2009-12-28

Post-jul-mat & arbete

Idag var första dagen utan julmat. Fast, lunchen blev risgrynsgröt (måste få slut på mjöken som började bli gammal) så riktigt räknas det kanske inte... Men middagen blev hamburgare och, vågar jag erkänna det, chips... Idag var också första dagen då jag plockade upp redigeringsarbetet igen. Är nu på sid 50 i Del I, ifall det intresserar! Ingen hisnande fart direkt, men det går stadigt framåt. Nu implementerar jag alltså alla de förändringar redaktören/lektören/jag själv föreslagit. Ibland byter jag ut ord, stryker en halv mening eller ändrar ordföljd, ibland skriver jag om ett stycke eller flera. Ibland lägger jag till. För mig handlar omarbetande av en text faktiskt oftast om det: att lägga till. Jag har för det mesta så bråttom då jag skriver, eftersom jag är nyfiken på att veta vad som kommer härnäst, att jag rusar fram genom texten. När jag redigerar blir det därför mer att lägga till än det handlar om att "kill your darlings".
Om några dagar skall jag åka tåg i flera timmar, och då hoppas jag få mycket gjort. Också i övrigt måste jag skynda på: jag har inte deadline på det här förrän i februari, men så fort jullovet är slut rasar flera brödjobb över mig på en gång, och sen kommer jag knappt att hinna skriva alls. Så jag måste passa på nu!

Två böcker fick jag i julklapp: Marian Keyes "The Brightest Star in the Sky" och chimpansen Cheetahs "självbiografi" (Booker Prize-nominerad, faktiskt). Men den bästa bokjulklappen var ändå att min man precis just avslutade Arra och sade "an amazing book" :-) Det har tagit honom ett tag eftersom han inte är svenskspråkig. Jag är dels stolt över att han lärt sig såpass mycket svenska, och dels glad över att han tycker om den!

2009-12-23

A blast from the past

Min mamma har kommit till oss för att fira jul, och med sig hade hon en riktig skatt - en mapp full med berättelser jag skrivit som barn! Jag kom ihåg en enda av dem, så det har varit fantastiskt roligt att läsa igenom dem alla. Och det allra roligaste har varit att kunna se att jag redan som under tio år gammal hade hittat min berättarröst! Jag skriver fortfarande likadana repliker och meningsstrukturer nu som jag gjorde då.

Eller så betyder det helt enkelt att jag aldrig mognat...

Man kan också väldigt tydligt se vissa litterära influenser. Antingen är en berättelse helt skriven i samma stil som någon författare (berättelsen om Tomssan, till exempel, är en fullständig kopia av Tove Jansson) eller så blandar jag en eller två genrer. Det vansinnigaste är att den allra största influensen kommer från min mormors flickböcker... Det vill säga, texter jag skrev som elvaåring låter som om de var skrivna av någon på 1930-talet. Det är "mor" och "far" och namn som "Sven" och "Ulla-Maj". Jag har också skrivit början på en pjäs där jag tagit stora intryck av Topelius "Läsning för barn". Där är lilla Lotta näsvis på ett sätt som under min barndom verkligen inte hade uppfattats som näsvist. Så här låter den beskäftiga dialogen:

Mor: Lotta lilla, nu måste du skynda dej anors hinner du inte till skolan.
Lotta: Ja, ja jag skyndar mig.
Far: Tala inte så där till din mor.
Lotta: Mor, förlåt mig, jag var i mina egna tankar.

Jag klarar däremot inte av att hålla stilen, för när Lotta är i skolan och klockan ringer till rast, ropar alla barnen "Jeeeee!"...

I övrigt är de tidigaste berättelserna, dem jag skrivit då jag inte kunnat stava och inte haft en känsla för när ord börjar och slutar, klassiska sagor med prinsar, häxor och talande djur. När jag väl började skriva på riktigt, som vuxen, återgick jag med andra ord till min första litterära kärlek... Däremellan, i de tidiga tonåren, har jag skrivit några ganska beskäftiga och tråkiga hästberättelser och en lång historia som heter "Annas jul" som jag inte ens orkat läsa. Men de första korta berätelserna är absolut bäst. De är roliga (fast delvis ofrivilligt) och fantasifulla. Lite stolt är jag också över att jag som kanske åttaåring (tyvärr är de flesta berättelserna odaterade) har häxor som säger "Vart skall du hän?" och använder ord som "emellertid" (där dyker de där gamla flickböckerna och Topelius upp igen!).

