Året som gick

Jag blir ofta melankolisk på nyårasfton. Kanske jag slipper det i år, med en liten bebi som tar det mesta av min uppmärksamhet. Det skall bli fin paté med ruccola och balsamicofikon, ankbröst med whiskey-lönnsirapssås och goda ostar ikväll i det bästa av middagssälllskap - mamma!

En snabb titt på året som gått:
I januari blev jag gravid
I februari vann jag Svenska Litteratursällskapets pris. Och började må illa.

I mars spydde jag. Och missade bland annat Ungdomens litteraturdagar på Åland. :-(
I april spydde jag. Och började må lite lite bättre, så att jag den sista veckan kunde åka till Visby för att i två veckor arbeta på Nya Projektet på Östersjöns Författar- och Översättarcentrum.

I maj - juli mådde jag tidvis lite bättre. Arra var månadens bok i Barnens Bokklubb i maj, jag deltog i Rasecon '10, njöt av den varma sommaren, pratade vampyrböcker i radio och skrev varje dag i juli.


 


I augusti började jag få sammandragningar. Fick flygförbud och kunde inte delta i Göteborgs bokmässa i september. Men Underfors kom ut, både som pappersbok och e-bok, och Arra kom ut på finska, och båda fick väldigt fint mottagande. Och jag fick en agent!
I oktober hände det STORA: Vår son kom till världen! Och allt annat fint som skett under året bleknar nog i jämförelse.

I november var Underfors månadens bok i Barnens Bokklubb, och i övrigt var jag upptagen med att vänja mig vid att ha en bebi hemma!
Och slutligen i december har vi hittat vår rytm och vardag och jag har så småningom börjat drömma om att skriva igen.

2010 var ett bra år. Jag ger det med beröm godkänt. Jag hoppas 2011 blir ett minst lika bra år som detta, med plats för familjeliv, kärlek, skrivande, ambitioner, framgångar och vänskap.

My cup of tea

Som ett led i att försöka göra hemmet mer hanterbart (så att det går mindre tid till att städa och leta efter saker...) städade vi igår skafferiet. Jag tog mig an tehyllan.
Jo, jag har en tehylla.
När jag radat ut alla tepåsarna och burkarna på bordet insåg jag att jag har problem.

Jag borde ha räknat hur många sorter där riktigt var. Okej, där finns lite kaffe och kakao med också, men i princip bara te. På fotot får jag det till nästan 40 olika sorters te. De flesta hade jag glömt att jag har. Och i många påsar finns det ungefär en tsk kvar.
Nu börjar projekt få-slut-på-teresterna.

Prioriteringar

Jag har funderat mycket över julhelgen på hur jag skall kunna balansera allt jag vill ha. För jag vill just ha allt.

En glad, hel och ren liten son. Tid att gulla hur mycket som helst med honom. Tid för relationen med min man. Ett nätt och någotsånär välstädat hem. Tid för mina vänner. Tid att sitta och se på film och sticka samtidigt. Tid för att hålla kontakt med folk på nätet. Tid att lustläsa böcker. Tid för att röra mig ute bland folk och inte bara uggla hemma. Tid för att laga god mat (och njuta både av matlagningen och ätandet!). Tid just för att pyssla och syssla hemma med saker som stickning och hemlagade presenter och sånt. Tid för att gosa med, träna och gå ut med vår fina hund. Och så: tid för att skriva.

Och det går inte. Something's gotta give. Jag måste välja ut det viktigaste och strunta i resten. När jag nu spjälker upp det så där tydligt i en lista ser jag ju vad det är som är det allra viktigaste och vad som får stryka på foten. Familjen* och vännerna och skrivandet, där har vi kärnan. Nätet - där kan jag helt klart skära bort tid. Visst, det är mitt sätt att hålla mig social på när jag mest är hemma, men det är inte viktigt att kolla alla de där bloggarna jag vill följa - flera gånger om dagen, dessutom. Jag kanske måste avsätta en halv timme till en timme om dagen på nätet, och säga att det är bra med det.
Och att sticka och se på TV - inte så viktigt (men ibland kan det behövas som avkoppling).
Hemmet är faktiskt ganska viktigt med tanke på att vi alla spenderar nästan all vår tid här, så att hålla det i skick kan jag inte riktigt skära ner på.
Matlagningen måste rationaliseras. Jag tror vi under januari skall prova på veckohandlande och försöka (än mer än tidigare) göra stora satser av mat på en gång och sen leva på det i flera dagar. Har någon en bra kokbok att rekommendera som just skulle ta upp såna recept? Rätter som man kan göra stora satser av och sen variera lite när man värmer upp dem?

Och från den första januari skall jag försöka sätta mitt skrivande i system. Fyra dagar i veckan, en timme åt gången för att "träningsskriva" och hålla kreativiteten i gång. Den får inte stelna av att inte vara i bruk under mammaledigheten.
Ni får hålla efter mig och se till att jag verkligen gör det också! Det får bli mitt nyårslöfte.

Det, och att inte unna mig choklad och karameller varje dag.

Wow, villken tankeverksamhet jag fick ägna mig åt. Nu går jag och lägger mig på spikmattan som belöning.

*Dit räknar jag naturligtvis hunden!

Foxy

En jul som tonåring fick jag sjutton böcker i julklapp. Det var den bästa julen klappmässigt för mig.

I år fick jag två, men två jag önskat mig. Den ena var The Fantastic Mr Fox av Roald Dahl. Jag såg filmen och blev nyfiken på boken - en av de få Roald Dahl jag inte läst. Det var en mycket trevlig bok, men oj vad lite filmen hade med boken att göra. Egentligen konstigt att man ens måste göra film av en bok när man liksom nästan inte alls följer boken - kan man inte bara göra en helt egen film? Fast jag antar att man i detta fall red på Roald Dahls namn.

Tjockis

Empirisk forskning ger vid handen, att julmatsfrosseri INTE får bort de sista graviditetskilona.

Mycket märkligt.

God Jul

God Jul allihopa! Vi ses igen efter jul!

Prisbelönt, igen!

Jag har fått en bloggutmärkelse!

Man skall berätta tre intressanta saker om sig själv samt sända utmärkelsen vidare till tre personer. Jag har svårt att välja tre bloggar bland alla de fina jag läser, men tre saker om mig själv kan jag bjuda på.

1. Jag har sysslat med följande hantverk: decoupage, papier maché, tygtryck med screen, måla på glas, brodera, virka, sticka, sy, pärlarbeten, cernitlera, vävning, tovning och glasblåsning. Jag har säkert glömt något. En sak jag ännu skulle vilja pröva på är bokbinderi.

2. Jag köpte tre stora askar choklad till julen i måndags. Jag har redan ätit upp en av dem... När det kommer till choklad har jag NOLL självbehärskning. Jag kan rent ut sagt höra hur den där chokladen ropar på mig från skafferiet.

3. Jag har det i allmänhet ganska snyggt i mitt arbetsrum. Men man skall akta sig för att öppna några lådor eller skåpdörrar...

Granen

I fredags fick vi gå ut i skogen och såga vår egen gran. Det har jag bara gjort en gång förut, det år vi firade jul i Österbotten i min mammas stuga. Och allt tack vare internet! Tack vare nätet har jag fått en ny vän som bor helt här nära oss, och hon erbjöd oss att komma och hugga en gran i hennes familjs skog. Det var verkligen generöst! Och så roligt för oss att få göra. Vi hittade en söt, jämn och fin gran av just den sort jag tycker om. Den har stått inne sen igår, och idag medan bebin sov sin dagssömn ute lyckades vi äntligen få den klädd (se mitt förra inlägg... det skedde dock på bekostnad av hundens långa promenad). Nu kan jag äntligen börja få lite julstämning! Fruktkakan verkar ha blivit OK, men lite bränd på ytan trots att jag skyddade den med aluminiumfolie mot slutet.
Granen före och efter vårt pyntande:

Det har snöat massor idag, syns det genom fönstret? T har fått skotta tre gånger redan, och det lär bli en fjärde

Middagen idag får bli enkel. Baconspaghetti av carbonara-typ (recpetet på den finns också i min kokbok!) och kanske en liten, liten slurk rödvin. För att belöna oss. Och så har jag bakat julstjärnor till efterrätt.

Kaktrubbel

Jag läser en av mina favoritförfattares blogg. Hon har fått tvillingar ungefär samtidigt som vi fick vår bebi. Dessutom har hon två barn från tidigare. Sedan tvillingarna föddes har hon gjort två omarbetningar av ett manus.
Jag får nog lite ångest när jag läser det. Jag har två gånger lyckats ta fram min anteckningsbok och skrivit i den i sammanlagt en och en halv timme sedan E föddes. Hur gör folk för att hinna med allt? Idag skulle jag baka den Engelska fruktkakan. Frukten hade dragit i konjak över natten. Jag hade julmusik på och skulle ha det så trevligt i köket (trots att vi inte har något vatten, vilket inte gör saker lättare).

Det slutade med att jag hafsade ihop kakan samtidigt som jag med foten gungade bebins sitter. Så fort jag slutade gunga skrek han, medan jag gungade gnällde han "bara". Just nu skriver jag med en hand medan han gråter i min famn...

Alltså, hur gör folk?

Strömming!

När jag bläddrade fram receptet på Engelsk fruktkaka i min egen kokbok (ibland är det SÅ roligt att ha en egen kokbok att använda!) insåg jag att Norrlandsströmmingen är ett måste på mitt julbord. Den är bara så god. Och den brukar höra till mina uppgifter, så den måste jag nog lyckas åstadkomma trots allt.

Nu skall jag gå och hälla en massa alkohol över torkad frukt. Receptet hittar du i kokboken :-)

Rättelse

Min mamma påpekade, mycket riktigt, att bara för att JAG inte lagar så mycket julmat i år så betyder det INTE att den är färdigköpt. Hon gör ju sillar, strömming, skinka, kålrotslåda, gravar lax mm mm... Helt rätt! Jag tar tillbaka det jag skrev i förra inlägget.
Jag brukar stå för en eller annan sill, potatislåda (ibland), engelsk fruktkaka, jullimpa, bondost, citronfromage och diverse julgodis. Fudge, mintknappar, ischoklad, sådant. Och pepparkakor och ibland några småbröd. Men som sagt, i år bakar jag fruktkakan. Och kanske jullimpan.

