Hemingway och Paris

Jag har aldrig blivit riktigt vän med Ernest Hemingway. Jag har nog försökt, ett antal gånger, men inte kommit in i hans böcker och gett upp. Nyligen läste jag någonstans att A Moveable Feast (på svenska En fest för livet) var en bok också folk som har svårt för Hemingway kan uppskatta. Eftersom den utspelar sig i Paris blev jag naturligtvis nyfiken, och hittade den dessutom på engelska på biblioteket. Jag läste den i ett nafs och fick en ny syn på Hem.

Första halvan av boken grep mig mer än den andra halvan. I början handlar den mer om Hem, hans skrivande, hans liv med sin familj i Paris. I den andra halvan känns det lite mer som om han skvallrar om sina kända vänner. Men det som fångade mig mest var hur mycket Hemingway skriver om själva skrivandet. Jag fick många saker att tänka på och många aha-upplevelser.
Så här skriver han till exempel om vikten av att sluta skriva när man har något kvar att säga:

I had learned already never to empty the well of my writing, but always to stop when there was still something there in the deep part of the well, and let it refill at night from the springs that feed it.

Det är inget dåligt råd. Jag känner mig också inspirerad av hans disciplin.

Jag njöt också av att läsa om Paris, ett Paris jag aldrig kan få uppleva, med getter vandrande längs gatorna, med billigt vin och fiskare längs Seine, då Shakespeare & Co faktiskt var något unikt och inte bara en turistöverhopad attraktion.

Speciellt berörd blev jag av vad han skrev om en flicka som kom in på ett café vid Place St-Michel medan han satt och skrev.

You belong to me and all Paris belongs to me and I belong to this notebook and this pencil.

Just så är det, när skrivandet går som bäst. Då äger jag allt, för jag kan fånga det med min penna, och det finns en vild styrka och glädje i det.

Jag tog med mig min anteckningsbok och satt och skrev på ett café en stund i går. Det kan man göra också utan Paris.