Nu över till något helt annat:
HUR får man sitt barn att sova längre än till 05.20? Han vaknar EXAKT då varje morgon. Jag blir grön, gröön av avund när jag läser t.ex. Linns blogg där hon kämpar för att få barnen att sova längre än till åtta och med gardinbyte får dem att sova till halv tio. Åtta skulle vara UNDERBART! Herreminje, jag skulle nöja mig med klockan sex, vilket var tiden då han förr vaknade. Och här hjälper inget gardinbyte för han har redan mycket mörk rullgardin i sitt rum. Att lägga honom senare funkar inte heller - lägger vi honom en timme senare vaknar han ändå exakt 05.20. Men är sen trött och gnällig eftersom han totalt sett fått mindre sömn.
5.20 är helt enkelt omänskligt. Man kan inte vara pigg grötkokare den tiden på dygnet.
2012-03-17
2012-03-16
En blomma öppnar sig
Historien är full av små guldkorn. The Realm of St Stephen är ganska snustorr och det är välidgt mycket regenter och åratal och väldigt lite vanligt folks liv - det som jag egentligen är intresserad av. Men här och där dyker små skatter upp och jag suger girigt i mig och antecknar.
Inuti mitt huvud öppnar berättelsen upp sig som en blomma. Kronblad för kronblad. Jag visste inte alls hur blomman såg ut på förhand. Inte vet jag det ännu heller, men den har mycket fler kronblad och mycket fler färger än jag kunnat ana.
Inuti mitt huvud öppnar berättelsen upp sig som en blomma. Kronblad för kronblad. Jag visste inte alls hur blomman såg ut på förhand. Inte vet jag det ännu heller, men den har mycket fler kronblad och mycket fler färger än jag kunnat ana.
My Man Marco
Oj, det här är ju utställningen som är som gjord för mig! Jag har varit fascinerad av Marco Polo sedan jag var liten. Och nu skulle det vara utmärkt research för mig har jag på känn. Den utställningen måste jag bara besöka. Jag har aldrig varit på WeeGee förr, men detta är en bra orsak att besöka centret!
2012-03-15
Dagens punkter
Idag har jag
- jobbat väldigt duktigt med Tidspiraten
- insett att hade inte min son en så omsorgsfull far skulle han ha fått gå omkring med odiagnosticerad öroninflammation
- postat en stipendieansökan
- fyndat en blå plåtburk (jag är galen i plåtburkar!)
- druckit en cappuccino och ätit en örfil* på café
- tänkt på mitt manus
- fyndat skor på efter vintern-rea
- ätit Janssons frestelse
- gått hundpromenad i mörkret och pratat med bästa vännen på telefon HELA vägen
- jobbat väldigt duktigt med Tidspiraten
- insett att hade inte min son en så omsorgsfull far skulle han ha fått gå omkring med odiagnosticerad öroninflammation
- postat en stipendieansökan
- fyndat en blå plåtburk (jag är galen i plåtburkar!)
- druckit en cappuccino och ätit en örfil* på café
- tänkt på mitt manus
- fyndat skor på efter vintern-rea
- ätit Janssons frestelse
- gått hundpromenad i mörkret och pratat med bästa vännen på telefon HELA vägen
2012-03-14
Dagens uschliga bild
Arbetsstilleben. Med minidatorns erbarmliga kamera.
Det medeltida ungern och kaffe.
Jellicoe Road
Jag har inte bara läst usla böcker på sistone. Jag har också läst en mycket välskriven bok: Jellicoe Road av Melina Marchetta.
Jag kom att intressera mig för den tack vare Johanna Lindbäcks ivriga förtjusning. Den bara måste jag läsa, tänkte jag, och beställde den nyligen.
Den är oerhört väl skriven. Ett flyt, en poesi i språket som man kan lära sig mycket av. Fina intressanta personporträtt och en (nej, två) djupt tragisk historia som lockar fram tårar både en och flera gånger.