Just nu hugger T till julgranen så den passar i sin fot, sedan skall den bäras in och pyntas. I min familj har det hört till att man köper den dagen innan julafton och klär den på julaftons morgon. Men eftersom T är amerikan och man där klär granen långt innan jul (och sen slänger ut den myycket tidigare än vi vanligtvis gör) så kompromissar vi så här. Och egentligen tycker jag att det är ganska trevligt. Jag har svårare och svårare varje år för att komma in i julstämningen. Julen kommer på så hemskt plötsligt. Med granen inne har jag en bättre chans. Och i år är granen inte ens köpt! Mer om det i ett senare inlägg.

En av de vackraste saker min man annars sagt mig är att jag lärt honom älska julen. Det tycker jag är fint. Från att inte ha brytt sig så mycket är han nu den som vill lyssna på julmusik i god tid och som pysslar med hemliga projekt på sitt arbetsrum som jag inte får komma in och se.

I år måste jag nog se till att börja skriva julklappsrimmen i god tid. Annars gör jag det ofta på julaftons dag, men i år kan jag nog inte räkna med att hinna med dem alla under enn dag.

Redo

Under över alla under - idag kom jag mig iväg till grannstaden och julhandlade. Nu har jag alla klappar.  Jul, kom bara, gör ditt värsta, jag är redo.

I övrigt blir det nog en något nedtonad julvariant i år. En hel del köpt istället för hemlagat på julbordet. Men den engelska fruktkakan skall jag nog lyckas svarva ihop i alla fall. Om det inte doftar lite kryddor här hemma så infinner sig julstämningen inte.

I morgon skall granen skaffas!

Inspration 2011

För er som tänkt satsa på skrivandet nästa år men känner att ni behöver lite stöd och hjälp:
Multimanus startar en inspirationsklubb för 2011. Det är "en klubb för dig som vill att 2011 ska bli året då du håller dig på skrivbanan. Ett år då du arbetar regelbundet med ditt skrivprojekt eller med att skriva överhuvudtaget, även om du inte har ett speciellt projekt i åtanke."

Dop

Igår blev den här lilla klimpen döpt! Allt gick fint, men nu har vi så mycket prinsesstårta kvar att jag undrar hur det riktigt skall gå för oss sockerråttor...

Mer Q&A

Jag fortsätter svara på Annelies frågor :-)

Vad jobbade du med tidigare? 
Jag var först radioredaktör och när jag sen blev frilans jobbade jag både för radion och olika tidningar. Det står lite mer om mig på min hemsida.

Var omställningen till heltidsskrivande svår?
 Nä, jag skulle inte säga att den var svår. Det gick ju lite gradvis också - först arbetade jag mest som frilansjournalist och så blandade jag långsamt in mer och mer skrivande. Riktigt på heltid blev det inte förrän jag fick ett ettårigt arbetsstipendium från juli 2008. Då hade jag redan disciplinen från att ha arbetat som frilans i ryggmärgen, och den var bra att ha också som författare.

Kombinerar du bokskrivande med andra uppdrag? 
Ja, också nu måste jag försörja mig på något sätt ;-) Så det blir olika längre skrivuppdrag. Jag har bl.a. skrivit läromedel och broschyrer. Jag försöker att få den typen av uppdrag framom korta journalistjobb nu, för att kunna planera skrivandet bättre. Men just nu är jag i alla fall mammaledig!

Romanpristävling!

Här är ett verkligt bra tips för alla skribenter bosatta i Finland! Söderströms förlag utlyser en intrigromantävling. Du har ett år på dig och kan vinna 6000 euro. Läs mer här!

Min anteckningsbok

På Annelies begäran skall jag berätta lite mer om min anteckningsbok.

Jag började bära omkring på en liten men tjock, tygklädd olinjerad (mycket viktigt!) anteckningsbok i oktober 2005, när jag gick på kursen Att skriva för barn och unga. I januari 2006 sade jag upp mig från mitt arbete och blev frilans istället för att kunna satsa helhjärtat på mitt skrivande. Anteckningsboken hade en hel del med det beslutet att göra. Den betydde liksom att jag tog mitt skrivande på allvar. Och att om jag ville bli författare, så måste jag vara det hela tiden, inte bara i enskildhet på min kammare. Jag måste lära mig att skriva var som helst, när som helst. Att obsevera, skriva ner det jag såg och upplevde, men också fånga upp alla idéer som kom till mig, hur oansenliga de än kunde kännas. Framför allt tränade jag mig i att, ja, träna på att skriva. Det var viktigt. Fram tills ungefär då hade jag sett på allt skrivande som att det måste bli något, dvs en bok. Jag hade inte förstått att man måste öva. Öva öva öva. Tillåta sig att skriva massvis med skit, för att långsamt hitta sin egen röst och komma fram till de teman som är viktiga för en själv.

Och anteckningsboken bar frukt. I den är antecknad de första tankarna kring Arra, till exempel. Jag är nu inne på min fjärde anteckningsbok. De har sett lite olika ut, men två saker är viktiga. Jag vill ha olinjerade sidor och så skall boken rymmas i handväskan, helst också i kappfickan, så att den alltid är med. Sen är jag lite anal och skriver alltid med samma penna.

Själva manusen tillkommer på dator. Men mycket viktigt har skett med penna och papper innan jag kommer så långt.

Tips behövs

Kära fantasyvänner: Kan ni tipsa mig om någon (helst bra) fantasy skriven i första person? Gärna med en stark, intressant berättarröst.

Nehe

Jag blev genast bortskämd och väntade mig att jag skulle få en lysande Idé också i natt.

Men icke.

Old school

Idag kokar jag en linnebordduk för att få bort fläckarna. Det ni.

Känner hur min mommo skulle vara stolt. Men jag saknar hennes tvättpinne! Som hon rörde om i tvätten med. För inte ens med gummihandskar klarar jag mig.

Julklappstips

Om det är någon som läser denna  blogg och inte vet vad den skall ge mig i julklapp så finns det några rikitgt bra tips här.

Fast Penguin-mugg kan jag klara mig utan. Och bibliotekskitet. Men ett eget Ex libris har länge varit min hetaste önskedröm...

Läsarfeedback

Oj, dagen blev just ÄNNU bättre! Fick en kommentar av en läsare på Facebook som skrev att hon sträckläste Underfors och att hon tyckte att boken var fantastisk!
Nu blev jag om möjligt ännu gladare!

Sweet Tuesday*

Idén gnagde i mig under dagens lopp (egentligen var det mer än en Idé, det var flera). Så när bebin tog sin middagslur i vagnen lämnade jag honom i sin fars ömma vård, tog hunden på en promenad i det ohyggligt vackra snölandskapet och gick till ett café, beställde en café au lait och en bulle och skrev. Omkring mig snattrade tonåringar, i högtalarna spelade någon hemsk musik, men jag var inte där. Jag var på en helt ny plats, där jag inte varit förut, i färd med att upptäcka den och hitta en ny röst. Och jag älskar den känslan.
Jag kom hem som en mycket gladare och bättra mamma. Och människa.
Jag hoppas jag kan göra om det här!


För eventuella representanter för Folkpensionsanstalten: Detta kan inte med bästa vilja räknas som jobb, vilket man naturligtvis inte får utföra under sin mammaledighet. Tänk istället på det som om jag till exempel var en brandman, som för att inte förlora konditionen under sin föräldraledighet måste ut och jogga varje dag. Jag håller mig i form, helt enkelt.

*En hänvisning till Steinbecks lilla pärla, Sweet Thursday. För idag har just varit en sådan dag. God sömn, glad bebi, motion med hunden i soligt sagolandskap, skrivande. Jag kunde inte begära mer.

Heureka

I morse när jag låg och ammade i vargtimmen fick jag en Idé. Och det var en jäkligt bra Idé, dessutom. Kan fungera som en novell, eller som basen för en roman. Så fort jag fick en minut utan bebi skrev jag ner den. Man måste det, med Idéer. Hur bra man än tror att man kommer ihåg dem så har de en tendens att förlyktigas som dimma om man inte nålar fast dem med pennan först.

Det känns underbart att veta att hjärnan fortfarande fungerar och inte runnit bort med modersmjölken.

Mera Stardust

Nu har jag läst ut Stardust - för andra gången. Jag läste boken före jag såg filmen, och så läste jag nu alltså om den denna vecka. Och det är en underbar bok, men det smärtar mig att säga att på vissa punkter var filmen bättre. Jag menar, det är ändå frågan om Neil Gaimans bok, det är svårt för mig att medge att någon kan förbättra hans mästerverk! Jag tycker om detaljer i filmen, som att stjärnan börjar lysa när hon långsamt blir kär. Sådana saker. Sen måste jag säga att Gaiman summerar så mycket på slutet. Det är ett stilgrepp, visst begriper jag det, Men Stardust är ingen lång bok och jag hade gärna läst om en hel del av de äventyr Yvaine och Tristran har under sin vandring, istället för att få dem summerade för mig.

Trots det: en underbar bok. Och i den upplaga jag fått låna fanns intressant information sist i boken. Gaiman berättar att byn Wall kom till för en helt annan berättelse, en som skulle utspela sig här och nu och handla om en medelålders författare som återvänder till England från USA. Den berättelsens första kapitel finns med i denna upplaga av Stardust, och jag måste säga att jag hoppas att han någoon gång skriver den boken, för kapitlet gav mersmak!

Alla kan skriva...

Apropå det här inlägget:

Om att skriva

"The thought of writing hangs over our mind like an ugly cloud, making us apprehensive and depressed, as before a summer storm, so that we begin the day by subsiding after breakfast, or by going away, often to seedy and inconclusive destinations: the nearest zoo, or a branch post office to buy a few stamped envelopes. Our professional life has been a long shameless exercise in avoidance. Our home is designed for the maximum of interruption, our office is the place where we never are. . . . Yet the record is there. Not even lying down and closing the blinds stops us from writing; not even our family, and our preoccupation with same, stops us."

