Leo

Äntligen läser jag Ulla-Lena Lundbergs Ålandstrilogi. Jag försvarar den avsevärda fördröjningen med att när Leo första gången kom ut var jag tolv år gammal. Det var faktiskt Hbls artiklar i somras om nyutgåvan som fick mig att komma ihåg att det här var en trilogi jag helt glömt bort att bekanta mig med.

Jag är bara drygt halvvägs genom Leo än men jag njuter storligen av Leanders berättarröst. Och så suger jag i mig alla historiska detaljer; av erfarenhet vet jag att de lagras där i mitt huvud någonstans och en vacker dag kommer ut i någon berättelse. Jag kan inte med bästa vilja säga att jag minns dem, för mitt minne är uselt. Men alla historiska fakta, antropologiska detaljer och etnologiska smulor lagras någonstans i mig och komposteras för att sedan dyka upp, helt oigenkänneliga till och med för mig, i någon fantasyberättelse.