantasyfantast är det här antagligen inte ens en uppmaning du behöver. Att skapa en egen värld är det bästa som finns. Och jag talar inte bara om high fantasy av typen Sagan om ringen där allt är nytt och annorlunda. Också en fantasyroman som utspelas i vår värld men med fantastiska element är egentligen en egen värld.

4. Världen måste vara trovärdig. Du måste få läsaren att tro på det du beskriver. För att hon skall kunna det måste världen vara logisk och hänga ihop. Med detta menar jag till exempel att reglerna för magi måste vara konsekventa, att hästarna man ridit hela dagen måste få vatten, mat och omskötsel, eller att samhällena måste ha någon form av försörjning (vad lever ökenfolket av, varifrån kommer maten till fortet högt uppe i bergspasset och så vidare).

5. Och ju och mer annorlunda vår egen den är, desto viktigare är punkt #4. Ge läsaren något vardagligt att ta tag i och för henne varsamt in i texten.

6. Snöa inte in på din värld! Om du vet alldeles för mycket om den finns risken att du tynger ner texten med fakta som läsaren inte nödvändigtvis är lika intresserad av som du. Allt som kommer med i manuset skall vara av vikt för stämningen och berättelsen.

7. Var också försiktig med hur du portionerar ut information om din värld. Det är lätt att hänfalla till så kallad infodumping. Det betyder att stora sjok med information om världen kommer på en gång och tynger ner texten. Utmaningen ligger i att få fram just rätt mängd information på ett naturligt och obemärkt sätt. Du vill inte att läsaren märker att hon just blivit serverad en portion information.

8. Fantasy är en genre där karaktärer får en alldeles speciell betydelse. Eftersom världen och miljön är främmande, måste vi kunna identifiera oss med huvudpersonen/personerna. Det är naturligtvis sant i de flesta böcker, men i fantasy är det alldeles speciellt viktigt. Och i ungdomsfantasy måste huvudpersonen tampas med frågor, konflikter och problem som känns relevanta för den tilltänkta målgruppen.

9. I fantasy är antagonisten mycket viktig. Det behöver inte vara en ond kung eller trollkarl som försöker ta över världen – i min bok Arra är den huvudsakliga antagonisten Arras äldre syster Evia. Men jag hade ändå klart för mig exakt vad det var som drev hennne att behandla Arra som hon gjorde, vilka hennes motiv var och vad i hennes förflutna som påverkat och format henne.
I fantasylitteratur ser man tyvärr ofta ”skurkar” vars handlingar enbart motiveras med att de ”är onda”. Det gör dem till platta och ointressanta motståndare. Att bara vilja ha ”mer makt” är ett ganska vagt motiv. Vad är det i så fall som gör att de är så maktgalna? Varför är de villiga att utföra hemska dåd för att uppnå sina mål? Är det så att de inte ser handlingarna som onda? Är det för att slutmålet är ”gott” i deras egna ögon? Eller har de upplevt sig som så svaga någon gång att de är villiga att göra vad som helst för att inte uppleva det igen? Anser de att det är motståndaren som är ond? Är de psykopater? Är de ute efter hämnd?

10. I ungdomsfantasy är farten viktig. Det behöver inte vara andlöst spännande hela tiden, men berättelsen måste alltid röra sig framåt. Och lite andlös spänning här och där är inte fel!

Pust, det blev ett långt inlägg. Egentligen har jag massor kvar att säga, jag har ju bara skrapat på ytan, men det här får vara snabbisvarianten. Nu måste jag stärka mig med lite te.

Glitter


Ibland skulle jag vilja vara en sån där dramatisk typ som "klär ut" mig, som Sofi Oksanen. Igår när jag såg henne på TV hade hon glitter i hela ansiktet. Bara en sån sak. Inte lite dekorativt på ögonlocken eller så, utan över hela kinderna.
Coolt.

2010-09-10

Ny kamera

Jag har en kamera igen, hurra! Och den verkar helt underbar. En Canon s90. Den har så många funktioner att jag nog inte kommer att lära mig dem alla, men många verkligt coola har jag redan provat på. Jag vet i alla fall vad jag kommer att göra i helgen! Läsa manualerna, det är vad.

Jag hade tänkt publicera tävlingsbidrag här idag, men jag hann inte få den senaste omgången innan det blev fredag och lapp på luckan på förlaget. Så vi tar det nästa vecka!

Om du frågar dig "Vilken tävling?" så handlar det om möjligheten att vinna ett ex av Underfors, läs mer här!