E.B. White

Drakar

Jag gick ut i skogen idag.
Det var vindstilla, på gränsen till skymning, och snön föll i stora vita flingor mellan de höga mörka träden. Det är inte sant att snö faller ljudlöst. Den har ett eget ljud, som av andar som viskar. Snön låg djup och lätt mellan träden.
Jag korsade den lilla bäcken som ännu inte är helt frusen. I tunna skåror under isen porlar den fram. Jag klev över den och fortsatte djupare in i skogen.
Här och där stannade jag och betraktade. Träden där vart barr bar en kåpa av snö. Snöflingorna som klängde sig fast vid spindeltrådar. Stigar där ännu ingen gått och mina steg var de första.
I skogen tror jag på magi. Jag tror på tomtar och vittror och oknytt, men också på magin i världen. På att den finns. På att vad som helst kan hända.

Jag vek av från stigen och klättrade upp för ett berg. Ett djur hade gått där före mig, men spåren var så små att det i den lösa snön var omöjligt att avgöra om de var gjorda av tass eller klöv. På bergets sluttning hade vinden drivit ihop snön i dyner, jag plöjde mig igenom ett snöns Sahara där grässtråna stack upp som tunna små palmer. Uppe på berget satte jag mig ner. Bortom trädtopparna ligger staden, man kan se en del ljus, röken från något hus, höra trafikens buller. Men där uppe känns allt mycket långt borta. Man är avskärmad. Ljuden är dämpade. Det går att tänka, att andas. Omkring mig föll snön.
Jag satt tills hunden blev otålig och vi fortsatte. Förbi kärret där vi sett älgar, mot hjulspåren som klyver genom skogen. Jag vet att de finns där, knappt skönjbara nu under snön. Den här gången hittade jag dem mest på ljudet: folk brukar gå där och snön under den nya lössnön är packad och knarrar under skorna.
Uppe på kalhygget hörde jag de första morrningarna från drakens buk. Min mage knöt ihop sig av rädsla. Varje steg jag tog förde mig närmare odjuret. Men jag har lärt mig att det inte går att blunda för monstrens framfart, inte hur gärna man än vill. Så jag gick vidare.
Jag såg dess ögon först. Kalla lyste de mot mig mellan träden. En långsmal arm rörde sig i takt med mullret och vrålen.
Det här är inte en drake som slukar sköna jungfrur. Nej, den äter skog. Men inte jungfrulig skog, utan gammal skog. Med träd draperade i skägglav, skrovliga tjocka stammar, madrasstjock mossa och hemliga hålor under stora stenblock. Ännu en bit av min fristad tuggas upp av stora metallkäftar.

Det är tur att jag är van vid drakar som glufsar och slukar, sliter och söndrar.

Jag gråter inte längre.

Myspys

Jag hade tänkt läsa ut A Tale Dark and Grimm innan jag unnade mig Stardust, men så var det några jobbiga dagar och jag bara MÅSTE få dyka ner i Gaimans sagovärld som tröst. Och den fungerar ypperligt som själsligt godis. Jag bara myser när jag läser, trots att jag får begränsa mig till några sidor åt gången medan bebin sover sina korta lurar. Stardust är en allålderssaga om något!

Båda böckerna har det gemensamt att de är välskrivna och annorlunda sagor. Och de håller på att röra om i den knappt märkbara glöden som är min kreativa fantasi. Lite gnistor flyger upp i skorstenen, lite hetta alstras igen. Lösrykta tankar och idéer virvlar upp. Jag har börjat snegla på anteckningsboken. Den hålls fortfarande stängd, men lusten att fatta pennan gryr så småningom.

Skönt. Jag känner inte igen mig själv när skrivandet ligger på sparlåga.

Prisbelönt!

Jag är mycket glad över att ha blivit tilldelad Kolofont-bloggpriset för "intressantaste person som bloggar". Jag tackar och bockar!

Så här intressant är jag idag: Jag funderar över om det skulle vara dags att radera lite sms-meddelanden i telefonens inkorg. Jag har 3191 meddelanden...
Jag tror att där finns sådana jag skulle vilja spara. Men vem orkar leta efter de viktiga bland över 3000 andra??

Extra extra! Read all about it!

Jaga har haft en riktigt härlig hemlighet som jag inte vågat dela med mig av under hösten. Men nu ser jag att "hemlisen" finns ute på nätet, så nu kan jag äntligen få berätta:

Jag har fått en agent!

I september blev jag kontaktad av Elina Ahlbäck på Elina Ahlbäck Literary Agency som undrade om hon kunde få representera Arra på den internationella marknaden. Hon hade hört mig tala på ett infotillfälle som Tammi (mitt finska förlag) ordnade ochg blev inspirerad, skrev hon. Jag, som känner till hur svårt det internationellt sett brukar vara att få en agent, höll på att ramla av stolen. Folk kan få jaga agenter i åratal och så kom det en och föll i min hand som ett moget äpple! Agenturen har ett gott rykte och haft fina framgångar internationellt. Och nu är jag då i Elinas "stall"!

Det här betyder verkligen mycket för mig. Och förhoppningsvis kommer det att betyda mycket också för min svarthåriga, stumma Arra! Saker är redan satta i rörelse, så mycket kan jag avslöja...

Tidsresenärens hustru

Nu har jag då äntligen läst ut The time Traveler's Wife. Jag tyckte mycket om den. En riktig bladvändare. Jag har ändå två invändingar. Den ena är att det är den typens bok där jag trots att jag njöt av att läsa den inte känner att jag blev med något i handen efteråt. Det fanns liksom ingenting för mig att ta med mig ur boken. Den andra invändningen jag har är mot slutet. Måste populära böcker alltid ha så mörka dystra slut? Jag går faktiskt hellre upplyft än nedstämd ur en läsupplevelse. Jag vet att det inte är så man skall se på litteraturen. Det är inte fiiint. Men så naiv och enkelt funtad är jag.

Nu håller jag på med A Tale Dark and Grimm, och när den är slut står Stardust i tur för omläsning. Det är mycket sällan jag läser om böcker, med undantag av barndomens favoriter (som jag alltså läste många gånger som barn men kan plocka upp också än idag), men just Stardust känner jag att jag gärna upplever på nytt. För det är verkligen en upplevelse att läsa den. Den faller i kategorin "böcker jag önskar att jag hade skrivit".

Jag har nu förresten kommit underfund med hur man skall göra då man bor på en ort där bibliotekssystemet är dåligt på att ta in böcker på originalspråk om de är skrivna på annat än svenska eller finska. Man byter favoritböcker med andra fantasyfreaks såklart! Smart, ekologiskt och ekonomiskt.

P.S. Den mjuka pepparkakan som jag skrev att jag skulle baka, enligt recept ur Hufvudstadsbladet, var helt ok men hade helt för lite kryddor. Jag tror att man kan dubbla mängden, åtminstone av kanel och ingefära. Nejlikan skall man kanske vara lite försiktigare med, den kan lätt ta över och kännas lite besk.

Böcker och snö och sånt

Jaja, bloggen lider nog lite av mammaskapet. Men det är så det skall vara, tycker jag.

Jag har ändå lyckats läsa The Time Traveler's Wife och är nära slutet nu. Jag har tyckt om den, även om man ganska snabbt såg att oj oj det kommer att sluta sorgligt, och sen drog författaren till och gjorde allt riktigt eländigt. Lite onödigt mycket så, tycker jag. Men jag skall nog läsa ut den trots att jag kommer att gråta ögonen ur mig.

Jag unnade mig att köpa A Tale Dark and Grimm och den läser jag nu nån sida i på kvällarna innan jag slocknar. So far so good.
Förra veckoslutet bakade jag hederlig gammaldags bullalängd.

 

Det här veckoslutet funderar jag på att baka mjuk pepparkaka enligt receptet i gårdagens Husis.

Och så här såg det ut när snön kom.



Och så tänker jag pynta huset utavbaraden nu på veckoslutet. Det är ju lillajul! Upp med adevntsstakar, ut med borddukar, fram med uteljusen. Tomtarna kanske jag sparar till närmare jul, ändå.

Att sånt! Och bebin har börjat le :-) Men det har jag ännu inte lyckats få någon bild på.

Nästan julafton / Almost Christmas

Idag har det kommit två paket. Dels det jag beställde från Adlibris (schh, hemligt hemligt!), och dels ett paket till bebin från en god vän i USA.
Allt detta hade han packat ihop:

Filt, badrock, t-skjorta och byxor, andra byxor, body, jacka, overall, sockor, skor... Skorna!! De är helt ljuvliga!
Bruce, this was way too much! You spoil us :-)

Bokenkät del 2

Bättre sent än aldrig! Här kommer bokenkäten, del 2. Originalet finns som sagt här.