Problemet med att läsa en bok där man först läst något om en annan människas läsupplevelse är detta: man har liksom en förhandsinställning. Inte på om det är bra eller dåligt, i första hand, utan mera hur man läser. Låt mig förklara: Johanna Lindbäck skrev så här om boken:
"Lite varningens ord bara om inledningen: förvirrande. Ta er igenom de första 50-60 sidorna och sen flyter det fint. Det är kursiva avsnitt (men inte en mördare!) som jag inte alls var så begeistrad i först, och jag fattade inte vad de hade att göra med nutidshistorien. Men det kommer, som sagt, och boy oh boy, då blir det raffinerat."
Nu tyckte jag nämligen inte alls att det var förvirrande. Jag förstod nästan bums vad det kursiva var för något, och därmed uteblev den där känslan av att det skulle vara så raffinerat. Tvärtom upplevde jag att jag kopplade ihop sammanhangen låångt innan huvudpersonen, vilket var extremt irriterande.
Sen har jag några andra invändningar kring berättelsen: vissa personer beter sig minst sagt okaraktäristiskt (Hannah, t.ex.) och andra brutalt fast de sen är såå ljuvliga (skall inte säga vem). Men de livsöden som beskrivs är sanna och berörande. Jag kan nog rekommendera boken - fast då borde du egentligen inte ha läst det här inlägget först :-P
Jag kom att intressera mig för den tack vare Johanna Lindbäcks ivriga förtjusning. Den bara måste jag läsa, tänkte jag, och beställde den nyligen.
Den är oerhört väl skriven. Ett flyt, en poesi i språket som man kan lära sig mycket av. Fina intressanta personporträtt och en (nej, två) djupt tragisk historia som lockar fram tårar både en och flera gånger.
Problemet med att läsa en bok där man först läst något om en annan människas läsupplevelse är detta: man har liksom en förhandsinställning. Inte på om det är bra eller dåligt, i första hand, utan mera hur man läser. Låt mig förklara: Johanna Lindbäck skrev så här om boken:
"Lite varningens ord bara om inledningen: förvirrande. Ta er igenom de första 50-60 sidorna och sen flyter det fint. Det är kursiva avsnitt (men inte en mördare!) som jag inte alls var så begeistrad i först, och jag fattade inte vad de hade att göra med nutidshistorien. Men det kommer, som sagt, och boy oh boy, då blir det raffinerat."
Nu tyckte jag nämligen inte alls att det var förvirrande. Jag förstod nästan bums vad det kursiva var för något, och därmed uteblev den där känslan av att det skulle vara så raffinerat. Tvärtom upplevde jag att jag kopplade ihop sammanhangen låångt innan huvudpersonen, vilket var extremt irriterande.
Sen har jag några andra invändningar kring berättelsen: vissa personer beter sig minst sagt okaraktäristiskt (Hannah, t.ex.) och andra brutalt fast de sen är såå ljuvliga (skall inte säga vem). Men de livsöden som beskrivs är sanna och berörande. Jag kan nog rekommendera boken - fast då borde du egentligen inte ha läst det här inlägget först :-P
2012-03-13
Eländet fortsätter!
Igår kväll måste jag helt enkelt läsa högt ur Land of the Painted Caves för min man för att han skulle förstå hur usel den är.
All information fås fram i dialogform. Det är som om författaren inte kände till något annat sätt. Ändå har hon den där irriterande allvetande berättaren som dyker in med ojämna mellanrum och undervisar oss moderna läsare om hur det var på istiden. Hon har alltså en allvetande berättare som kunde förklara saker ibland - men nej, allt skall sägas i dialog - och i lååånga stela dialoger som alla ser exakt ut så här:
- Bla bla bla, Ayla said.
- Flu flu flu flu, Jondalar said.
- Kna kna, Junkelmunk said.