En liten klarläggning

Tack alla ni som gratulerade mig igår! Jag hade en rikigt fin dag.

Jag vet att man som författare aldrig skall debattera recensioner man fått. Och det har jag aldrig gjort, och tänker inte heller göra. Men jag måste få svara på en fråga som Kyrkpressens recensent ställde sig i recensionen av Underfors, eftersom det måste röra sig om något missförstånd. "Varför bor Joel med sina systrar?" undrar hon.
Joel bor med sina systrar för att han är femton år och fortfarande bor hemma, med sin mamma och sina två äldre systrar Jasmin och Jenni. Hans föräldrar är frånskilda och han träffar pappan bara ibland (då pappan ofta stönar och våndas över att Joel går i sina systrars avlagda kläder).

Så, hoppas det förklarar saken!

2010-09-09

Fyra år sedan

Idag firar jag fyra år som gift och ärbar kvinna! Har uppvaktats med blommor och bakelser. Kanske blir det en extra god middag senare ikväll.
Så här såg blommorna ut den vackra septemberdag då vi firade med fina vänner och fantastisk mat!

2010-09-08

Recensioner och intrig

Idag när jag hörde en recension av Underfors i Kulturtimmen kontstaterade jag att det finns en gemensam nämnare mellan de recensioner boken hittills fått - tre av fyra recensenter har uttryckligen nämnt att de inte vill avslöja för mycket av intrigen. Och det gillar jag! Jag tycker att en bra recension inte handlar om att referera handlingen utan om att analysera boken. Speciellt viktigt är det för en barn- eller ungdomsbok som ofta handlar mycket om intrig. Jag har tidigare råkat ut för recensenter som tydligen inte uppfattar det som tabu att avslöja den stora knorren på slutet, den som författaren verkligen arbetat hårt med, i en recension, speciellt inte i en recension av en barnbok. Jag antar att recensenterna inte tänker sig att den tilltänkta publiken läser recensioner, och det kanske är sant. Men föräldrarna som kanske läser boken högt för sina barn då? Skall de inte unnas en njutbar och överraskningsfylld läsupplevelse?

Jag tolkar recensenternas avhållsamhet från att avslöja handlingen i Underfors som ett gott betyg för handlingen!

Väldigt mycket goda nyheter

Jag verkar ha klarat recensionsdagen med hedern i behåll :-) Tre recensioner har jag hittat så här långt, två fina och en alldeles strålande. Dessutom ringde förlags-Sara och berättade att det redan nu planeras en andra upplaga av Underfors! Detta tack vare att också Underfors skall få äran att vara månadens bok i svenska Barnens Bokklubb. Arra var ju månadens bok i våras, och Underfors blir det redan i höst. Dessutom fick jag ett mejl med alldeles väldigt spännande innehåll, men det kan jag inte berätta om riktigt ännu... ;-)

Det har börjat komma in bidrag till tävlingen! Jag tänkte publicera dem som kommit in (anonymt) här på bloggen på fredag, så fortsätt skicka in! Och tävlingen, den pågår ju till den 19.9.

2010-09-06

På era platser... färdiga... hitta på!

Då är det dags att dra igång tävlingen då!

Så här gör du för att ha chansen att vinna ett av fyra signerade exemplar av Underfors som nu delas ut:

Svara på frågan ”Hur tror du att man kommer till Underfors?”

Frågan är alltså inte hur man i boken tar sig till Underfors. Det spelar ingen roll om du läst boken eller inte. Vad jag vill höra är fantasifulla, roliga, kreativa eller galna förslag på hur just du tror eller tycker att man tar sig till Underfors. Svaren behöver ändå inte vara speciellt långa, några meningar räcker bra.

När du har funderat ut ditt svar, skicka det i ett mejl till susanna.sucksdorff (at) soderstrom.fi. Susanna plockar bort namnen ur mejlen och sänder sedan tävlingsbidragen till mig. Jag har nämligen lärt känna en hel del av mina bloggläsare, och träffat några av er, och jag vill inte låta det påverka vem jag väljer som vinnare. Den här gången är det inte lotten som avgör vinnarna!
Under tiden som tävlingen pågår kommer jag att publicera bidragen (anonymt såklart) här på bloggen.

Tävlingen pågår till den 19.9. Du har två veckor på dig!