26. Favoritkokbok?
 Min egen! Naturligtvis :-)
27. Mest inspirerande bok du läst i år (fakta eller fiktion)?
Hemingways A Moveable Feast.
28. Favoritlässnacks?
CHOKLAD...
29. Nämn ett fall där hypen förstörde din läsupplevelse?
De flesta klassiker, faktiskt.
30. Hur ofta håller du med kritikerna angående en bok?
Lika ofta som jag inte håller med, ungefär.
31. Vad tycker du om att ge bra/dålig kritik?
Hm , förstår inte riktigt frågan?
32. Om du kunde läsa på ett främmande språk, vilket skulle du välja?
Franska, såklart! Världens vackraste språk.
33. Mest skrämmande/hotfulla bok du någonsin läst?
Jag läser egentligen inte alls skräck. Jag är alldeles för räddhågsen för det! Jag påbörjade Låt den rätte komma in men avslutade aldrig.
34. Skrämmande/hotfull bok du inte vågat påbörja?
Jag skulle gärna läsa Amanda Hellbergs Styggelsen, men kommer nog aldrig att våga...
35. Favoritpoet?
Som jag skrev i enkätens första del förstår jag mig inte på poesi, men önskar att jag gjorde det. Det jag läst av Katarina Gäddnäs poesi, som hon publicerat på sin blogg, får mig att tro att hon kunde vara poeten som kunde leda mig in i poesins värld.
36. Hur många böcker brukar du ha lånade från biblioteket samtidigt?
Vintertid 1-5, sommartid sådär 20 stycken.
37. Hur ofta brukar du återlämna böcker till biblioteket olästa?
Det händer cirka en fjärdedel av tiden.
38. Vilken är din favorit bland fiktiva karaktärer?
Ja, Anne på Grönkulla kommer nog alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, det går inte att komma ifrån...
39. Vilken är din favorit bland fiktiva skurkar?
Intressant att jag nu så här på rak arm inte kan komma på en enda riktigt minnesvärd skurk.
40. Vilken sorts bok tar du mest sannolikt med dig på semestern?
Min semester tillbrinags oftast i hängmattan och som tur är kan jag ta med mig en hel bunt till den! Inget för tungläst i alla fall. Jag tror alltid att jag skall läsa stora klassiker på sommaren och gör det aldrig...
41. Det längsta du har varit utan att läsa?
Efter förlossningen tog det nog ett par veckor innan jag började läsa en bok igen. Men alltid läser jag något - dagstidningen, veckotidningar, sådant.
42. Nämn en bok du inte kunde/ville avsluta?
Finns många, men se svar #33.
43. Vad distraherar dig lättast då du läser?
Att jag blir hungrig!
44. Bästa filmatisering av bok?
Ronja Rövardotter är helt superb!
45. Sämsta filmatisering av bok?
Har ni sett den gamla åttitalsfilmatiseringen av Den oändliga historien? HUU!
46. Den största summa pengar du spenderat i en bokhandel på en och samma gång?
Kanske kring 50 euro?
47. Hur ofta skummar du igenom en bok innan du läser den?
Aldrig! Varför skulle man göra det?
48. Vad får dig att sluta läsa en bok mitt i?
Dåligt språk, ointressanta karaktärer, eller att den är för hemsk för mitt känsliga sinne...
49. Har du dina böcker organiserade?
Lite sådär. Pocketböckerna är på sina hyllor alfabetiskt, och övriga böcker enligt något slags löst system: böcker jag ärvt på en hylla, böcker om resande på en, gammal studielitteratur på en annan osv. I mitt arbetsrum har jag ungdomsböcker och fantasy och böcker om skrivande, samt en del referensverk.
50. Föredrar du att behålla dina böcker eller ge bort dem efter att du läst dem?
Jag har hittills behållit, men funderar på att snart börja ge/sälja bort för att få mer utrymme.
51. Finns det böcker du undviker?
Sci fi, poesi, deprimerande böcker.
52. Nämn en bok som gjorde dig arg?
Riktigt dåliga böcker gör mig arg.
53. Nämn en bok du inte trodde du skulle gilla men gillade?
Hm, måste kanske erkäna att jag oftast läser böcker jag tror jag ska tycka om. Är inte så bra på att läsa utanför min comfort zone.
54. En bok du trodde du skulle gilla men inte gillade?
Oj nu kan jag inte komma på en enda.
55. Bästa skuldfria nöjesläsningen?
Känna skuld? För att man läser? Nää!

Fredag kväll

Blev JÄTTEDEPPIG då vår usla digibox inte bandat gårdagskvällens Midsomer Murders. Men! Yle areena kom till min räddning och nu har jag njutit brittiska mord medan jag ammat och ätit likörkarameller (säkert hemskt omoraliskt). Och nu diskar min man medan han lyssnar på julmusik. Passar bra till det vackra snövädret där ute! Min man vill börja hänga upp julbelysningen utomhus och jag har sagt att det får han, men den skall inte tändas förrän den 1.12! Basta.

Jag har redan köpt en hel del julklappar via nätet ;-)

BTW: Elvis' Christmas rules!

Harry Potter!

Jag kom iväg på bio igår! Pumpade mjölk och gav över ansvaret åt sonens dyre fader, och tog mig ut ur huset ensam för första gången på över fyra veckor (kommer faktiskt inte ihåg när jag senast var någonstans alls) och gick på premiären av Harry Potter! Det var underbart. Helt underbart.

Dessutom är det så lätt att gå på bio i den här stan. Man behöver aldrig boka biljetter på förhand, det tar fem minuter till biografen med bil, man kan parkera utanför. Allt går så mycket snabbare och smidigare än då jag bodde i Helsingfors och man alltid måste boka biljetter på förhand och lösa ut dem en timme innan, och så tar det ju tid där att ta sig in till en biograf. Hade vi bott där nu hade jag aldrig gjort detta. Nu visste jag att om det blev panik här hemma kunde min man sända ett sms och jag skulle ha varit hemma på tio minuter. Nu behövdes inte det, som tur var, men det var tryggt att veta.


Filmen då? Jo, den var just vad jag förväntade mig av den nästsista delen i denna filmserie. Och nu hade jag nytta av mitt usla minne - jag kommer mycket vagt ihåg vad som alls hände i sista boken. Jag visste hela tiden att ja ja, det var något som hände i Godric's Hollow, men vad? Och det var något lurt med Lunas pappa, men vad? Så filmen bjöd på flera överraskningar.
SPOILER ALERT (LÄS EJ VIDARE OM DU INTE SETT FILMEN/LÄST BOKEN!!)




Det enda jag tyckte var riktigt bortsjabblat var scenen då Hermione blir torterad av Bellatrix och Ron hör hennes skrik. Den minns jag från boken som rörande och stark, i filmen var den liksom ingenting.

Men ja, jag fick gråta, till och med från början av filmen, och ja, jag väntar ivrigt på den sista delen!
Dessutom hade jag fint biosällskap. Tack Nora! Ska vi se nästa del tillsammans också? ;-)

Enkätmani

Ha! Jag älskar enkäter. Denna låånga (tvådelade) bokenkät blev jag inspirerad till här, och originalet finns här.

1. Favoritbok i barndomen?
En bok? En? Det är ju omöjligt. Jag älskade Anne på Grönkulla, och Michael Endes Den oändliga historien, och Lloyd Alexanders Prydain-serie, och Häxtävlingen av Eva Ibbotson, och Trollkarlens slott av Diana Wynne Jones, och, och - många många fler! Jag är inte bokmonogam.
En bok?
2. Vad läser du just nu?
Just precis nu läser jag The Time Traveler's Wife.
3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
Just nu inga.
4. Dålig bokvana?
Jag köper för många böcker och lämnar rätt ofta tillbaka böcker till biblioteket för sent.
5. Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?
Växa och upptäcka världen (en bok om barnets utveckling, surprise surprise) och två Suuri Käsityö-tidningar som jag inbillar mig att jag ska sy bebikläder från. Aint gonna happen.
6. Har du en läsplatta?
Nej.
7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Förr läste jag alltid en åt gången, men nu kan det nog ofta vara en 2-4 på gång.
8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?
Nja, inte sen jag började blogga men sen jag började läsa bloggar. Jag har fått många fina lästips den vägen och upptäckt författare jag nog aldrig annars hade hittat.
9. Sämsta boken du läst i år?
Fragile Eternity av Melissa Marr. En del i en serie där de tidigare böckerna varit mycket bättre.
10. Bästa boken du läst i år?
Lavinia av Ursula Le Guin, kanske? Tyckte också bra om Robin McKinley's Spindle's End.
11. Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?
Inte så ofta, egentligen.
12. Vilken är din läsebekvämlighetszon?
Fantasy, ungdomsböcker, vanliga romaner, i viss mån noveller. Och klassiker, av en viss sort.
13. Kan du läsa på bussen?
Nuförtiden kan jag det. Som yngre var det omöjligt.
14. Vilken är din favoritplats att läsa på?
Hängmattan på sommarstugan! Nu under vinterhalvåret får det bli soffan.
15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?
Har inga regler, men har inte heller så många vänner som är intresserade av att låna böcker heller. Har bara ett par utlånade just nu, och vet precis till vem.
16. Viker du hundöron i dina böcker?
Aldrig aldrig någonsin!! Huu, hemska tanke.
17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?
I studieböcker gjorde jag det. Och i Natalie Goldbergs böcker om att skriva gör jag det.
18. I studierelaterade böcker då?
Se ovan.
19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
Engelska börjar till och med komma före svenskan nu. Vilket är lite skrämmande.
20. Vad får dig att älska en bok?
Att jag sugs in i den. Att jag bryr mig om karaktärerna. Att jag är där.
21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
Att jag tyckte att den var något utöver det vanliga.
22. Favoritgenre?
Nåmen fantasy såklart!
23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Jag önskar att jag förstod mig på poesi.
24. Favoritbiografi?
Hm. Jag tycker om biografier men det är ett tag sen jag läst någon, och nu minns jag inga... Senast lästa tror jag var en biografi över Enid Blyton. Den var mycket intressant.
25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Det här är den fråga man skall svara absolut inte på, men jo, jag har läst FLERA självhjälpsböcker och jag begriper inte ens att skämmas över det!

Jag sparar del 2 av enkäten till senare!

Harry oh Harry

Jag ser på riktigt fram emot den nya Harry Potter-filmen. Månne jag kan klura ut ett sätt att gå och se den trots nästan nyfödd bebi här hemma?
Men jag är nog lite hormonell, började gråta av att se på trailern...
(Den verkar bli lite smal här på bloggen, om inte hela syns så gå till youtube för att titta på den!)

Mera angående research

Vi har ju talat lite om research och sånt på sistone. Jackson Pearce, en fantasyungdomsförfattare vars blogg jag läste ganska ofta förr, och sen helt glömde bort, och nu hittade igen tack vare en recension i NY Times, har just bloggat insiktsfullt om risken av att bli handikappad av sitt behov av att researcha för mycket. Dessutom är hennes inlägg en bra påminnelse om att man ibland också måste inse att det man skrivit inte duger, och våga kasta bort allt och börja om från början. Bland det svåraste man kan göra, och absolut nödvändigt ibland.

Jag har ofta tänkt att jag borde läsa någon av hennes böcker (ja, namnet till trots är det frågan om en hon). Hon skriver nyversioner av klassiska sagor - Sisters Red är en varulvsversion av Rödluvan. Kanske det är dags snart.

Boklust

Äsch, varför är det så att de flesta böcker jag vill läsa inte finns på biblioteken - inte Raseborgs Lukas-system  och inte ens Helmet-systemet i Helsingfors? Jag behöver faktiskt inte ÄGA alla böcker, men ofta har jag inget alternativ till att köpa dem - om jag inte vill vänta ett eller två år och hoppas att de skall dyka upp på något bibliotek någonstans. Just nu vill jag sätta tänderna i den här:

som alltså inte finns på bibborna. Och den är ny, och inbunden, dvs dyr. Jag kan ju vänta tills den kommer som pocket ellr häftad, men det kan ta länge... Och jag kan önska mig den i julklapp, men om jag inte får den...
Jag grundar min nyfikenhet på en rekommendation av en vän och den här recensionen i NYTimes. Låter det inte intressant?

