2017-04-21

Vård av mig

Just nu är det många som säger åt mig att jag måste se till att ta hand om mig själv. För att orka med allt det jobbiga som är på gång. Och jag försöker göra det: se till att jag sover, jag var på massage igår (min rygg är en stenåker av alla spänningar), jag läser och mediterar.

Men idag kom jag för första gången sedan mammas tillstånd allvarligt försämrades igång med arbetet igen. Romanen är lite för komplicerad att hålla i huvudet för tillfället, så jag har tacklat min barnpjäs. Jag och min man satt i köket och brainstormade kring pjäsen och plötsligt sade det klick när en idé helt enkelt smakade rätt och passade ihop med teman, tilltänkt publik och övriga idéer. Jag sjasade ut maken ur köket och började anteckna för brinnande livet. Det var en idé av den bästa kalibern, en som trots att den inte var stor eller omfattande handlingsmässigt genast genererar fler idéer och uppslag, som gör att rollfigurerna i pjäsen skälver till och får liv inför min inre blick.

Och detta är den bästa "självvården" jag kan ägna mig åt. Det är svårt, när livet stormar omkring mig, att hitta tiden och koncentrationen. Men ingenting får mig att må så bra som kreativt skapande och skrivande. Ingenting sitter så rätt i min kropp. Att sitta vid datorn må ge upphov till spänningar i kroppen, men de är av ett helt annat slag än stressknutarna.

2017-04-20

Vägen in i läsningen

Det blev påsk och det blev stormmoln på himlen. Min mamma är väldigt sjuk och jag har svårt att finna tid och koncentration och ork att arbeta.

Men jag läser som jag inte gjort på många år. Och jag läser bara det jag vill. Inga böcker jag tycker jag måste, för att de är skrivna av vänner eller för att de har hög status. Bara sånt jag har lust med. Och nu vill jag bara läsa. Inte jobba, inte göra något praktiskt. Bara gräva ner mig i en bok. Det är skönt, men det känns sorgligt att det krävdes något tråkigt för at jag skulle hitta vägen tillbaka till läsandet igen.

2017-04-06

Texter texter överallt



Idag är Naondel ute i England! Det är helt sjukt konstigt för mig. TVÅ böcker publicerade på engelska? När jag en gång i världen drömde om att kanske en gång få ge ut en EN? Maresi fick dessutom ett sådant kritikermottagande jag inte ens kunnat hoppas på. Fantastiska recensioner, och framför allt många sådana, i stora dagstidningar. Jag vågar inte tro att det skall bli lika för Naondel, men jag hoppas såklart att åtminstone någon dagstidning plockar upp den. Jag har skrivit en sjujäkla många blogginlägg för en bloggturné som gått av stapeln de senaste dagarna (för att följa den besök min författarfacebookprofil) plus texter för andra publikationer såsom en intervju för The Scottish Book Trust (klick) och Waterstones blogg (det känns extra kiva*, men den är inte live än). Men det händer saker i USA också, för där kom Maresi ut i början av året. Så där skriver jag bland annat för plattformen PIQUE som lyfter upp ungdomsböcker. Jag är speciellt glad över den text jag just skrev för dem om feminism, min mormor och hur fantasyhjältinnor inte behöver rädda världen med svärd i hand. Läs den här!



Bildresultat för naondel



*Finlandssvenska för "kul"

2017-04-05

Prata text

I förrgår gjorde jag något ovanligt: jag berättade hela handlingen för "Breven från Maresi" för min mamma. Jag brukar aldrig tala om pågående skrivprojekt. Ibland diskuterar jag enskilda plot points med min man, men sällan har han en helhetsbild av texten. Enda gången jag diskuterat ett pågående manus var då jag pratade igenom Naondel med min finska förläggare för att få hjälp med att lösa upp vissa knutar. Men nu ville jag av olika orsaker att just min mamma skall få läsa denna bok, och jag kunde samtidigt inte låta henne läsa det usla första utkastet eftersom det ännu kommer att förändras så mycket. Så jag berättade istället.

I hela tre timmar återgav jag berättelsen, så gott jag kunde - både vad som är handlingen just nu och hur jag tänkt mig att den borde förändras. Jag läste vissa delar högt också, och min mamma lyssnade tålmodigt. Sen valde jag att läsa slutet, som jag skrev för mycket länge sedan, så jag inte ens riktigt kom ihåg vad jag skrivit - och där satt vi och grät, både mamma och jag. Jag kan säga att ingenting känns så korkat som att själv gråta över sina egna ord framför någon annan (privat kan jag nog göra det). Men ändå är jag lite nöjd, för det motbevisar den känsla jag haft av att ingenting i texten bränner till, eller känns någonstans. Och jag insåg också att det visst händer en hel massa i historien (jag har varit rädd att den är tråkig).