Mitt arbetsrum

Amanda utmanar andra bloggare att visa sina arbetsplatser. Eftersom jag fortfarande är kameralös kan jag inte visa hur min arbetsplats ser ut just nu, men jag kan lägga upp det här fotot som är taget 2008, då bokhyllan är spritt ny. Därför är den så tom och välorganiserad... Nu är den överbelamrad av böcker. Och så har jag lite andra tavlor på väggen ovanför skrivbordet. Den tjocka luntan under skrivbordet är min ergonomiska fotpall...
Jag skall ta ett nytt foto så fort jag kan och visa hur dagens sanning ser ut :-)

P.S. I eftermiddag börjar TÄVLINGEN!

2010-09-05

Höstigt värre

Jag tycker att varje gång det blir en ny månad sitter jag där och undrar hur det riktigt gick till. Nu är det redan september, just satt jag ju och himlade mig över att det var maj! Min man var av och an till stugan idag och stängde för säsongen, tyvärr kommer vi inte att kunna åka dit mera i år. Det är synd, för jag älskar hösten, promenader i höstlig skog, svampjakt... Men han kom hem med en skörd med örter ur mina krukor och lådor där på stugan, så nu har jag fyllt minigrip-påsar med oregano, timjan och mynta och har ett stort fång blommande mynta i en vas på köksbordet. Hamstern i mig blev i alla fall lite tillfredsställd. Jag har ett stort behov av att fylla frysen och skåpen med bär, svamp, örter, sylter och safter... Dessutom grävde han på min begäran upp tagetesen som blommade väldigt fint till ingens glädje där ute. Nu skall den få ett nytt hem i en av krukorna här hemma, där sommarblommorna för länge sedan dött bort. Hoppas den överlevde transporten.

Och tvättmaskinen tuggar sig igenom berget av lakan och handdukar från stugan, och snart blir det ONYTTIG och OHÄLSOSAM fast-food till middag och ikväll skall jag se på Kommissarie Lewis och låta strumpstickorna dansa.

Ny kamera har blivit beställd, så så småningom hoppas jag kunna bifoga foton till bloggen igen.

2010-09-04

Vidare funderingar om recensioner

I dagens Hufvudstadsbladet aktualiserades lite det jag skrev om i mitt inlägg om recensioner. Där skriver recensenten om Anna-Lena Lauréns nyaste bok att hon (recensenten) "skulle vilja att den var något annat än vad den är". Och hon skriver kritiken ganska långt utgående från detta: vad hon skulle vilja att boken var.

Det är nästan det jag som författare är mest rädd för när det gäller recensioner. Att man skall bli bedömd för det kritikern tycker att man borde ha skrivit, inte för den bok man själv valde att skriva.

2010-09-03

On display

Det här var ju roligt!



Underfors i min lokala bokhandels fönster.

2010-09-01

Funderingar kring recensioner

Igår läste jag en bokrecension, och trots att den inte alls hade med det här att göra fick den mig att tänka på genrelitteratur och recensioner.
(Egentligen tycker jag inte riktigt om uttrycket "genrelitteratur", men samtidigt är det onekligen så att jag främst läser fantasyböcker, och det är inom fantasyn jag hittills hållit mig då jag skriver.)
Nu kommer ju så småningom recensionerna av Underfors att ploppa upp (hoppas jag!) och det som jag kommer på mig med att fundera över är vem som kommer att recensera boken. Sällan har ju finlandssvenska tidningar en fantasykritiker på lager. De större tidningarna(eller läs: den stora tidningen) har ändå barn/ungdomskritiker som är bekanta med genren och verkligen kan analysera ett verk på genrens villkor. Men hur är det med de mindre tidningarna? En fantasyroman är inte som vilken roman som helst. Precis som i annan genrelitteratur arbetar man inom genrens premisser: undviker eller faller ner i klichégropar, töjer på gränserna, spelar mot genretypiska rollfigurer, leker med det för genren typiska språket osv. Och det jag som författare verkligen hoppas på när det gäller recensioner av mina böcker är att den som recenserar boken är bekant med genrens normer, så att han/hon kan granska verket utifrån dem. Ser recensenten när jag medvetet bryter mot genrens konventioner? När jag försöker göra något nytt och fräscht av en gammal kliché? Eller naturligtvis tvärtom, om jag misslyckats med mina avsikter.
Efter att ha sagt allt detta så måste jag ju säga, att jag haft en väldig tur med mina recensenter hittills. Jag upplever inte att någon missat poängen, så att säga, utan recensenterna har sett böckerna för det de är och analyserat dem utifrån det. Men det betyder ju inte att jag inte är lite nervös för nästa recensionsomgång!