2017-12-04

Redigeringens olidliga långsamhet

Eftersom jag redan konstaterat att gnäll och gnöl är min metod för att orka med redigeringen så gör jag det nu: Gnäll och gnöl.

Jag har kammat igenom manuset på de lättåtgärdade marginalkommentarerna. Språkfel, kontinuitetsfel, sådant smått och lätt. Nu återstår de stora grejorna: struktur, trovärdighet, röst. Sånt som inte går att rätta i en handvändning. Och det är sååå svåååårt. (Här hörs världens minsta violin gnälla.) För varje ändring leder till en hel kedja av saker som måste ändras. Och trots att jag är envis så är jag också ungefär världens otåligaste människa (ja jag vet inte heller hur det hänger ihop). Jag vill att allt skall vara klart bums genast.

Jag bestämmer mig för att jag inte får vara på sociala medier mellan 9 och 11. Jag kokar kaffe, jag tänder inspirationsljus. Jag stirrar ut genom fönstret. Jag kommer på att jag måste kolla stans lunchlistor för att bestämma var jag skall äta. Jag gör listor över julklappar. Jag redigerar lite. Jag morrar för mig själv. Suckar djupt. Redigerar lite till. Stirrar ut genom fönstret. Ser på klockan: har det bara gått en kvart?? Argh! Redigerar lite till. Hittar en positiv marginalkommentar, hurra! Hittar ett pinsamt slarvfel, uhuu. Löser en grej ganska elegant. Lägger till en förklaring, stirrar på den: blir det inte övertydligt nu? Hittar en plantering som jag sedermera helt slarvat bort, hur skall jag göra med den?

Nå, nu är klockan 11 och jag får gå in på FB en kvart. Sen måste jag fortsätta jobba hårt ("hårt") fram till lunch.

2017-12-01

Författaren som terrier

I onsdags fick jag frågan hur jag gör för att orka med alla omskrivningar och redigeringsvändor med mina manus. "Genom att gnälla, joma* och marra**", svarade jag. Något bättre hade jag inte att komma med: jag gör det, bara. Igår kom jag på följande metafor: Ni vet hur hundar och deras ägare brukar likna varandra? Nå, jag har ju en jackrussellterrier. De är framavlade för att jaga räv, och när de får tag i sitt byte låser sig käkarna och de kan inte släppa taget.

Så är det med mig. Käkarna låser sig om manuset och jag kan inte släppa taget före det slutar sprattla och ligger livlöst i mina käftar.

Jag antar att jag är hemskt envis, helt enkelt. Att ge upp finns inte på kartan. Det betyder inte att jag alltid tycker att det är särskilt roligt, tvärtom.

Jag fick också, på torsdagen, den relaterade frågan om jag inte ibland tycker att det tråkigt att skriva? Jag blev ärligt talat lite förbluffad. Tråkigt? Aldrig! Svårt, jo. Motigt, absolut. Plågsamt till och med ibland, då jag känner att jag inte räcker till, att jag inte kan det här, att jag inte duger.

Men tråkigt kan jag inte påminna mig att jag haft en enda gång då jag skrivit. Hur skulle jag kunna ha det, när jag får hitta på en helt egen värld?

Se vilka käftar! Darra, manuskript!









* & **= finlansssvenska ord för att gnälla och tjata

2017-11-28

Skammen

Det är ett sparsamt bloggår för mig i år. Men nu kom jag på en sak jag vill skriva, om skrivande. Det kommer sig av att jag just fått de allra första kommentarerna på Breven från Maresi (arbetsnamn) och sitter och kämpar med ett stort motstånd att ta itu med dem.

Jag är bra på att inte ta textkritik personligt. Jag tror att det har att göra med min bakgrund som journalist: jag var tvungen att producera texter snabbt, och jag lärde mig jobbet genom att göra det, dvs för att lära mig skriva artiklar måste jag få feedback på hur man gör. Jag har för länge sedan släppt taget om det där "Jag är min text och texten är jag" som gör att kritik av det man skrivit känns som kritik av den egna personen.