Det visade sig vara en väldigt bra metod för att få överblick över texten. Nu skall jag fortsätta genomläsningen med penna och överstrykningspenna i högsta hugg. Idag har jag för en gångs skull en hel lång obruten arbetsdag framför mig och jag tänker utnyttja den till max.

2017-03-31

Brännpunkter

Arbetet med att läsa igenom manuset har saktat av. Dels har det med lite personliga omständigheter att göra, dels med att jag börjar se helheten nu då jag är knappt halvvägs igenom. Och vad jag ser är att ingenting som händer i berättelsen kostar något. Det finns inga riktiga insatser. Ingenting känns.

Jag har inte gått dit det bränner. Det uttrycket lärde jag mig av Monika Fagerholm på skrivinspirationsresan till Leros 2014. Ibland är det inte så lätt att gå dit. Man är kanske inte själv medveten om var det bränner, eftersom man undviker att titta åt det hållet. Det kan vara tungt, jobbigt, skrämmande, att borra in där det gör som mest ont. Speciellt om det är ett skeende som fortfarande pågår.

Men jag ser ju, att det är kring den brännpunkten detta manuskript dansar. Alla stigar leder dit, jag har bara inte velat gå in på dem.

Jag har ju skrivit att jag tyckt om detta manus hela vägen hittills, gillat storyn och karaktärerna. Kanske är det för att allt egentligen varit för snällt och slätstruket. Jag talar nu inte om att berättelsen måste vara mörk på det sätt som t.ex. Naondel är mörk. Men den måste vara sann. Och det är den inte.

Än.

2017-03-29

Vi har spelat!

Vi hade vår första rollspelssession med sonen (och fadern som spelledare). Jag har lite att lära mig av med efter att bara ha spelat AD&D förut: jag är van att alla monster är farliga och bör elimineras/springas ifrån. Men detta är ett rollspel för barn och funkar såklart annorlunda. Och OJ så jag har mycket att lära mig av sonen. Jag, som vuxen, rationell och dessutom med lite erfarenhet av att vara spelledare själv tänker alltför mycket på vad som är möjligt eller sannolikt. Sonen däremot kastar sig in i allt huvudlöst och utan hämningar. Han har alltid idéer för vad vi skall prova på och göra. Maken, som är en mycket van spelledare, följer vant med och ser till att sonens förslag tillräckligt ofta leder spelet vidare.

Vi upptäckte ett monster i en sjö i dagens session, och sonen pratade modigt med monstret (när jag sprang och gömde mig) och svarade sedan på en gåta och fick som belöning ett föremål som monstret vaktat på sjöns botten. Men då överraskade sonen både mig och spelledaren med att i utbyte ge den magiska medaljong som han hittat i den förra spelsessionen. "För monstret var så artigt så jag ville också vara det."

Där satt jag sen med tårar i ögonen. Igen.

2017-03-27

Korta dagar, mycket jobb.

Dagarna är alltför korta just nu. Jag bryr mig inte om hur extra mycket extra ljus vi har och så, det är tiden som inte räcker till. Jag har så mycket som jag både borde och vill göra. Dessutom sov jag bort hela morgonen pga sommartiden.

Jag borde (och vill) läsa igenom manuset och göra anteckningar inför redigeringen, jag borde och vill skriva om pjäsen som jag nu fått rikliga, konstruktiva kommentarer på. Jag vill ut och springa med hunden i det vackra vädret (ja, jag vill faktiskt det!). Jag har återigen gästbloggsinlägg att skriva, denna gång för USA. Jag har utlåtanden att skriva. Jag har möten att bevista. Jag skall delta i ett seminarium på fredag. Och så vill jag sy, och så borde jag städa här hemma, vi skall inte ens tala om allt som borde göras i trädgården nu, och så har jag äntligen kommit igång med läsandet igen tack vare Selma Lagerlöfs memoarer och skulle vilja lägga mycket tid på att läsa. Och så är det familjen, den vill jag gärna umgås med. Och och...

Ja jag vet, det är URTRIST att läsa om hur mycket andra har att göra. Och jag tycks föredra att skriva om hur mycket jag har att göra, framom att verkligen ta itu med det. Typiskt mig.