Det varieras inte alls. Och dessutom, och det var detta jag roade min man med igår, upprepas dialogerna nästan ord för ord, upp till tre-fyra gånger! Det stycke jag läste högt igår handlade om hur Jondalar och Ayla hjälper några barn att bygga sin sommarboning. Sen kommer några andra från stammen och frågar varför de inte kommit till samlingsplatsen. J&A förklarar varför. De får frågor som "Var var Tremeda och Laramar?" (barnens föräldrar) och de svarar på detta. "Byggde ni verkligen hela huset med lokala material?" Ja det gjorde vi för vi är såna farking superhjältar.
Nå, nästa dag går de in till samlingsplatsen och möter ytterligare människor (argh, alla dessa NAMN!). Som frågar var de var kvällen innan. De berättar - nästan ordagrant samma svar som sist. "Var var Tremeda och Laramar?", jadajadajada.
Och sen upprepas denna dialog en gång till mellan Ayla och Zelandoni. Med samma jäkla frågor och svar. Var var föräldrarna, men byggde ni huset helt själva med lokala material. Men herregud.
Jag tror faktiskt att detta är den sämst skrivna bok jag någonsin läst. Inget gestaltas, allt sägs rakt ut (i dialogform som sagt, vilket gör det så oerhört onaturligt och stelt). Inget står mellan raderna, allt skall bankas in i läsarens tjocka skalle med våld och oändliga upprepningar. Christopher Paolini är ju en gudabegåvad stilist i jämförelse.
Skulle det helst finnas en spännande historia som drev det hela framåt, men jag är på sid 100 och fortfarande har det inte hänt något. Det jamsas bara om samma förbålda spjutkastare och hur förvånade ALLA är över Aylas tama hästar och varg.
Årets kalkonpris går nog till Jean M. Auel.
All information fås fram i dialogform. Det är som om författaren inte kände till något annat sätt. Ändå har hon den där irriterande allvetande berättaren som dyker in med ojämna mellanrum och undervisar oss moderna läsare om hur det var på istiden. Hon har alltså en allvetande berättare som kunde förklara saker ibland - men nej, allt skall sägas i dialog - och i lååånga stela dialoger som alla ser exakt ut så här:
- Bla bla bla, Ayla said.
- Flu flu flu flu, Jondalar said.
- Kna kna, Junkelmunk said.
Det varieras inte alls. Och dessutom, och det var detta jag roade min man med igår, upprepas dialogerna nästan ord för ord, upp till tre-fyra gånger! Det stycke jag läste högt igår handlade om hur Jondalar och Ayla hjälper några barn att bygga sin sommarboning. Sen kommer några andra från stammen och frågar varför de inte kommit till samlingsplatsen. J&A förklarar varför. De får frågor som "Var var Tremeda och Laramar?" (barnens föräldrar) och de svarar på detta. "Byggde ni verkligen hela huset med lokala material?" Ja det gjorde vi för vi är såna farking superhjältar.
Nå, nästa dag går de in till samlingsplatsen och möter ytterligare människor (argh, alla dessa NAMN!). Som frågar var de var kvällen innan. De berättar - nästan ordagrant samma svar som sist. "Var var Tremeda och Laramar?", jadajadajada.
Och sen upprepas denna dialog en gång till mellan Ayla och Zelandoni. Med samma jäkla frågor och svar. Var var föräldrarna, men byggde ni huset helt själva med lokala material. Men herregud.
Jag tror faktiskt att detta är den sämst skrivna bok jag någonsin läst. Inget gestaltas, allt sägs rakt ut (i dialogform som sagt, vilket gör det så oerhört onaturligt och stelt). Inget står mellan raderna, allt skall bankas in i läsarens tjocka skalle med våld och oändliga upprepningar. Christopher Paolini är ju en gudabegåvad stilist i jämförelse.
Skulle det helst finnas en spännande historia som drev det hela framåt, men jag är på sid 100 och fortfarande har det inte hänt något. Det jamsas bara om samma förbålda spjutkastare och hur förvånade ALLA är över Aylas tama hästar och varg.
Årets kalkonpris går nog till Jean M. Auel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