Åtminstone har jag insett att jag nu kan läsa annat än Allers. För tillfället läser jag The Time Traveller's Wife då jag ammar.

Farsdag

Första farsdagen.
Jag gav min man Voodoo Histories, en bok om konspirationsteorier. Vår son gav honom en liten babybody där det står "I LOVE DAD".
Och så bakade jag brownies med salta nötter och hallon, och ikväll blir det kycklinggryta med vittvin, kanel, äpple, sambal oelek mm...
Ganska trevligt, det här med farsdagar.

Om att inte skriva

Jag tänker inte mycket på skrivande just nu. Den tid jag sitter framför datorn går åt till saker som att beställa amningstopar och tygblöjor på nätet. Som synes av föregående inlägg ser jag en del på TV, eftersom jag kan göra det medan jag ammar. Om det blir något läst är det en sida i - håll i er nu - min farmors avlagda Allers i sängen innan jag dödstrött slocknar. Det är svårt att läsa en bok när man aldrig vet om man har fem minuter eller en halv timme på sig att läsa. Plus att den tid då lillemannen sover försöker jag ofta också sova. Eller hinna laga mat och äta, innan han vaknar, vilket alltid känns lite som ett race.
Men jag tänker en del på att jag borde skriva. På att jag har ett manus som väntar. På att jag har väninnor med kreativa jobb som inte slutat med dem bara för att de fått barn. Jag skulle inte säga att jag har dåligt samvete, för det jag gör nu är det viktigaste av allt, men jag är väldigt medveten om att det går att kombinera skrivande/konstnärskap med mammaskap. För somliga. Och jag undrar om det kommer att gå för mig.

Fast just nu får jag inte ens skriva. Utom på söndagar. Sådana är FPA:s regler när man är mammaledig. ;-)

Dumburken

Vet ni vad jag tycker om på TV just nu? Glee! Äntligen kom serien hit till Finland. Den är just så där härligt knasig som jag gillar. Kan knappt vänta till lördag. Och Jane Lynch (Sue Sylvester) är helt fantastisk. Love her. Hon var superb också i filmen Role Models.

Annat jag följer på TV just nu (bandar och har att se på då jag ammar!): The Big Bang Theory, 30 Rock. Ja, och repriserna av Dawson's Creek och Gilmore Girls då jag kommer ihåg att de går...

Annat som gärna kunde få komma på TV just nu: It's Always Sunny in Philadelphia (fast jag täcks knappt erkänna att jag diggar den serien. Den är så sjuk...). Nya avsnitt av Scrubs. Och varför inte Star Trek: The next Generation från början.

En bok om ord

Nu är förresten den lilla pärlan Ordkonst - alla har fantasi ute! Det är en bok riktad till ordkonstledare, lärare, föräldrar och andra som jobbar med barn och berättande. Ja, och barnen själva också, förstås!

Av någon anledning vill inte blogger låta mig lägga in en bild på boken. :-( Men du kan läsa mer om den här!

Boken är full med skrivövningar, tips och trådar för att få igång fantasin. Och yours truly medverkar på ett hörn med tankar ochg tips kring skrivande. Jag har dragit en ordkonstkurs på min hemort ett år, och skulle verkligen ha behövt den här boken då!

Om research

Eminenta Amanda skrev i ett inlägg häromdagen om research. Hon hade några väldigt bra pointer.
Bland annat skriver hon: "Jag researchar bara sånt jag själv tycker är kul.
Resten skiter jag i trollar jag fram med hjälp av fantasi, allmänbildning och inlevelseförmåga."

Det skall ju vara lustfyllt att skriva! Annars är det ingen idé. Okej, det är motigt och jobbigt många gånger, men man behöver inte göra det mer motigt genom att välja att skriva om ämnen som man egentligen inte är intresserad av.

Och därför skriver jag fantasy. För då får jag göra det mesta av researchen inuti mitt eget huvud! Och då väljer jag ju teman, miljöer och liknande som jag tycker att är fascinerande och intressant. Jag skapar en värld som jag verkligen vill vistas i och ta reda på mera om. Korkat skulle det ju vara annars.
Arras värld är nordisk, med inspiration från Fölisöns friluftsmuseum. Jag har alltid tyckt om att vandra bland de gamla husen och fundera kring vem som bott där, hur de levat och tänkt och känt. Nu fick jag en möjlighet att verkligen göra det i en berättelse.
Och jag har alltid varit intresserad a hantverk, som spelar en framträdande roll i Arra.

I Underfors, som ju till skillnad från Arra till stor del utspelar sig i dagens Finland, har jag mest använt mig av miljöer jag känner till och tycker om. Jag är uppvuxen i Kronohagen, där Joel och Alva båda bor. Sedan jag var fem år gammal har jag tillbringat somrarna i Trollshovda, dit de beger sig för att träffa Mille och Nille. Jag har ofta suttit och skrivit på Café Ursula där de äter frukost, osv.

Och nu låter jag Nya Projektet utspela sig i en miljö som fångat min uppmärksamhet i TV-dokumentärer och böcker med sin skönhet. Jag behöver inte direkt researcha den, men jag har bandat vissa dokumentärer och läst vissa böcker för att ge min fantasi material att arbeta med. Sedan kan jag fylla i med detaljer hur jag vill.

Så följ Amandas goda råd och fundera över vad just du vill researcha! Ett gott tips i nanowrimotider.

Månadens bok

Underfors har äran att, liksom Arra, vara månadens bok i svenska Barnens Bokklubb, något jag är väldigt glad över. Två månandens bok på ett år! Får man vara lite stolt?

Nu finns det också en intervju med mig i deras nyhetsbrev.

Julbryderier

Av förekommen anledning (en en vecka gammal bebi) missade jag Helsingfors bokmässa i år, för första gången på många år. Och nu inser jag plötsligt att jag har ett problem: julklappar!

Varje år lyckas jag nämligen göra några riktigt bra julklappsfynd på mässan. En Viivi ja Wagner åt maken att öva sin finska på, den obligatoriska julklappsdeckaren år mamma, en spännande pocket åt någon vän. Men nu fick jag ju inte den chansen! Visst kan jag beställa böcker via nätet, men där gör jag aldrig de där överraskande fynden som man kan ramla över på mässan. På nätet måste man veta vad man vill ha, tycker jag.

Som barn hade jag alla julklappar fixade i oktober. Nu inser jag att årets julklappar kommer att bli en ordentlig utmaning. Hur shoppa sådana med liten bebi? Nätet får bli min räddning, men jag behöver bra tips! Det behöver inte bara vara böcker heller. Alla bra näthandlar och/eller nätfyndstips tas emot med tacksamhet från en nybliven mamma som sitter fast i en ganska liten stad utan speciellt bra shoppingmöjligheter. Jag behöver presenter till mor, syster, farmor, make och en drös väninnor, plus guddotter (tre och ett halvt år), svärfamiljen och några till.
Maken har jag i och för sig redan det mesta till, men vad kan jag inte avslöja här på bloggen som han läser ;-)

Nanowrimo

Om det är något jag inte tänker göra i år, med en nyfödd bebi, så är det Nanowrimo (= National Novel Writing Month). Men jag vill ändå passa på att slå ett slag för denna galna, tokiga, underbara, internationella skrivextravaganza. Läs mer om varför hundratusentals människor världen över väljer att försöka skriva en bok på 50 000 ord under trettio dagar här! Och ta sen och anmäl dig. Idag är den första dagen så ännu är det inte för sent!

Jag har deltagit tre gånger och "vunnit", dvs avslutat ett 50K manus, två. Och det är SÅ ROLIGT. Min man deltog också sist, och det blev en vänskaplig tävling oss emellan om vem som klämde in flest ord per dag. Han vann överlägset och avslutade sitt manus flera dagar innan november ens var slut. För att få ihop 50 000 ord behöevr man faktiskt bara skriva 1666 ord per dag. Och ingen säger något om kvaliteten på dessa ord!

Första året jag deltog, 2006, fick jag en internetvän via nanowrimos forum som jag är i regelbunden kontakt med än idag. För mig handlar nano mycket om just känslan av samhörighet, om att hänga på forumen och klaga över hur dåligt det går eller hurra över en dag då man skrivit mer än minimiantalet ord, om att dela en upplevelse med människor jorden över. Dessutom kan man på forumen fråga precis vad som helst och få svar, vilket gör att ens research blir väldigt mycket lättare än den annars skulle vara! Och stämningen på forumen är så positiv och uppmuntrande, det är verkligen ett trevligt ställe att vistas på.

När jag senast var i USA 2008 köpte jag grundaren Cris Batys bok No plot? No problem! och den är absolut läsvärd. Men man behöver inte den för att delta. Allt man behöver är en liten dos galenskap, ganska mycket viljestyrka, inte alls så mycket extra tid som man kunde tro - och trettio dagar!

Söndagsglädje

Idag satte jag nästan frukostens äppeljuice i halsen av överraskning. Jag satt och ammade och läste Pia Ingströms kolumn i Hufvudstadsbladet. I slutet av kolumnen läser jag att den kroatiska översättaren Zeljka Cernok på Helsingfors bokmässa kallat Underfors för "fantasy av världsklass".

Vilken start på söndagen! Stolt och glad = jag.

Recension av finska Arra

För er som kan finska: denna recension av Arra har, om jag förstår rätt, ingått i Savon Sanomat.
Jag är så glad att se att boken får lite uppmärksamhet också på finskt håll!

Nykomling

På lördag fick jag träffa en helt ny människa. En fulländad liten pojke som sedan dess har upptagit hela mitt hjärta och all min tid.



Eftersom det här inte är en bebiblogg, utan en skriv- och läsblogg, så kommer det att bli rätt glest mellan inläggen under en tid. Åtminstone tills jag vet vad som är upp och ner, natt och dag. Hoppas ni hittar tillbaka hit om någon vecka!