Och ändå sitter jag nu och kämpar med känslor av att kritiken av mitt manus gäller mig, and here's why: Som så ofta gäller den kritik jag får ställen eller element eller teman som jag vet att inte är bra. Som jag vet att inte fungerar, men varit för lat eller för slapp att åtgärda. De som gäller sådant jag inte kunnat se själv, som att berättarrösten förändras under textens gång t.ex., de gör mig bara glad. Men då det rör sig om till exempel ställen där Maresi är vag i hur hon vill göra för att jag inte vet vad det är hon vill, och inte har orkat fundera ut det (för att det är svårt, t.ex.), då skäms jag. Och då känns det som att det är jag och min slapphänthet som får kritik. Även om läsaren naturligtvis inte vet vad som är vilket, i texten. Det finns kanske lite mer av sådant i detta manus, eftersom jag varit distraherad av livet och döden under skrivprocessen (och jag hör ju hur jag vill ursäkta mig!). Jag skulle gärna ha sett att jag lärt mig av liknande kritik på tidigare manus: att de ställen jag vet att är svaga också är det i en läsares ögon, att det inte går att gömma sig.

Jag har ingen fin konklusion kring detta. Bara att jag fortfarande, tio år sedan debuten, lär mig nytt om mig själv och skrivandets hantverk.

2017-09-28

Bokmässan 2017

Idag glömde jag mobilen hemma, och utan mobil har jag inget nät på arbetsrummet. Dagens program gick ut på att förbereda mig för bokmässan i Göteborg, och till det behöver jag kunna läsa mejl etc. Så jag körde hem igen och har nu förberett mig, packat och fixat. Det blir en snabbvisit på mässan för mig i år, bara två dagar. Jag har ingen ny bok ute men har ändå lyckats roffa åt mig tre programpunkter (dock inga seminarier). Här är de:

Nu borde jag då redigera lite också. Men hunden borde få en promenad, och jag borde yoga, och så skall jag laga nån slags lunch... Kanske det inte blir så mycket redigerat idag. Och kanske det är helt OK.

2017-09-27

Är det här bra?

Jag redigerar. Intensivt. Det känns bra: det känns bra att vara igång med arbetet igen, och skrivandet i sig får mig alltid att må bra. Det ger mig stadga, det fungerar som åskledare och roder.

Men i morse reflekterade jag över hur det kan komma sig att det fortfarande är omöjligt för mig att i detta skede av en text längre säga om den är bra eller inte. I början, då jag skriver nytt, har jag en starkare känsla för det: Det här är skitbra/det här är uselt, stryk! Nu redigerar jag och det är annorlunda. Jag kan absolut se att de förändringar jag gör gör texten bättre. Men är den bra? Det är faktiskt omöjligt för mig att alls avgöra. Folk tror lätt att jag koketterar när jag säger det: "Klart att du skriver bra." Men det är inte alls klart. Jag har de facto blivit refuserad för ett manus jag själv tyckte mycket om, och där jag fortfarande flera år efteråt inte själv kan se vad som skilde det från de som blivit antagna.

Det vore hemskt praktiskt om jag bättre kunde avgöra om en text är bra eller inte. Och mindre ångestladdat att ge den ifrån sig: Jag vet på allvar inte om den feedback jag kommer att få av min redaktör är positiv eller negativ utan sitter och tuggar på naglarna.

Det krävs ett stort mått envishet att bara fortsätta redigera vidare, utan att kunna avgöra om det är värt det eller inte. Envishet som gränsar till vansinne. Tur att författare ofta är lite galna.

2017-08-18

Lifvet

Istället för att lätta så småningom, efter mammas död, blir livet än mer tungt. Fler svåra saker händer. Bloggen ligger nog på is för lång tid framöver. Om nån läser detta som funderar på att bjuda in mig nånstans eller be mig skriva något: det är ingen idé just nu. Antagligen inte under resten av året. Minst.

Jag klarar mig nog. Hur mycket man än säger "jag ger upp, jag orkar inte mer" så kommer man ändå inte loss. Och då är det där att klara sig enda alternativet.

2017-08-04

Worldcon blog post up!

Blog post in English about Worldcon on my FB page, click!