Berättelserna är skrivna på min mammas olika skrivmaskiner, bara några är handskrivna. Det gör att det är ännu svårare att åldersbestämma dem, och jag får försöka göra det utgående från stavfelen. Min favorit är "den modiga prinsen och spökEt" (skrivet just så), som jag skulle gissa att jag var en sju år gammal då jag skrev. Den handlar om en prins som bodde i ett slott tillsammans med kungen och drottningen. Drottningen är ett spöke, vilket alla utom prinsen vet om. Det bästa är slutdialogen mellan mamma drottningspöket och prinsen, när allt löst sig. Där hör man nämligen TYDLIGT att jag tagit replikerna ur levande livet... Notera att jag använder versaler när det skriks!

"kåmsågårvinu JA ANU GÅRVIoch legärdej. NEJ isintropa. JO JAG ROPAR SÅMYKYJAGVIL. NEJ.DET JÖRDU SIDUINTE"

Jag tolkar dialogen här, ifall den är svår att förstå:

Prinsen: Kom så går vi.
Drottningen: Ja nu går vi och lägger dej.
P: Nej!
D: Ids inte ropa.
P: Jo, jag ropar så mycket jag vill!
D: Nej, det gör du sidu inte!

Med detta önskar jag GOD JUL åt er allihop och jag återkommer sen när julgodiset och skinkan inte längre ligger som en klump i magen på mig!

2009-12-20

Julgodis

Dagen har ägnats åt att laga julgodis och ta in och klä granen. Ja, och så gjorde jag lime-koriandersill också. I godisväg blev det ischoklad, och tryffel enligt Anna Bergenström. Båda blev okej. Ischokladen har hört till julen för mig i många år, jag tror bara jag fick i lite för lite pepparmyntsolja den här gången. Tryffeln har jag aldrig gjort förut, av misstag hade jag i dubbelt så mycket créme fraiche mot vad det borde ha varit så tryffeln är lite syrlig, men riktigt god. Jag upptäckte Valhronas nya chokladaffär i Helsingfors senast jag var där och fick med mig en platta hökvalitetschoklad, den hamnade nu i tryffeln och nog är det helt annat än att laga godis av Fazers hushållschoklad. Sen fanns det inte riktigt tillräckligt mycket choklad kvar för att doppa alla tryfflarna i smält choklad, därför är några rullade i kakao. När jag låtit lagret av smält choklad kallna och skulle dra ut tandpetarna jag haft som handtag (helt enligt Annas instruktioner) sprach chokladen ganska fult. Undrar hur man borde göra för att få ett snyggt resultat?
Innan julafton skall jag nog ännu göra mintknappar och koka fudge.

Men nu blommar hyacinterna, granen står och tindrar och doftar och ute har det fallit sådär trettio centimeter snö! Det bäddar för en riktigt fin jul i år.




2009-12-18

Författarcrush



Jag avslutade just Austenland av Shannon Hale (samtidigt som jag vred i mig skamliga mängder hemkokt fudge, schh!). En chick-lit just så som jag vill ha dem: rolig, mysig, fluffig och med en sympatisk hjältinna. Egentligen är det här typisk sommarläsning, men den gjorde sig riktigt bra som vinter under-yllefilt-läsning också.

Shannon Hale skriver annars utmärkt ungdomsfantasy. För att säga som det är så har jag något av en författar-crush på henne för tillfället. Författar-crushar har jag på författare som

a) skriver bra böcker
b) är (eller verkar vara) trevliga/sexiga/charmerande/sympatiska/intelligenta

Just nu tror jag att jag crushar på tre stycken författare: Shannon Hale, John Green och Neil Gaiman (på Gaiman stämmer naturligtvis alla exemplen under b) in). Det här är alltså inte författare som jag nödvändigtvis rankar allra högst i sin genre (fast de här tre, framför allt Gaiman, är nog mycket högt uppe). De är helt enkelt författare som känns tillgängliga för mig som läsare.
Tolkien och LeGuin är ju mer som halvgudar. Inga man direkt skulle våga sitta och prata strunt med över en portion hemkokt fudge.

Gapande svart hål

Igår kom jag igenom manuset.
Och igår upptäckte jag ett ENORMT hål i intrigen. Ett gapande, svart hål som suger till sig allt ljus. Ett hål varken jag, min betaläsare, redaktören eller lektören upptäckt hittills. Ett hål som måste lappas och tätas till så att det aldrig syns att det existerat. Ett hål som får mig att slita mina kläder och gnida in ansiktet med aska...

Idag börjar då projekt Fixa Alla Problem jag upptäckt under genomläsningen... Wish me luck!

Och kan någon påminna mig om varför jag skrivit ett så långt manus?? Här är en bild jag tog när jag satte mig ner och började läsa igenom det. Syns det hur tjock den där sidbunten är? Häftet som är uppslaget till höger är det där jag skriver ner alla tankar kring vad som borde förändras och förbättras.