Processer

Jag tycker alltid att det är mycket spännande att höra och läsa om hur andra författare arbetar. Att man kan göra som ungdomsförfattaren Johanna Lindbäck visste jag inte ens. Hon skriver att hon inte väntar tills hela manuset är klart innan hon skickar det till förlaget, utan att hon skriver på och sen sänder in "sjok då och då". Inte för att direkt få feedback, men för att få veta om förlaget alls är intresserat.
Jag antar att det måste vara så att olika förlag jobbar på olika sätt också. Jag tror inte att min redaktör skulle ta emot ett manus som inte är klart. Men framför allt skulle jag aldrig kunna lämna ifrån mig en text som inte är färdig - så färdig jag kan få den på egen hand, vill säga. Ta Nya Projektet, till exempel. Som jag skrev så insåg jag just att hela första hälften låter fel. Om jag då hade sänt in texten an efter skulle ju min redaktör ha fått en helt förvrängd bild av manuset. Jag skulle ha skämts så!

Desutom hamnar jag ibland helt fel när jag skriver. Det är som att jag växlar in på spåret till vänster och ibland hinner tåget köra ganska långt innan jag inser att jag borde ha tagit det högra. Då är det bara att backa och ta ny fart. Det skulle vara ganska förvirrande för någon annan att följa med i de hoppen (för att inte säga pinsamt, igen).

Jag antar att om jag var en mer planerande sort så skulle det kunna fungera. Om jag hade historien utmappad ordentligt och alltid vissste vart den var på väg. Men det gör jag alltså inte!

Sen är det alltid lite som att blotta mig själv, att första gången låta någon annan läsa en text jag skrivit. Jag börjar få tjockare hud och kan separera mig själv från texten bättre än jag kunde i början, men visst är det ändå ett förtroende från min sida att bjuda in någon annan i min text och öppna mig för kritik och kommentarer. Att göra det med en halvfärdig text ger mig kribblor (=äckliga rysningar). Jag vill knappt att någon ska SE ÅT manusbunten innan texten är färdig! Och jag pratar nästan aldrig om berättelsen. Med Underfors diskuterade jag handlingen med min man, men med Nya Projektet har jag inte pratat om texten med någon. Vissa historier är skörare, jag måste själv få snusa mig fram till vad de handlar om, hur de ser ut, utan att påverkas av någon annan. Samma gällde för Arra.

Jag är alltid väldigt fascinerad av hur många olika arbetsprocesser författare har! Man måste hitta den metod som fungerar för just en själv.

Fina filmer och vad jag lärde mig av dem

Vi hade filmhelg detta veckoslut. På lördag såg vi på Wall-E för andra gången, och på söndag The Fantastic Mr Fox. Två väldigt bra och väldigt olika filmer.
Jag är speciellt fascinerad av hur filmmakarna genast då filmen börjar får oss att bli helt och fullt på Wall-Es sida. Jag menar, det är ändå en liten robot det är frågan om. Men det behövs bara några få markörer för att vi skall bli helt sålda.
Han bryr sig om en kackerlacka och oroar sig då han råkar köra över den, samt hämtar hem mat åt den. Han är med andra ord snäll mot dem som är mindre än han.
Han är lite exentrisk, samlar på lustiga föremål medan sådant som vi uppfattar som värdefullt helt saknar intresse för honom. Han får genast en personlighet, med andra ord. Och han lyssnar på musik! Med andra ord, han har mänskliga drag.
Han är ensam. Vi ser inga andra fungerande robotar, och han tittar på gamla filmer och drömmer om någon att få hålla i handen. Vi förstår att han varit ensam mycket mycket länge, men att han trots det kämpat på när alla andra gått under.
Mer behövs inte. Som författare har man mycket man kan lära sig av detta. Om man vill skapa en karaktär det går att identifiera sig med och som är lätt att tycka om är det egentligen inte så svårt, men man måste välja just precis rätt markörer för att få fram det man vill.
Samma gäller väl åt andra hållet också, antar jag. Hade Wall-E kört över kackerlackan och skrattat hade vi genast tyckt illa om honom och vetat att han är en skurk.

Mr Fox är inte alls en karaktär man på samma sätt tycker om,. Han är lite egocentrisk och självupptagen, det framkommer genast. Han är mer av en antihjälte som vi sen ändå sitter därr och hejar på, men det hänger på att han i slutet avv filmen måste rädda också sin egen son och en massa andra djur. Det är inte bara honom vi hejar på, det är dem allihop.
Och jag älskar hur absurd filmen var! Till en början är det rätt traditionellt på sitt sätt, med antropomorfa djur i kostym med möbler och tandborstar. Ett koncept vi är vana vid, speciellt från just brittsik barnlitteratur (tänk Det susar i säven). Men an efter som filmen fortsätter blir det mer och mer fantastiskt, med en grävling som är sprängämnesexpert och inte bara med djurens mått mätt utann i relation till människorna. Plötsligt står det en minmotorcykel parkerad bakom en normalstor, lagom för djuren att använda sig av. Det är i relation till människorna som djurens antropomorfism blir så galen. Och ju mer absurt allt blir dess lättare köper man det som tittare. Till slut behöver ingenting egentligen längre ”make any sense”, för vi har förstått att det bara är frågan om en crazy ride där allt vi måste göra är hänga med. Mycket smart, för det ger filmskaparna fria händer att göra precis vad som helst utan att bekymra sig över trovärdigheten. Också något jag som författare tänker ta lärdom av!

Jag är nu mycket nyfiken på Roald Dahls bok som ligger som grund för filmen. Månne bibban har den?

Utmaningar

Idag har jag tagit ett litet maraton på att läsa igenom Nya Projektet från början till slut för första gången. Nå, inte har jag ju kommit helt igenom, närmare 200 A4-sidor som det är...
Och ja, det är helt klart svårt att hålla ihop en så lång konstruktion. Jag har inkluderat detaljer i början som sedan fallit bort. Och stilen i början är helt fel. Det tar nästan halva manuset innan jag hittar rätt språkliga ton och stil. (Men å andra sidan så låter resten av manuset just som jag vill.) Vissa mycket viktiga scener kommer på alldeles för plötsligt - för att jag vet att de är viktiga och skall vara med så håsar jag ibland mig fram till dem. Antagonisten är inte tillräckligt utvecklad. Jag ser honom inte ännu tydligt nog framför mig, tror jag.

Så vad gör jag då? Jo jag streckar under, gör noteringar i marginalen ("BLAH", "fel ordval", "inte trovärdigt" och så vidare) och gör en hel del anteckningar på separata papper. Och sen, sen blir det dags att börja åtgärda. Vissa saker är enkla, som det där med detaljer som fallit bort. Dem går jag in och lägger till. Att byta ut ord eller fila på meningar är heller inget större problem.
Men att nästan halva manuset låter fel - där har jag en utmaning. Jag försöker se det som just det: en utmaning. Annars skulle jag just nu sitta och dunka huvudet i skrivbordet. Ganska hårt. Och det gör jag ju inte.

Inte så att någon ser, i alla fall.

Dagens bästa video

Jag tycker om att Yoda ser ut som Gollum.

Refuserad - och antagen till slut

Amanda skriver om att bli refuserad. Och det får mig att tänka på att den fråga jag mest fått i skolor är om min första bok blev antagen genast.
Nej hörni, det blev den inte. Verkligen inte. Jag skäms lite för att erkänna hur länge jag egentligen jobbade med den. Men faktum är, att det var totalt kanske... tio år? Från den första versionen, till den som blev antagen till slut. Till en början var det INTE speciellt aktivt arbete. Jag skrev för hand, lite då och då på somrarna. Och sen renskrev jag, och skickade in. Jag kan inte nu längre komma ihåg hur mycket jag arbetade och filade på den versionen (se mitt inlägg om minne!), men med tanke på hur ung och oerfaren jag var så var det knappast mycket.
Boken blev refuserad. Som tur är! Av två förlag. Men förlag nr två tog sig tid att ringa mig, och ge mig lite feedback, och uppmuntra mig till att fortsätta skriva. Jag vet inte hur vanligt det är att de gör det, men det var guld värt och jag uppskattar det än i denna dag. För trots att jag blev knäckt (och tänkte: De förstår ingenting!) så tog det inte så lång tid för mig att hämta mig. Och inse, att kanske de förstår ett och annat i alla fall. Och jag såg på manuset på nytt, och såg hur rätt de hade - och skrev om rubb och stubb från början till slut. Det blev en helt ny bok. Som jag sände in till det snälla ringande förlaget. Och blev refuserad. Men denna gång fick jag komma upp och träffa barnboksredaktören, som gav mig detaljerad feedback. Tänk att de satsade så på någon som de inte ville ge ut, det tycker jag är helt fantastiskt! Det kunde ju ha varit helt bortslösad arbetstid för dem, kanske jag aldrig hade skrivit om manuset? Men det gjorde jag. Trots att jag först tänkte: de förstår ingenting! Men när jag lugnat mig och såg på manuset igen, så såg jag ju, också denna gång, hur rätt de hade.
Och så skrev jag om rubb och stubb helt från början. Det var inte längre samma bok som den första versionen, det handlade inte om samma saker och huvudpersonerna var inte de samma. Så på sitt sätt var det ju en ny bok, men jag ser det som en och samma i olika reinkarnationer. Den här gången tog jag också skrivandet riktigt på allvar. Satte åt sidan mycket tid. Arbetade intensivt. Såg till att få feedback på manuset, och putsa det, och fila på det, tills det var så bra jag kunde få det. Och så sände jag in.
Och fick samtalet: vi vill ge ut din bok!
Vilket ju inte betydde att det var FÄRDIGT. Nej, efter varje antagning har det blivit en hel del putsning och omskrivning av delar av alla mina böcker. Ofta i flera omgångar.
Boken blev sedan De Ännu Inte Valda.


Efteråt har jag från förlagets sida förstått att det att jag var villig att lyssna till deras feedback och envist återkom var till min fördel. För det visade att jag kan ta kritik, och att det går att samarbeta med mig, och att jag inte ger upp så lätt. Får de in ett manus från en debutant som går att anta genast kan det senare visa sig att författaren, när han/hon sänder in nästa manus, inte alls klarar av att omarbeta det ifall det behövs. Och förlag vill gärna bygga upp långvariga relationer med sina författare.

Jag delar med mig av den här lite pinsamt långsamma vägen till publicering av två orsaker. För dem som skriver:
1) Ha tålamod. Ge inte upp. Tro på den feedback ni får, om ni är lyckligt lottade nog att få detaljerad kritik.
Och till förlagen:
2) Våga satsa på de oprövade förmågor som sänder in manus, då ni ser att de kan ha potential även om det de hittills presterat har en lång väg att gå innan det kan vara frågan om publicering.

Plutten

Det här är hundens favoritsovställe.

Minne, jag har tappat mitt minne

Min man talade häromkvällen om en filmkväll vi hade med en kompis för sisådär 5-6 år sen. Vi åt sushi och drack öl och såg på The Usual Suspects (en andra gång) och jag somnade i soffan framför TV:n.
Eller, så här påstår han i alla fall. För jag minns ingenting av att vi ens haft en sån filmkväll. Jag vet att jag sett Usual Suspects en gång, men har inget minne av att ha sett den en gång till. Inte ens när han berättar detaljer väcks några minnesfrön till liv hos mig.

Jag har ett fullständigt uselt minne. Verkligen.

Men ändå kan jag, om jag sluter ögonen, se exakt hur huset där Arra växte upp såg ut. Köket hemma hos Evia med sin stora spis och kopparpannor kan jag också återkalla hur lätt som helst. Det är ändå tre-fyra år sen jag skrev Arra. Och Erisias grotta i De Ännu Inte Valda, som jag skrev för ännu längre sedan, kan jag också framkalla för min inre blick i ganska god detalj.

Jag lever nog lite för mycket inuti mitt eget huvud.

Will Grayson, Will Grayson

Jag tar delvis tillbaka det jag skrev. John Green (och Levithan) skapar trovärdiga tonåringar - till en viss punkt. Men sen blir de, i denna bok, lite för självmedvetna och lite för analyserande och lite för mogna. Slutet tappade i trovärdighet. Men det var ändå en njutbar läsupplevelse.

Bokleverans

Jag ÄLSKAR att beställa böcker från Amazon. Jag har tidigare mest använt AdLibris, men nu insett att det mesta är ÄNNU billigare på Amazon, trots att leveransavgiften är ganska hög. Dessutom levererar de så snabbt. Jag lade in en beställning på söndag förra veckan, den sändes på måndagen och på fredag fanns den i min postlåda (AdLibris har ibland tagit sådär 7 vardagar på sig).

Och titta vad jag fick nöjet att packa upp!

Till höger har vi den bok jag verkligen ville ha, John Greens senaste. Den här är samskriven med David Levithan. Den handlar om två tonåringar med samma namn, Will Grayson. Jag är knappt halvvägs nu och är, som vanligt, slagen av John Greens fantastiska öra för en tonårings inre monolog. Jag tror på alla hans huvudpersoner.

De andra två var böcker jag bara snappade upp för att de var så billiga, och jag behöver något att läsa. The Time Traveller's Wife har säkert alla andra på planeten redan läst, men det gör ingenting. Och The Wilding vet jag ingenting om, men den fanns på pocketböcker till nedsatt pris så jag chansade på den. Det är ibland riktigt roligt att läsa en bok som man inte har några förutfattade meningar eller åsikter om.

The e-bok är här!

Nu finns Underfors att köpa som e-bok! Klicka in på Söderströms hemsidor.

Slott och minnen

Min mormor var världens mest konstnärliga och kreativa. Hon kunde, under andra omständigheter, ha gått hur långt som helst. Hon studerade till reklamtecknerska, men sen kom kriget emellan, och sen gifte hon sig och, ja, så blev det som det blev. Men hennes kreativitet fick utlopp ändå. Hon kunde allt. Hon sydde alla min mammas kläder - och sina egna. Hon målade sjöjungfrur på badrumsväggarna och vinrankor i entrén. Hon målade i olja. Hon vävde flamskvävnader. Hon gjorde smycken av alla de material man kan tänka sig, och några till. Hon målade (ja, målade) dukar och gardiner. Hon tryckte på tyg. Hon gjorde fantastiska emaljtavlor. Hon broderade. Hon gjorde kott-tomtar till julen och all världens andra dekorationer. Naturligtvis stickade hon också. Jag har säkert glömt hälften av allt det hon kunde.

Jag har ärvt en bråkdel av hennes kreativitet, och tyvärr mycket lite av hennes konstnärlighet. Jag kan inte rita och måla, och jag tappar tålamodet med de flesta projekt. Nu för tiden i alla fall, när jag var tonåring broderade och virkade jag en hel del.
Men som tur är har jag några av mormors skatter bevarade. Hon själv uppskattade inte alls deras värde, utan nålade upp sina fantastiska flamskvävnader direkt på väggen med knappnålar. Det var först när jag hos min mammas kusin såg ett av vävarbetena vackert inramat som jag såg hur otroligt fint det var. Därför tiggde jag av min mamma till mig sex av de slottstavlor mommo gjort och lät rama in dem. Sedan har de blivit liggande i en låda, för jag kunde inte besluta mig för hur och var de skulle hängas.
Men idag fick vi det äntligen gjort.

Är de inte vackra? Och nu när de hänger där kan jag plötsligt se varifrån inspirationen till Underfors palats har trängt in i mitt undermedvetna!



Du var så fantastiskt begåvad, mommo. Jag önskar att du hade sett det själv. Tack för att jag får glädjas åt dina händers verk.

Finska Arra och arbetsrum i nuläge

Idag fick jag hämta ut en låda från posten.



Arra på finska! Äntligen fick jag hålla ett ex av boken i min hand. Det känns väldigt stort att se min text på ett annat språk. Det är första gången.




Jag slår upp sista sidan och läser och får gåshud. SÅ bra är översättningen. Maija Kyrö är helt fantastisk.

Jag fick hela 20 författarex, så det blev till att städa och omorganisera i bokhyllan lite så att de alla fick plats. Jag visade ju er hur mitt arbetsrum ser ut i början av spetember, men var tvungen att använda en gammal bild från då bokhyllan var helt ny och väldigt tom och välorganiserad. Jag har lite andra tavlor ovanför sekretären nu. Till vänster hänger en signerad dikt av Neil Gaiman, till höger det enda konstverk jag någonsin köpt åt mig själv: ett grafiskt tryck av Elina Luukanen. Så här ser arbetsrummet ut nuförtiden:



Inte lika städat och snyggt, och inte lika luftigt längre. Men jag måste erkänna att det är ganska roligt att ha två och en halv hylla full med mna egna böcker.

Söderströms

De vinnande tävlingsbidragen finns nu också på Söderströms hemsida!

Författarbloggar jag läser (och inte)

Neil Gaiman bloggar alldeles för sällan nu för tiden. Jag vill få en daglig dos Gaiman. En gång i veckan, eller mer sällan, räcker ingenstans.

Marian Keyes har inte skrivit ett nyhetsbrev sen januari, då hon berättade om sin depression. Jag är bekymrad för henne.

Robin McKinley, som jag i somras läst en massa av, har en av de mest oläsbara bloggar jag hittat. Det är alldeles för många fotnoter. Och på nåt sätt är den svår att komma in i. Jag hänger inte me'.

De fyra

Då har jag ännu äran att publicera namnen på vinnarna här, i den ordning som bidragen publicerades (hoppas jag, rätta mig om det blev fel):

1. Alexandra Alexandersson
2. Jenny Holmström
3. Gun Spring
4. Urban Jarvid

Om någon annan än Alexandra har en blogg att länka till så gör jag det gärna! Urban, är du t.ex. den Urban som brukar kommentera här på bloggen?

Och Underfors går till...!

Här är nu de vinnande bidragen! Dessa fyra får så småningom ett signerat ex av Underfors på posten. Vet ni, det var så oerhört svårt att välja att jag gjorde så att jag valde bidrag av lite olika sort. Annars hade det varit omöjligt!
Vinnarna får ett mejl idag med frågan om vi får publicera deras namn eller nick här på bloggen och på förlagets hemsida. Bidragen publiceras alltså också på Söderströms hemsida.
Men här nedan ser ni bidragen som vann!

1.
”Hur kommer man till Underfors?” frågade den lilla flickan och tittade med bedjande ögon på sin farfar. Han satt i sin favoritfåtölj och stirrande med tom blick på elden som sprakade i den öppna spisen. Flickan började tro att han inte skulle svara men då tog han ut pipan ur munnen, blåste ut en ring av rök som seglade iväg framför dem och upplöstes till intet. ”Underfors”, sade han med sin knarriga röst, ”har inga portar in till staden.” Han tog ännu ett bloss på pipan och fortsatte: ”Inte heller har den broar, vägar eller hamnar. Till Underfors kommer man bara genom drömmar.” Flickan tittade fundersamt på sin gamla farfar som verkade se långt bort i fjärran. Han var en underlig gubbe, det sade alla. Och man skulle inte tro på hans fantasifulla historier. Men hon ville så gärna tro på honom och historien om Underfors. Fast hur bestämmer man vad man ska drömma om?

I detta bidrag tyckte jag speciellt om den sista meningen. Ja, hur bestämmer man vad man drömmer om?

* * *
2.
En natt när månen lyser och det är stjärnklart, då ska du plocka ned den allra klaraste stjärnan från himlen. I parken, intill den flerhundraåriga eken, hittar du grävlingen som hjälper till att smida en nyckel av stjärnstrålar och stjärnstoft. Grävlingen visar sedan vägen. Först får du krypa ned i grävlingsgrytet och hälsa artigt på grävlingens familj, helst också ska man byta gåvor, ge något till familjen som ger något till dig, innan du tar sig vidare nedåt. Du når en grotta i vilken det finns en stendörr. Med stjärnnyckeln låser du upp stendörren. På andra sidan ligger Underfors. Ta det försiktigt när du öppnar dörren, för på andra sidan är en lång trappa ned till själva marken i Underfors.
Efteråt, på väg tillbaka hem igen, får du inte glömma att sätta tillbaka stjärnan igen på himlen.

Detta bidrag var så poetiskt att jag föll för det!