2009-12-17

Vinterpromenad med hunden







Det var en fin promenad, och inatt har det kommit ännu mer snö så nu är alla grenar draperade i mjuka snöslöjor. När jag ser ut genom fönstret märker jag förresten att det fortsätter snöa.
Men vem skulle tro att de här bilderna var tagna ungefär klockan halv tre på eftermiddagen... Solen håller ju på att gå ner.

2009-12-16

Arra utmärker sig igen!

Arra har av Svenska Dagbladet blivit utsedd till en av årets bästa ungdomsböcker!

Wow. Jag kan inte säga mycket annat.

2009-12-14

Kakdags

Jaja. Så fort jag skryter om hur duktigt jag redigerar så går det i putten... Inte blev det något redigerat i går heller. Och inte vet jag riktigt vad jag gjorde istället. Jo, en sak! Jag bakade den traditionella engelska fruktkakan. Den måste få stå och mogna minst en vecka innan den äts. Den blev hög och fin och doftar härligt av konjak... Receptet finns i min kokbok :-)



Idag är det minus tio grader ute och snön faller ner. De har lovat kallt för resten av veckan, men man vet aldrig hur det blir nästa vecka. Julafton borde med andra ord vara nu på torsdag och inte först om en vecka! Idag fick jag den allra sista julkappen införskaffad, så nu börjar jag vara Redo. En enda hemlagad julklapp måste jag ännu avsluta och det måste jag göra idag, för den skall ges bort i morgon. Sen är det sillen som skall läggas in, fudgen som måste kokas, laxen som måste gravas, bondosten som skall göras, brödet som skall bakas... Och SEN börjar jag vara Riktigt Redo.

Men jag skall skriva också. Jag börjar NU.

2009-12-12

Hemma igen och annat sånt

Hemma igen efter en del uppträdanden, julfester i glittertop och annat skoj. Jag har fortsatt att arbeta på manuset alla dagar utom IDAG, men i morgon blir det andra bullar!

Och pjäsen Kärleksbrev på Lilla Teatern är ljuuvlig... Gå och se den om du kan! Vem skulle ha trott att två skådespelare som sitter vid ett bord hela pjäsen igenom, och dessutom läser från papper, kunde vara så engagerande, rörande och BRA.

En vän till mig ville bli av med gamla böcker, så nu har jag bland annat Daphne du Maurier's Kusin Rachel att läsa. Jag började med den på tåget hem. Jag har bara läst Rebecca av henne förut, den här verkar ohyggligt spännande... Förr skulle jag aldrig aldrig någonsin tillåtit mig att bläddra framåt i en bok. Nu gör jag det ganska ofta, om boken är spännande eller hemsk eller det där obestämbara som jag definierar som "orättvis". Men slutet, det tittar jag inte på! Skulle jag göra det så skulle jag nog inte fortsätta läsa. Så det har väl förresten kanske hänt någon gång, men då alltid med en bok som jag vet att den här fortsätter jag inte med.

2009-12-10

Arbetet framskrider

Nu har jag jobbat med manuset i sju dagar på raken och kommit till slutet av Del I! Och eftersom Del I är längre än Del II så är jag mer än halvvägs. Än så länge bara läser jag och gör egna anteckningar, därför går det så fort, sen när jag börjar skriva om kommer det att gå mycket långsammare. Men det känns så bra att arbeta! Och det tar mig bara omkring en timme om dagen, om jag arbetar koncentrerat går det ännu snabbare än så. Med andra ord finns det ingen orsak till att inte arbeta!
Med den här takten har jag kommit igenom manuset någon gång nästa vecka. Sedan kan jag ta en julpaus eller genast börja med omskrivningarna. Eftersom jag nu kommer att vara inne i texten lutar det åt det senare... Men vi får se.

2009-12-09

Sömnad!

Ikväll sydde jag en glittrig topp utan mönster! Sådär pang bara. Förr sydde jag massor (hellre än bra) men nu har det inte blivit något på länge, länge. Toppen är långt ifrån perfekt men nu har jag något att ha på mig i morgon på julfesten!

Jag har varit på firmajulfest EN gång tidigare. Som frilans blir det inte mycket av den varan. Men nu skall jag få julfesta med skrivande kolleger, det ser jag fram emot!

Julkalendrar

Varje advent gör min man en egen julkalender åt mig. Japp, gör. Varje år hittar han på något nytt. Ett år var det en pop-up kalender!
I år ser den ut så här:



Verkar vara en helt vanlig, lite fatasilös kalender, kanske? Men icke! När man öppnar luckorna hittar man detta:



Om det nu inte är helt självklart för betraktaren så skall jag förklara: Det är en fantasy-kliché-kalender! På bilden syns Fem maktringar, Den Vise Ledsagaren (säsongen till ära naturligtvis iklädd tomteluva) och Det Levande Trädet som kan vandra och tala. I LOVE IT! Och framför allt visar kalendern hur väl min man känner mig :-)

Jag som inte är så konstnärlig har gjort en presentkalender åt honom. Ett litet paket för varje dag. Oftast är det något ätbart, men igår fick han en pepparkaksform i form av en dinosaurie.

2009-12-08

Författarmatiné

På lördag den 12 december deltar jag i en författarmatiné på Arbis i Helsingfors. Det hela pågår mellan 14 och 16 i festsalen och programmet ser ut så här:

Birgitta Boucht
Henrika Ringbom
Maj-Britt Palmgren
Marianne Peltomaa
Martin Enckell

Nalle Valtiala
Johanna Holmström
Tom Paxall
Maria Turtschaninoff
Monika Fagerholm

Vi kommer att läsa ur våra nyutkomna böcker. På Arbis hemsida står det "Möjlighet att till specialpris köpa de presenterade böckerna med författarnas signatur". Det är gratis inträde - kom och lyssna!
Arrangörer är Nylands litteraturförening och Arbis.

2009-12-07

Putsa och feja

Jag sitter och läser igenom manuset en liten stund varje dag nu. Insåg att det här med att bara jobba på lite allämnt helt enkelt inte fungerar för mig, så nu har jag ett sidantal som mål varje dag, och då går det bättre. Vill hinna läsa igenom hela monstret innan jag tar julledigt. Och det är totalt omkring 220 A4-sidor... Medan jag läser så gör jag tre saker.
1) Jag har redaktörens och lektörens allmänna kommentarer i minnet och granskar texten utgående från dem (de som rör saker som ton, språk och stil).
2) Jag noterar de kommentarer som också finns i marginalen, och funderar på hur jag skall ställa mig till dem/ändra enligt dem. De är inte så många, kanske en-två per tio sidor.
3) Jag krafsar ner egna marginalkommentarer som gäller språket, stilen och annat, och så gör jag anteckningar i ett häfte angående större saker, som en viss karaktär som jag tror att jag måste göra en personlighetsöverhalning på, och så vidare.

Och jag kan säga, att de kommentarer jag fått inte är NÅGONTING jämfört med mina egna!! Jag är absolut min egen mest kritiska läsare. Manuset blir tättklottrat med "Maria!! Vad tänkte du på här!" och "Usch så slarvigt!" när jag upprepat ordet "känna" i olika böjningsformer åtta gånger i två stycken... Hemskt!!
Det jag allra oftast skriver är "fundera". Det betyder att någonting inte fungerar, men att jag är osäker på vad och hur det skall rättas till. Det kan vara en mening som är klumpig, en person som uttrycker sig på ett o-typiskt sätt eller berättarrösten som plötsigt är inkonsekvent.

Jag som tyckte att jag sände in ett ganska välputsat manus... Så fel man kan ha. Nå, nu har jag möjligheten att göra det riktigt bra!!

2009-12-04

Aj aj nässlorna bränner

Som jag skrev för några dagar sedan: enda orsaken till att man inte skriver är att man inte skriver. Så nu har jag bestämt mig för att trots att jag har annat arbete så är det ingen ursäkt, jag kan alltid klämma in en timme här och ett veckoslut där. Så idag satte jag mig ner en stund på morgonen med det manus som skall komma ut nästa höst och som jag fått kommentarer av förlaget på.

Jag har ett par gånger alldeles nyligen fått frågan om hur förlagets kommentarer på ett manus kan se ut. I mitt fall är det frågan om redaktörens och lektörens kommentarer. Jag vet inte hur andras manuskommentarer är, men jag kan berätta lite om mina egna.

De skräder inte orden.

Jag får hela tiden påminna mig om att när jag träffade min redaktör på förlaget så sade hon att hon verkligen tycker om manuset. För när jag går igenom kommentarerna, som dessutom i skrift alltid ser hårdare ut än annars, så känns det nog lite som att bli piskad med nässlor.

Det värsta är när de träffar rätt. Om det är någonting jag inte riktigt är överens om så kan jag alltid strunta i det. Jag är inte tvungen att ändra på något. Problemet är när de pekar ur svagheter jag vet att finns där. Eller när de visar på något som jag inte själv kände till, men genast ser att stämmer. DÅ svider det ordentligt. Och värst är det när jag kan se problemet, men inte vet hur jag skall fixa det.