* * *
3.
Till Underfors kommer man undrande, inte vandrande. "Jag undrar om jag kommer någon vart?", för mig framåt undra km. Då är jag redan full av förundran över allt det underfundiga jag fått vara med om. Forsens underbara sorlande leder mig till undergången, dvs den port som öppnas enbart som genom ett under. Under över alla under - en underdådig underlydande ger mig en underlig nyckel. Undrande öppnar jag undergången och under mig ligger Underfors som ett skimrande underverk.

Och detta underfundiga bidrag kunde jag bara inte förbise :-) Jag älskar ordlekar.

* * *
4.
Hur kommer man till Underfors? En guide från Nedanländerna skulle inte förstå frågan. Hon skulle på deras något lakoniska sätt säga ”man går dit”. På upprepad fråga skulle hon svara: ”det finns flera olika sätt”. Och det är helt sant. De underjordiska städerna har alltid flera vägar till Ovanlandet. Dels för att underlätta införsel av ett fåtal produkter som inte kan framställas under jord. Dels för att nedanlänningarna även om de sällan frivilligt går upp ovan jord alltid varit i behov av vägar för evakuering när faror hotar bosättningen.
Men frågan hur man kommer till Underfors är ändå ganska relevant ifall man tänker ta sig dit. En underjordisk stad håller sig visserligen med minst fem förbindelser till ovanvärlden men då det kan vara kilometervis mellan portarna och de kan vara ganska oansenliga skadar det inte att veta vad man letar efter.
Varje underjordisk stad har löst problemet på sitt sätt. Den enda tummregeln är att vägen dit aldrig hittas genom att lyfta på locket till en gatubrunn, oavsett om det är avlopp eller dagvatten. Nedanlänningarna känner vämjelse inför dessa system och drar sig minst lika mycket som en Ovanlänning för att färdas i sådana tunnlar.
Till Nedanholm, vars centrum ligger under Djurgården i Stockholm, kommer man genom tunnelbanan. Vid några av stationerna – en på varje linje – finns en nedsläckt avdelning där en skylt informerar förbipasserande om att den här delen av stationen är avstängd på grund av renovering. Går man förbi avspärrningen och till andra änden av rummet finner man en rulltrappa som bara kan startas med en särskild nyckel. Mörkret och att rulltrappan är för lång för att man ska kunna se slutet av den med en strålkastare räcker för att hålla de flesta nyfikna borta.
Kring Hulduvik, några mil norr om Reykjavik på Island finns det fortfarande glest med ovanlänningar och därför kan nedgångarna döljas i klippskrevor och i buskage. Det finns även en avtagsväg i tunneln under Hvalfjörður som i normal genomfartshastighet liknar en skugga. Vägen är givetvis för liten för en bil men en skicklig motorcyklist som kan vägen har inga problem att ta sig dit.
I Underfors har man valt ett annat sätt att dölja sina portar. Man har ställt hus på dem. Tar man fram en lista över vilka bostadsbolag som är verksamma i Helsingfors finner man ett bolag som varit verksamt i drygt sextio år och hela tiden – med undantag för tre hus som byggts de senaste tjugo åren – förvaltat samma fastigheter. Husen är dessutom utspridda över hela staden och har mycket skiftande funktioner. Hyrorna är låga och de flesta hyresgäster har varit bolagets kunder i decennier. Bolaget drivs av en stiftelse som bara kommunicerar med omvärlden genom sin ställföreträdande direktör.
Denna ställföreträdande direktör är den enda nedanlänningen i bolaget och den enda som känner till firmans huvudsakliga syfte. Hans uppgifter består i att vid enstaka tillfällen representera firman utåt och att hålla ett öga på ritningar och regelverk. Denna galjonsfigur och övervakare har hittills alltid varit en man och det är det enda högre ämbete i Underfors som kan tillträdas av män. Samtidigt är det omtvistat hur hedersamt det egentligen är – hittills har alla innehavare avgått när deras tio års långa förordnande gått ut och de har rätt till pension. Helsingfors på sommaren är alltför varmt för att nedanlänningar ska kunna trivas där.


Bolagets fastigheter är alltid vända så att entrén inte kan ses från husets fönster och om möjligt inte från omgivande hus heller. Man är noggrann med att vaktmästarkontor, förråd och liknande ligger i markplan. Det finns alltid hiss men den går aldrig till källaren. Husen är alltid så pass stora att det är svårt att riktigt överblicka vilka andra personer eller organisationer som hyr där vilket gör att en plötslig folksamling utanför dörren kan antas ha en naturlig förklaring som inte berör åskådaren själv.
Hyresgästerna väljs med omsorg enligt stiftelsens riktlinjer. I hyreshusen får barn och hundar av naturliga skäl inte bo. Ett äldre barnlöst par är de ideala hyresgästerna. Två av husen är särskilt anpassade för rörelsehindrade. Verksamheterna i innerstaden är diskreta och försiggår i regel på ordinarie kontorstid, gärna revisionsfirmor, importbolag och liknande.
De flesta som vistas i bolagets hus tar hissen men det finns även en halvtrappa ned från entrén. Mitt på den vägg som inte syns uppifrån trapphuset finns en tjock dörr av metall. Frågar man personalen vad som finns där bakom har nog de flesta ett svar – att det är ett gammalt pannrum som inte längre används, ett skyddsrum, eller ett förråd. Men alla dessa svar är gissningar och det är ytterst sällan någon frågar.
Innanför dörren – som går att öppna utan nyckel men kräver en särskild knyck - finns ett tomt rum med kala, vita betongväggar. Där finns ytterligare en svåröppnad dörr som leder till en trappa som successivt övergår i gången ned till underjorden.


Därefter är det bara att gå på, men det skadar inte att vara orädd och ha hundgodis i fickan. Efter några hundra meter möter man nämligen i regel en två meter hög dreglande hund. Nedanlänningarnas hundar har ofta missbildningar såsom förstorade tänder och föds påfallande ofta med flera huvuden. Minnen av en tid då möten mellan de båda världarna var tätare lever kvar i ovanlänningarnas myter i form av de hundar som vaktar dödsriket i bland annat nordisk och grekisk mytologi.
Hunden är hursomhelst i regel helt ofarlig. Kliar man den bakom öronen – den böjer sig gärna ner – och ger den en godbit kommer man lätt förbi. Elaka personer kan nöja sig med att ge den ett slag på nosen så försvinner den gnyende men det finns förstås en risk att den skrämmer upp folk och djur när den springer före till Underfors och då kan man få ett otrevligt mottagande.
När man passerat hunden inser man snart att det inte är lika mörkt längre. Ljuset från Underfors kan anas längre fram i tunneln.


Detta bidrag vann i klassen "långa bidrag". Jag fastnade för användandet av detaljer för att skapa verklighetskänsla - det är något jag ofta gör själv. Och så tyckte jag verkligen om de nordiska anknytningarna med Hulduvik och Nedanholm - genialiskt!

* * *

Stort grattis till vinnarna! Och stort tack till alla som deltog i tävlingen - era bidrag var verkligen lysande.

Ack denna väntan...

Bara så ni vet: Också jag sitter som på nålar och bara väntar på att få publicera vinnarna idag! Väntar på klartecken från förlaget.
Och tickern visar att bloggen sen den startade (i mars 2009 tror jag det var) nu haft över 10 000 besök, för den nollades just!



Mina luktärter beter sig annars mycket konstigt. De blommade knappt alls i sommar, men NU har de satt igång och blommar för fullt. Eftersom jag inte är så mycket ute i trädgården mera får de komma in och förljuva köket med sin väldoft istället.

Dagens aktivitet

Boktid

Jag har visst helt glömt att berätta att TV-programmet Boktid var här och gjorde en
intervju för någon vecka sedan! Den lilla terriern var som vanligt Filmstjärna och stal all uppmärksamhet. Så här ser det ut när det ställs upp kameror och soffor flyttas omkring av kameramän. Som synes är hunden i centrum...



Hon blev speciellt förtjust i kameran och mikrofonens lurviga skydd.



Dessutom låg hon och gnagade på ett ben vid mina fötter hela intervjun igenom, så om det hörs ett "gnask gnask" i programmet så vet ni vad det är. Intervjun borde gå ut den 22.10., om jag minns rätt.

Noveller

Det tycks vara noveller som intresserar er! Okej, jag skall försöka svara på era frågor:
Urban frågar vad man "gör av" fantasynoveller nuförtiden. Det finns faktiskt tidskrifter som skulle passa för publiceringg, till exempel Enhörningen (som förresten hade en fin recension av Underfors). Men jag har hittills använt novellerna mer som "skrivövningar", för att pröva på nya uttrycksformer, hålla skrivandet igång då jag inte jobbar med ett manus (eller behöver en paus från ett), testa olika berättarröster och så vidare. Däremot finns det nog i mitt bakhuvud tanken att om de någon gång blir tillräckligt många kunde jag försöka mig på en samling. Det skulle vara lite roligt för det skulle vara det första jag skrivit uttryckligen för vuxna läsare i så fall.

Johan A undrar om jag funderat på att låta översätta någon eller några noveller och skicka in till exempelvis Clarkesworld magazine?
Ja NU har ju du sått tanken hos mig :-) Men det kan hända att det är en av de där sakerna som aldrig blir av. Jag har så mycket med nya manus och texter att jag sällan sen ändå har tålamod och tid att översätta egna texter (och att anställa någon blir för dyrt).

Amanda vill veta mer om hur jag ser på hantverket kring noveller. "Jag specialskrev nyss en novell för en tidning - och vad SVÅRT det var! Att skapa stämning och stegrande spänning över det lilla formatet." Jag kan tänka mig att det är ohyggligt svårt att specialskriva en novell för en viss marknad, en viss nisch. Mina noveller har hittills bara varit mina egna små experiment, något jag gjort då andan och lusten fallit på, och det har bara känts lekfullt och roligt. Var gång då jag börjat fundera på novellerna som en samling, något som skall bli något och kanske en dag publiceras, så har jag försökt skriva in i någon tänkt mall (ett tema för samlingen t.ex.) och då har det genast blivit ansträngt och krystat. I allmänhet har jag då övergett novellen innan jag ens kommit halvvägs.
Jag tror att jag skall fortsätta se dem som glada små övningar, bara för mig själv, och om jag en dag har tillräckligt många (och långa - mina tenderar åt kortnoveller) så kanske jag kan överraska mig själv med att de faktiskt blev något till slut.