Kommentarerna kan gälla att språket på något ställe känns slarvigt eller inkonsekvent, eller att vissa saker löser sig för prydligt, eller att en bit dialog får två karaktärer att inte låta som sig själva utan som Dr Phil (ajaj, den sved speciellt). En del kommentarer rör specifika rader, men oftast är de av mer generell sort.

Det är svårt att komma ihåg att kommentarerna ju i allmänhet bara pekar ut svagheterna. De är till för att jag skall kunna förbättre texten. De nämner inte det som är bra, och då får man försöka påminna sig själv om att förlaget ju tyckt att manuset ÄR bra eftersom de vill ge ut det.

Jag är glad att jag kunnat låta det hela vila lite sen jag fick tillbaka manuset med kommentarer i marginalerna plus några tätskrivna sidor allmänna kommentarer. För när jag läste igenom dem första gången kände jag mig ganska usel. Trots att jag alltså då just talat med redaktörs-Sara som sagt många fina saker om manuset. För så där är man nog som författare - man lägger bara på minnet det negativa och glömmer selektivt bort det goda och positiva. Varför gör man förresten så?
Nu när jag läser igenom det pånytt har jag fått distans. Jag kan se att förslagen och feedbacken stämmer. Jag kan också börja se hur jag skall gå tillväga för att göra texten ännu bättre. Och jag kan bli ARG och tänka tamejtusan, jag skall nog visa er, jag skall skriva om det här tills ni HÄPNAR! :-) Ilska kan vara en mycket bra drivkraft.

Visst känns det lite naket att hänga ut sig så här. Det skulle ju vara roligt om alla trodde att jag lämnar in perfekta manus där ingenting behöver ändras för att de bara är så geniala från början! Men jag tror ändå att det är viktigt att visa, att så är det inte. Man måste arbeta med en text om och om igen för att få den riktigt bra. Först flera gånger innan man ens sänder den till förlaget, och sedan ett par gånger till. Vissa manus kräver mer bearbetning och andra mindre, men alla måste putsas. Det här manuset är det längsta jag någonsin skrivit, så det är klart att mängden kommentarer också är mycket större.

Det märkliga är ändå, att när jag satte mig ner och började gå igenom och sammanställa kommentarerna, med manuset, mitt arbetshäfte och min Journal of a Novel (den kan jag skriva mer om en annan gång) framför mig, så kändes det så rätt. Det gör ingenting att det finns mycket att göra. Det gör ingenting att en del kommentarer svider. Bara att sätta mig ner med min text känns så rätt. Så bra. Jag älskar att skriva, och varje gång jag varit borta från det en stund kan jag för liv och pina inte förstå varför när jag väl börjar arbeta igen.
Det här är det bästa som finns. Så är det bara.

2009-12-02

Läst

I förrgår läste jag Sofia Nordins Natthimmel.
Det är en fin bok. Ibland är det just rätt ord för att beskriva en bok. Fin. Jag tyckte om berättarrösten, och jag tyckte om den dramatiska kurvan som inte var den jag väntade mig (det kom aldrig det bakslag jag väntade på). Det är en realistisk ungdomsroman, vilket inte alltid är min tekopp, men just den här fångade mig ändå. Och den slutade bra. Som jag vill att böcker gör. Jag hade svårt att sova och gick upp klockan 23 och läste ut de sista sidorna jag egentligen sparat till nästa dag. Natthimmel var Augustnominerad, och det förvånar mig verkligen inte.

Natthimmel är annars ett exempel på en bok jag aldrig skulle ha hittat om det inte var för bloggosfären. Jag minns inte ens var jag läste om den först, kanske på bokhora, men sen har den ploppat upp både här och där. Hurra för bokbloggar!
(Bokhora har också intervjuat Sofia Nordin, här.)

2009-12-01

Att inte skriva

En av de svåraste sakerna med att skriva är - att göra det. När jag dragit skrivarkurser och workshopar har jag ibland citerat någon, kanske är det Julia Cameron, som säger ungefär så här:
När man inte skriver beror det inte på att man har ont i ryggen, inte har tid, inte har ett rum att skriva i, inte har inspiration - när man inte skriver beror det på att man inte skriver.

Usch vad jag avskyr när mina egna ord hoppar upp och biter mig i rumpan...

Jag har inte skrivit på länge nu. Min ursäkt har varit att annat arbete helt enkelt gått före, eftersom det är betalt och har en deadline och det har inte mitt eget skrivande. Men inte är det ju en orsak. Jag har inte skrivit för att jag inte skrivit.

Det måste bli en ändring på det.